Allt i ett människoliv är faktiskt inte värt att dokumentera

I den älskade textsamlingen ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper” från 2003 skiljer Bodil Malmsten på den ”olidliga” oordningen i pappershögarna och den ”otroligt intressanta” oordningen med att vara vid liv. Och kanske finns det en relevant skiljelinje där, mellan livets arkivarier och livets slumpvandrare?

Det är i alla fall i detta spänningsfält som Gustav Bergströms nya bok befinner sig, mellan att hitta meningen i ögonblicket och att dokumentera för framtiden. ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort” är ett porträtt av en liten by i Norrbotten och kan beskrivas som ett vemodigt försök att hålla den stora glömskan på avstånd, ett litet tag till. De gamla grannarna vilar numera på kyrkogården, och snart minns ingen längre alla de ”kaffekoppar som dansade runt på faten när tant Emmy och tant Ronny dängde knytnävarna i köksbordet”. Så blir Bergström hela byns levnadstecknare. ”Tyvärr höll jag mig ofta undan när dessa gamla original besökte oss”, skriver han och önskar att han hade lyssnat bättre, fått fler ledtrådar. Det är just det. Vilka ska ta ansvar för dokumentationen, och vilka ska helst bara leva på – så att det finns något att skriva ned?

Gustav ”Rävjägarn” Bergström är en profil inom byggnadsvård och det är närmast som sådan han tar sig an själva texten. Oändligt omsorgsfullt, som att varje detalj har ett egenvärde bortom helheten. Det är som att bevittna en inventering, där föräldrarnas lysningsservis redogörs för med samma pliktkänsla som de historiska tyskmagasinen. Vi får veta att det under instrumentbrädan på hans bil hänger en ”skivspelare som laddas med upp till fjorton singelskivor med stort centrumhål”. Så många föremål, så många olika material. Och så många människor, tack och lov.

För det är hos dem som den här boken lever upp. Hos tant Anna, tant Signe och tant Valborg. Hos Alfred, Ivar och den förslagne Stor-Klas. Det handlar inte om några lustiga excentriker, utan om folk som råkat leva i en brytningstid. I ett par rader om ett vedförråd hos en man som en gång i tiden röjt skog med hormoslyr ryms både existentiell oro och en av 1900-talets stora miljöskandaler. När cancern väl slår till ska det i alla fall finnas ved att elda med.

Det här är en berättelse om övergången till moderna tider och de kluvna känslor som fortfarande tycks omgärda den.

Två systrar som bor alldeles nära varandra på varsin sida om ett berg tvingas ringa dyra rikssamtal eftersom telefontrådarna kommer från olika städer. Här berättas om bonden med den konstnärliga ådran som knappt kan mjölka kor – och inte lyckas få upp skörden förrän långt in i oktober. Det strävsamma folket har många nyanser. När Bergström berättar om en lärarinna som började jobba precis när det blivit möjligt att gifta sig utan att få sparken är det som att gapet mellan epokerna trycks ihop, som att färdas genom ett maskhål. Det här är en berättelse om övergången till moderna tider och de kluvna känslor som fortfarande tycks omgärda den. Bergström förstår att folk var trötta på att frysa och bära vatten, samtidigt tycks hela hans väsen vara besjälat av att vända tillbaka.

Parallellt med historierna från byn får vi följa arbetet med att restaurera några ängslador på släktgården, och det är i denna tunga ramberättelse som boken kantrar. Det pågående livet ska helt enkelt protokollföras, även om texten blir oläslig: ”Varje morgon värmer jag pläterkannan med varmt vatten från kranen och väntar på att vattnet i kastrullen ska koka upp. Sedan byter jag ut kranvattnet mot det som finns i kastrullen och låter det göra kannan kokhet. Därefter häller jag hett vatten i ett Melittafilter med kaffe och brygger rakt ner i kannan. Starkt och hett, så ska kaffet vara.” Starkt och hett? Inte ljummet och svagt alltså? Han reparerar lador, lyssnar på vinylskivor och tittar ut i natten – allt med samma högtidliga allvar.

Bergström berättar att han själv var det enda barnet i byn, och möjligen är det förklaringen till att han talar om sig själv som ett oavvisligt allmänintresse – som en Sommarpratare på tjack. Eller handlar det om missuppfattningen att ett överflöd av vardagsmarkörer automatiskt skapar litterär trovärdighet? Vad det än är så måste detta utgöra jag-litteraturens absoluta slutpunkt, annars ger jag upp. För vad är egentligen värt att dokumentera ur ett människoliv? Inte allt, verkligen inte allt.

Men nog är det vackert att grannarna i byn får leva kvar ett tag till.

Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur