Allt tuffare vara journalist i polariserat USA

I somras fick Michael Bugeja nog: efter över fem decennier som journalist och lärare i journalistik lade han ned pennan. Hoten hade blivit för påträngande, för obehagliga.

– Jag orkade inte längre. Mitt liv är mycket lättare nu. Men du kan ju läsa min sista text, ”Slutet på informationen”.

Artikeln publicerades i Iowa Dispatch en vecka efter mordförsöket på Donald Trump i Butler, och handlar om hur AI och desinformation påverkar valet utan att många väljare faktiskt bryr sig.

Journalisten och författaren Michael Bugeja undervisar i medieetik, teknologi och social förändring vid Iowa State university, där han under många år ansvarade för journalistutbildningen. Han har skrivit flera böcker och bidrar regelbundet hos Poynter institute, som vidareutbildar journalister.

– Jag ser ingen möjlighet att bevaka autokratiska krafter här längre. Det bidrog till att jag slutade skriva: en stor del av USA:s befolkning tror enbart på vad Trump säger. De vill inte ha någon information.

Han hoppas förstås att journalistiken ska klara sig, men ser också tecken på att medierna anpassar sig till en ny situation – tekniskt, och politiskt.

När Washington Post och LA Times nyligen beslutade att inte ställa sig bakom någon av presidentkandidaterna tolkades det av många just som en anpassning till en annan tid.

Omständigheterna skiljer sig åt – Patrick Soon-Shiong på LA Times ska ha fattat beslutet för att Kamala Harris inte tydligare brutit med president Bidens Israelpolitik.

Jeff Bezos, sedan 2013 ägare till Washington Post, förklarade i den egna tidningen att ställningstaganden i tider av sjunkande medieförtroende skadar tilliten. Att få läsare ändå förstår rågången mellan ledarsida och nyhetsplats.

Men kritiken blev kraftfull både på redaktionsgolvet och i läsekretsen; beslutet sågs som ett fattat av ekonomiska och politiska hänsyn – med hotet från Trump i kulisserna. Framför allt handlade kritiken om tajmningen, mindre än två veckor före valet. Washington Post har på några dagar förlorat över 250 000 prenumeranter, en tiondel av stocken.

Kort efter Bezos besked framkom detaljer om hur chefer på Bezos-ägda bolag varit i kontakt med Trump. Flera av hans företag är beroende av statliga kontrakt och upphandlingar.

Efter Donald Trumps valseger 2016 vallfärdade journalisterna till glesbygdens USA i jakt på den övergivna arbetarklassen, Trumpväljarna de missat.

Sedan dess har debatten om hur Trump ska bevakas fortsatt; åtta år och två valkampanjer senare är rapporteringen om honom och det republikanska partiet också en annan. Trump av 2024 hotar öppet med att hämnas på den som är emot honom, och kallar regelmässigt journalister för folkets fiender. Mellan den 1 september och 24 oktober attackerade han oberoende medier över hundra gånger, enligt Reportrar utan gränser som har räknat.

Han uppfattas inte heller av allmänheten som en demokratiskt sinnad man: endast en tredjedel av amerikanerna tror att Trump kommer att erkänna sig besegrad om han förlorar på tisdag.

Men många amerikaner kommer att backa upp hans kamp för makten, sex av tio republikaner anser att Trump vann även 2020. Uppfattningen får bekräftelse i informationskanaler på högerkanten.

Och det redan polariserade medielandskapet är än mer uppdelat i dag än 2016. Allt färre följer traditionella nyhetsmedier – förra året bara 38 procent, enligt undersökningsföretaget Pew Research. Skillnaderna mellan olika generationer är anmärkningsvärda, andelen nyhetskonsumenter sjunker med åldern och i gruppen 18–29 år följer bara 19 procent nyheterna.

På den yttre högerkanten finns en värld av sociala mediekanaler där konspirationsteorier, sanningar och halvsanningar är helt sammanflätade. På en bensinmack utanför Butler, Pennsylvania, där Trump utsattes för sommarens första mordförsök, frågar jag i september en extraknäckande 17-åring om varifrån han får sin information (en fråga jag ställer till snart sagt alla jag möter). Han uppger några konservativa ytterkantsmedier, som Daily Wire och Rumble. På frågan om hur han gör för att särskilja konspirationsteorier från det som är sant ler han och säger:

– Jag går på magkänsla. Jag tror på det mesta.

Striden om sanningen är en ojämn kamp i en flod av desinformation. Men traditionella, etablerade medier – som bedriver journalistik, inte ryktesspridning – står också inför andra utmaningar.

Hur bevakar man antidemokratiska krafter, auktoritära ledare? Hur gör man för att inte vänja sig vid det som nyss var otänkbart, för att inte tappa kompassen? För att nå, eller i vart fall inte helt avfärdas av, de som kanske lockas av sådana ledare?

Den lilla skriften ”Authoritarian playbook”, utgiven av den politiskt obundna organisationen Protect Democracy, rekommenderar journalister att ställa sig tre kontrollfrågor: I vilken mån avviker ett visst agerande från andra handlingar i närtid? I vilken utsträckning händer det? Är handlingen systemhotande?

Situationen må vara ny för USA, men i andra delar av världen har man länge varit van vid auktoritära ledare och krafter.

Rowan Philp, reporter vid det internationella nätverket Global Investigative Journalism Network, tar upp en rad praktiska metoder som kan underlätta att bryta igenom mediebubblor och nå ut i polariserade samhällen.

Dit hör hög transparens om varför en journalistisk granskning gjorts, gärna i korta klipp där en reporter själv berättar – också om begränsningar och vad man inte hittat. Dit hör att försöka använda källor som åtnjuter hög trovärdighet i båda politiska läger. Dit hör att samarbeta, även konkurrerande redaktioner emellan. Att hellre fokusera på det lokala än det nationella.

– Personligen anser jag att det är både lämpligt och viktigt att redaktionerna visar att de är för demokrati – och för miljön, för evidens, för mänskliga rättigheter. Om det betyder att man är ”liberal” får det väl vara så. Man ska för den skull inte släppa sin nyfikenhet eller det journalistiska arbetet. Aktivism och ideologi ska inte avgöra vad man väljer att bevaka.

Men journalister behöver nya metoder för att bryta igenom mediebubblor, menar han:

– En av de grundligaste granskningarna var New York Times prisbelönta gräv om Trumps skattebedrägerier, 2018. Det var vattentätt och alldeles lysande – men det påverkade inte allmänhetens uppfattningar om hans affärsmetoder det minsta.

Rowan Philp hyllar avslöjanden och journalistiskt fotarbete hos till exempel ProPublica, Rolling Stone och Tampa Bay Times. Samtidigt är han kritisk till att en stor del av den bredare rapporteringen oftare fokuserar på individer än på sakfrågor, och handlar om att vara först, springa på samma story och om att skapa en falsk balans genom att bjuda in ”båda sidor” även när den ena parten har en antidemokratisk agenda.

– Framför allt kabelkanalerna, men det finns även andra redaktioner som har gjort det polariserade tonläget till en affärsmodell. Vi behöver nya sätt att spräcka filterbubblor.

Frågan om urval och tilltal är ofta avgörande, menar journalister på flera stora amerikanska redaktioner jag talar med. Michael Powell, skribent på The Atlantic, har tidigare varit reporter på New York Times och Washington Post, påminner om den diskussion som uppstod när ordet ”lögn” började användas om Trumps påståenden:

– Jag har inga problem med att man kallar en lögn för en lögn, att man kallar Trump för lögnare, eller någon av hans anhängare för rasist – men det ger ingenting att banka in det i skallen på folk. Men lögn förutsätter uppsåt. Just Trump kanske vet att han talar osant, men det gör inte alla i hans hägn.

Som grundregel kan man undvika att gödsla med värdeladdade ord, i stället sträva efter den gamla journalistdevisen ”show, don’t tell”.

Annys Shin, biträdande redaktionschef för ICIJ, ett internationellt journalistnätverk för undersökande journalistik, lämnade i vintras Washington Post efter 25 år där som reporter och redaktör.

– Jag tror att det där är viktigt. New York Times läsare är nästan uteslutande vänster, men The Post har fortfarande kvar en del läsare i den politiska mitten. Dem vill man inte skrämma bort.

Men det skarpa debattklimatet i USA går långt utöver presidentkandidaterna, och bland journalister uppstår ofta större turbulens kring andra frågor än den rent politiska bevakningen. Allt är politik.

Ett sådant område handlar om transpersoner (jag intervjuar personer som helt vägrar uttala sig i transfrågor). Annys Shin var under sina sista år på Washington Post ansvarig för rapporteringen om transvården, och säger:

– Det enda jag kan komma på som är lika svårt och komplext att bevaka är Mellanöstern. Israel och Palestina. Det är minfält.

Men att alls ge transfrågan – som berör få personer – stort redaktionellt utrymme, är också ett val som kan tolkas politiskt?

– Så är det, men det gäller också andra frågor, säger Annys Shin.

På redaktionsgolven har de interna debatterna blottat en generationsskillnad, menar både Powell och Shin. Äldre journalister har lärt sig att syftet med arbetet är att söka sanningen och rapportera vad man hittar, oavsett vem det gynnar eller skadar.

– För mig har det alltid varit självklart. Men många yngre reportrar är tydliga med sin egen ståndpunkt, och ser inga problem med att driva en agenda. Jag tror tyvärr inte att det gynnar journalistiken, säger Michael Powell.

Förtroendet för medier har sjunkit i USA, och i dag litar bara en tredjedel av amerikanerna på nyhetsrapporteringen, enligt analysbolaget Gallup: den lägsta nivån sedan frågan började ställas för över 50 år sedan. Nästan fyra av tio saknar fullständigt förtroende för att nyhetsrapporteringen är korrekt, men där finns stora skillnader – beroende på politisk hemvist. Republikaner är avsevärt mer skeptiska.

Misstron kan vara fundamental, många vill inte längre prata med journalister, en del går till fysiska angrepp.

Men publiken har också förändrats bara under de senaste åren, säger Julie Mason, programledare för ett politiskt pratprogram i satellitradion Sirius XM.

– Lyssnare på vänsterkanten blir förbannade när vi har konservativa politiker som gäster. De vill bara ha sina egna. Och titta på vad som sägs om Maggie Haberman.

Haberman, den New York Times-reporter som har känt och bevakat Trump kanske allra närmast, kritiseras i sociala medier mycket hätskt för att gå hans ärenden.

– Hon gör sitt jobb, hon rapporterar sakligt, skickligt, alltid. Men folk vägrar fatta att hon är reporter, inte megafon för någon, säger Julie Mason.

Men Matt Lewis, konservativ journalist och författare till flera böcker om Republikanerna, anser att en eventuell vänstervridning är ett litet problem i sammanhanget.

– Vårt land står inför ett konkret hot om auktoritärt maktövertagande. Vi vet inte i vilken grad en ny Trumpadministration ger sig på journalister. Att kritisera seriösa redaktioner för hur de prioriterar vissa frågor är att ödsla energi på fel sak, säger han.

Matt Lewis lämnade partiet i samband med Trumps inträde på den politiska scenen och är djupt konservativ men partilös. Efter många år i Washington flyttade han nyligen till West Virginia, en delstat där de flesta röstar på Trump.

Donald Trump talade redan för åtta år sedan om att skärpa förtalslagstiftningen och göra det lättare att åtala journalister. Vad som sker om han väljs till president för en andra period kan man bara gissa.

Att se de ledande individernas drivkrafter är centralt för att förstå dem, och en tung uppgift, menar Rowan Philp, apropå vad som skett på Washington Post – det är sannolikt inte pengar eller ett liv i lyx som driver Jeff Bezos och Elon Musk, utan att ge avtryck för framtiden.

– Demokratin måste vårdas om den inte ska förfalla eller bli offer för algoritmer och utländsk påverkan – nyligen har vi exempelvis sett att auktoritära länder, som Kina, framställs som bättre på att skapa välstånd. Och man kan påverka. När nyhetsredaktioner i Sydafrika avslöjade ett kuppförsök ledde det till att en korrupt president avsattes och demokratin räddades.

I Iowa är Michael Bugeja pessimistisk.

– Jag förutsåg vad det tekniska skiftet skulle leda till. Jag såg 6 januari komma. Jag har alltid trott att sanningen vinner, men det tror jag inte längre.

Och i en av sina sista texter skriver han att råden i ”Authoritarian playbook” kanske är meningslösa: ”I ett politiskt sekteristiskt samhälle hatar sidorna varandra, och utmålar varandra som fiender. Så även om man följer råden, vem kommer att tro en?”

Hans röst är så fylld av energi (och han får tårar i ögonen) att jag undrar om han verkligen kommer att kunna låta bli att skriva?

– Ja, jag har lovat min fru det. Men jag respekterar er som jobbar kvar. Min kamp må vara över, men självklart att ni måste fortsätta. Och ni måste förstås strida till sista droppen.