Almapristagaren Jon Klassen oroar och upprör året runt

I fyra böcker använder Jon Klassen en och samma text av Mac Barnett. Den är mycket enkel: ”huset”, ”trädet”, ”rabatten” och fler ord som beskriver närmiljön kring ett hus och en bondgård. ”något gott (som smakar sött)” är en rad som bryter av landskapsmåleriet, och två gestalter kommer in: katten och ”jag”, den som berättar. ”den rätta hatten” är en textrad mot slutet, där bilderna egentligen oftast avbildar mössor av olika slag. Här vill läsaren invända att det inte en hatt, och man ifrågasätter berättaren. Likaså om böckerna läses efter varandra eftersom alla slutar med ”det är min allra bästa årstid”. Hur är det möjligt?

Vilken av årstidsböckerna som kommer först går inte att säga. Jag börjar med hösten, och det är en odramatisk historia. Klassens bilder känns igen i formerna, den nästan, men bara nästan, raka horisontlinjen, det lilla huset och trädet vars bark har en yta som påminner om urklippspapper från 1980-talets bildlektioner på lågstadiet. Katten och barnet har stumma ögon som iakttar världen, men mest den som tittar på bilden. Jon Klassen lyckas glo på en, som om man vore en idiot, och det är inte alltid bekvämt.

I vinterboken är årstiden underordnad ett drama som på Klassenvis antyds i bilden och kontrasten till det som texten talar om. Snön täcker landskapet, den är inte vit utan beige, och himlen är som svagt lingonfärgad mjölk. Men det handlar inte om vinterlekar för ungefär vid mitten av berättelsen dyker en polkagris upp. Därefter kommer katten och sedan ”något rött”, och här lurar Barnett och Klassen läsaren som tagit del av Klassens ”Hatt-trilogi”, där olika djur äter upp varandra i jakten på hatten. Att katten har ätit polkagrisen och lämnat smulor efter sig är den första impulsen, innan man ser att det röda har en annan form. För oss som redan läst höstboken blir det tydligt att det är leksaksvagnen som ligger där.

Det finns mer dramatik i denna del eftersom barnet betraktar något dolt, under snön, och en frustration skapas av att barnet inte ger sig ut och leker. Texten håller tillbaka och låser fast den som kanske skulle vilja leka?

Framme vid våren i ”Titta jag ser vår” provocerar Jon Klassen vårälskaren genom att vägra använda starkare kulörer. Allt är grått, det är som en tidig marsdag då gräsmattan ligger bar och geggig. Det spirar visserligen lite i rabatten, som egentligen inte är någon rabatt utan en odlingslåda, vilket är störande. Det är som att kalla en räfsa för en kratta och en skyffel för en spade.

Att detta pölfyllda landskap skulle vara barnets bästa årstid, det är en lögn. Nu börjar man bara bli irriterad på Barnett och Klassen, och funderar på om hans val av sträva papper och dämpade färger mest är ett försök att få böckerna att passa liggandes i en soffa från Norrgavel.

Så då längtar man till sommaren. Det är ju ändå, helt ärligt, de flestas bästa årstid. Och nu blommar det faktiskt på riktigt i ODLINGSLÅDAN. Himlen är babyblå och barnet har keps på sig. Genom gardinerna faller sommarljuset och Klassens förmåga att lägga lager på lager av färger vars nyanser egentligen inte skiljer sig så mycket åt, blir tydlig.

Men, om boken inte hette ”Titta jag ser sommar” hade jag trott att det var de första dagarna i maj jag tog del av. Sommaren är inte Klassens årstid, han skulle få ont i tecknarhanden om starkare färger kom ur den.

Att Almapriset gick till Jon Klassen är inte så överraskande men ändå roligt. Jag vill tro att han främst fick det för böckerna om jakten på hatten, där den första ”Var är min hatt?” är en berättelse som abrupt avbryter det mys som en högläsningsstund brukar skapa, med sitt oväntade slut. Vad var det björnen gjorde? Klassens patenterade röda nyans, som är alarmerande utan att skrika, ansiktsuttrycket och den förnekande texten, förvandlar barnet i sängen från någon som ska sova till en detektiv, ett upprört vittne, en som måste agera. Får man göra hur som helst om någon tar min hatt? Det är genialt och värt priset i sig.

Nåväl, det är nu inte den boken som ligger framför mig utan fyra små böcker som i ärlighetens namn hade passat bättre bakom en gemensam pärm. För var och en för sig ger de inte så mycket mer än det vi redan vet att Jon Klassen kan prestera. Det är tillsammans som de får en poäng, och varför det inte går att ge denna historia som ett fyra akters drama förstår jag inte riktigt. Är de mest gjorda för att stå som dekor på en tavellist över barnsängen?

Jon Klassens böcker säljs ofta i museibutiker, och däri ligger hans Akilleshäl. Det grafiska, idén, konceptet, vinner ibland över berättandet. Så är det med årstidsböckerna – främst ett experiment, ett sätt att pröva en texts potential. Böckerna blir intressanta på en universitetskurs om bilderboksberättande, där relationen mellan text och bild diskuteras.

Men, det är verkligen en Akilleshäl, en enda svag punkt. För oftast får Jon Klassen barnets hjärta att slå dubbelt så fort, när man inser att något inte stämmer. Att man inte kan lita på det som sägs, och när det blir uppenbart att den lugna ytan döljer något dramatiskt, spännande, fantastiskt.

För den som tycker att denna beskrivning av Klassens genialitet är lika flummig som prismotiveringar kan vara, rekommenderas Barnetts och Klassens ”Sam och David gräver en grop”. Den får en att krypa ur skinnet av frustration. Och det är mycket roligt.

Läs mer av DN:s barnboksbevakning