Alva Bratt: ”Vår generation känner en hopplöshet inför framtiden”

Konstnärsbaren på Smålandsgatan i Stockholm är något av ett arkiv. Den mörka träpanelen, muralmålningarna och de djupa sammetssofforna påminner om att platsen i snart ett sekel fungerat som tillhåll för stadens konstnärer, författare och kulturpersonligheter. Det är en miljö besjälad av kontinuitet, tradition.

Men så finns där också prislistan, som berättar en annan historia: om ett Stockholm som har förändrats, om ekonomiska realiteter och om nya maktcentra. Konstnärssjälarna trängs nu här med Stureplans finansvästar.

Den nykläckta Dramatenskådespelaren Alva Bratt tillhör den första kategorin gäster. Solen är trött när restaurangen klär om från fredagslunch till helgfirande. Servitörerna slår ut vita dukar, fyller på ishinkar och putsar vinglas. Alva Bratt vrider sig i stolen, sträcker ut armarna bakom ryggstödet och dröjer i tanken:

– Det är nog … Nu kommer jag inte på det, säger hon. Jo!

Kvickt lutar hon sig över bordet.

– Det är när folk frågar mig: ”Du spelar alltid så gränslösa roller, är du själv det? Är du som dem?” Jag har aldrig tyckt att jag har haft ett bra svar på det. Delar av de roller jag har gjort är ju som jag, men det är en så komplex fråga, säger hon.

Kanske är det inte så konstigt att frågorna som Alva Bratt är mest trött på handlar om karaktärernas gränslösa natur. Under sina åtta år som skådespelare kan många av hennes roller beskrivas som just måttlösa, som den fartgalna Lollo i ”Barracuda queens” eller den elaka internateleven Caroline i ”Zebrarummet”.

Nu är hon aktuell på Dramaten i pjäsen ”Rage” och även där spelar hon något av en gränslös roll. Just när jag ska fråga mer om vägen till teatern uppenbarar sig kyparen vid vårt bord och Alva Bratt blir sugen på äppelmust. Han bedyrar att de har riktigt fin äppelmust på riktigt fina äpplen från Tosterups slott på Österlen. Det passar utmärkt, Alva Bratt tillbringade nämligen en del av barndomen där, även om det var under de mest grumliga minnesåren. För ett par år sedan återbesökte hon platsen med en vän:

– Österlen är så mytologiskt och ett äppelrike. Jag tänker direkt på Hasse och Tages ”Äppelkriget”, skrattar hon.

Vi kommer få anledning att återkomma till just Hasse och Tages antikapitalistiska film från Österlen.

Hon har länge rört sig kring Sveriges nationalscen, men oftast som besökare. Publikdebuten skedde som sjuåring när vänner till familjen tog med henne på en barnföreställning på Stora scen. Pjäsen, ”Petter och Lotta på Stora Landsvägen”, var i sig egentligen inte det som var mest märkvärdigt, berättar Alva Bratt, men det som skulle hända sedan blev avgörande för henne.

– Våra familjevänner kände en ur ensemblen som tog med oss bakom kulisserna. Jag minns allting supertydligt. Teatern var en värld jag bara ville in i och jag kände så instinktivt att ”Jag vill vara här”, säger hon med eftertryck.

Alva Leia Bratt växte upp på Gärdet. I grundskolan gick hon Franska skolan, eller ”halvfranska skolan” som hon säger till kyparen när han beskriver äppelmusten med ett franskt ord. Föräldrarna Cajsa Bratt och Pontus Frankenstein är båda formgivare och designers, men också ”Star wars”-fans, därav mellannamnet ”Leia”. Under uppväxten blev teatern en sorts tillflyktsort för henne, även om hon egentligen inte flydde från någonting, snarare till något.

– Jag upplevde alla starka känslor för första gången på teatern. Samtidigt har jag alltid varit intresserad av en vuxenvärld, alltid kämpat mig till vuxenbordet. Mina kulturella referenser var oftast äldre vilket gjorde det lättare att prata med vuxna personer.

Då som nu har det fallit sig naturligt för Alva Bratt att knyta kontakter över generationsgränserna. I dag sträcker sig hennes vänskapskrets från kompisar i 20-årsåldern till vänner som passerat 80-strecket.

– När jag var yngre såg jag det som att jag var en gammal person i en ung kropp, men nu tror jag att det snarare handlar om en ålderslöshet. Att vara nyfiken och öppen för personer i flera generationer har varit en av de största skatterna i mitt liv, säger hon.

Kyparen placerar två assietter framför vinglasen med äppelmusten. På dem ligger små, runda löjromstarteletter. Alva Bratt har egentligen ätit lunch, egentligen jag med, men när det vankas löjrom är hon inte sen med att tacka ja. Inte jag heller.

– Gud vad gullig, säger hon och tar en tugga av tarteletten.

När gymnasievalet närmade sig var Alva Bratt bestämd. Det fanns bara ett enda alternativ: teaterlinjen på Södra latins gymnasium i Stockholm.

– Det var på liv eller död att komma in. Jag hade inte ett teatersammanhang innan och jag ville verkligen hamna med andra som också tyckte att teater var fett, säger hon.

Södra latin är en skola som rollbesättare sällan drar sig för att hitta nya talanger på. När Alva Bratt gick sista året 2017 kom ett par castare till skolan. Hon provspelade för dem, och ett halvår efter studenten ringde båda och bad henne komma in och läsa för två roller. Den ena var en liten roll i Netflix filmatisering av Malin Persson Giolitos bok ”Störst av allt”. Den andra som huvudroll i SVT:s nya ungdomssatsning ”Eagles”.

Hon fick båda.

– Jag hade en så tydlig bild av hur jag skulle gå till väga efter gymnasiet. Jag skulle söka scenskolan och sen ta det därifrån. Men det började annorlunda och plötsligt fick jag rollen i ”Eagles”. Jag var oerfaren på att filma och så fick jag en så bärande roll. Det var överväldigande men lärorikt.

Därefter rasslade rollerna in, men teatern fortsatte att vara närvarande. I slutet av 2024 begick hon sin första scendebut efter gymnasiet, då med teaterfrigruppen Hjärter Fem och deras uppsättning ”Vinterpjäsen”.

Året efter klev hon in på Dramaten för första gången som anställd skådespelare. Den schweiziske regissören Milo Rau höll i regitrådarna.

I december 2025 gick ridån upp för ”Pelicoträttegången”, en föreställning som återskapar den uppmärksammade rättegången mot Gisèle Pelicots make som lät femtio män våldta henne i deras gemensamma hem. Drygt trettio Dramatenskådespelare samlas på Stora scen och turas om att läsa upp verkliga vittnesmål från rättegången. Pjäsen är drygt fyra timmar lång, utan paus, och Alva Bratts vittnesmål kommer ungefär halvvägs in i pjäsen.

– Det var min första gång på Dramaten inför publik. Jag satt i två timmar och väntade på min monolog och pulsen var skyhög. Men det var en sådan bra urladdning när jag var klar, säger Alva Bratt.

En helg hinner passera innan vi möts igen. Nu kommer Dramatenskådespelaren med en dramatenvagn i släptåg uppför en slaskvåt Rörstrandsgata. I vagnen har hon kläder och smink inför eftermiddagens fotografering med DN. Fasttryckt under ögonen sitter två ljusrosa ögonmasker, eller eye patches, för att återfukta huden.

Vi slår oss ner vid ett bord längst in på ett kafé, en låg gipsvägg skiljer oss från diskrummet där kafébiträdena spelar upp Tiktok-klipp för varandra. Alva Bratt beställer en chailatte på havremjölk.

I höstas slutade hon dricka kaffe. Hon började bli hes, något som i sig inte var ett problem, tvärtom: Alva Bratt uppskattar en hes stämma. Men sen kom halsontet och känslan av att ständigt vara förkyld och då smakade kaffe inte lika bra. Orsaken till smärtan var problem med stämbanden som behövde opereras. Allt gick bra, nu är hon helt återställd, men hon tvingades vara tyst i en vecka. När Alva Bratt gick på middagar under de dagarna blev det omständligt att delta i samtal och diskussioner.

– Jag hade alltid med mig en whiteboardtavla där jag skrev ner vad jag tänkte säga. Det var spännande att samtalen fick dröja och jag hann tänka efter innan jag uttalade mig. Samtidigt var det ganska vilsamt att träna på att bara lyssna och observera en konversation.

Under samma vecka repeterade hon dessutom inför ”Rage”.

– Under repetitionerna rörde jag mig som jag skulle, men replikerna lästes upp av sufflören. Det var ett väldigt spännande sätt att ta till sig en roll, jag fokuserade på andra intryck och uttryck än just rösten.

”Rage” är en dystopisk skildring av ett Sverige i rasande förfall. Kulturarbetare samlas i en sommarstuga och blir en sorts mikrokosmos i ett krackelerande samhälle. De nås av nyheten att statsministern skjutits ihjäl av en vänsterextremist. Plötsligt får de besök av två främlingsfientliga grannar vars åsikter börjar sprida sig i huset. DN:s kritiker Ingegärd Waaranperä skrev: ”Här blir ett blodbad som Dramaten aldrig någonsin förr har behövt städa upp efter. Alva Bratts bestialiska mord i slutet överträffar allt.”

– Det är ju en total urballning, skrattar Bratt vars rollfigur är en framgångsrik, odräglig skådespelare som skryter om sina åstadkommanden och successivt, för att använda Alva Bratts ord, ”ballar ur”. Men rollen var alltifrån statisk.

– Det har varit ett väldigt rörligt material och Milo gjorde plötsligt en totalvändning vad gäller min roll. Tre veckor innan premiären fick jag en nyskriven monolog av honom, berättar Alva Bratt.

Monologen kan snarast beskrivas som ett manifest där hon upprepar ord som ”inga” och ”ingen”.

– Hon släcker i princip ljuset. ”Rage” har lärt mig att formulera det som är så tydligt för vår generation: att det finns en hopplöshet kring framtiden. För bara några år sedan var det en stor diskussion mellan mina vänner om vi över huvud taget ska skaffa barn: är det ren ondska att sätta ett liv till världen? Sen går ju min karaktär i pjäsen till en hundragångig extrem, säger hon och tillägger:

– Det är ett faktum att allt är svinmörkt just nu. Det brinner på alla håll, i alla ämnen, överallt och jag känner att det inte går att koncentrera sig på en specifik sak. Det tycker jag ”Rage” också tar upp.

Vilken roll spelar teaterkonsten i det mörkret?

– Om teater är jävligt bra, då smäller det stenhårt. En föreställning som ”Rage” skapar diskussion och jag har aldrig varit med om så mycket snack och känslor kopplat till en produktion jag deltagit i. Teater är ju helt unikt, det är så intimt och det är oerhört viktigt att det får fortsätta att leva.

Alva Bratt rullar ihop de ljusrosa ögonmaskerna till en liten boll och lägger ner den på tallriken där den urdruckna chailatten står. Vi åker till DN-skrapan och går in i fotostudion. Hon hittar genast sminkspegeln, tänder den och plockar fram sina necessärer. På klädställningen hänger hon tre ombyten inför fotograferingen som hon har införskaffat under helgen. Mode har länge varit ett stort intresse för Alva, hon har tidigare besökt modeveckan i Paris. Men kläder har också blivit ett verktyg i hennes yrkesroll.

– I vår slutproduktion på gymnasiet skulle jag spela en äldre roll och då fick jag ett par illasittande skor. Det gjorde att jag började halta och hela mitt kroppsspråk förändrades. Det gjorde typ hela rollen, säger Alva Bratt.

Nu har hon spelat in en ny Netflixfilm om de adliga syskonen von Fersen, som heter ”von Fersens”, premiärdatum är ännu inte klart. Där består kostymen av krinolin, korsett och peruk. Det har underlättat rollbygget.

I höstas hade Lisa Langseths film ”The dance club” premiär. Alva Bratt spelar där Rakel som gör uppror mot piller- och diagnossamhället genom att dansa ur sig känslorna. Hon säger att det är en roll hon fortfarande kan sakna.

– Det var ett så innerligt arbete, särskilt från regissörens sida men också för alla som var med. Det var fint att göra något som var ett hjärteprojekt för någon. Det kändes som mer än bara en konstnärlig prestation, säger hon.

Studioblixtarna skjuts av i stroboskophastighet. Alva Bratt är inne på sitt tredje och sista ombyte. Nu bär hon en cape gjord av modekollektivet LLL för frigruppen Rostvits uppsättning av ”Midsommarnattsdröm”.

Plötsligt kommer en nyhetsnotis om att skådespelaren Birgitta Andersson har gått bort. Hon blev 92 år. Andersson har spelat kanoniserade roller i ”Teskedsgumman”, ”Att angöra en brygga” och Hedvig i ”Från A till Ö”. Och en liten, men betydande roll, som Luft-Hanna Lindberg i Hasse och Tages ”Äppelkriget”. Precis den filmen som Alva Bratt tänkte på när vi drack äppelmust på Konstnärsbaren. Äpplena var dessutom från ett slott som har en roll i filmen.

– Enligt mig var hon en av de största komediennerna och dessutom en fantastisk dramaskådespelare, som i filmen ”Ägget är löst!”. Jag tänker en del på de skådespelare som har gått före mig och jag har en sådan stor respekt för dem, säger Alva Bratt och tillägger:

– Filmerna skapade av den generationen, från den tiden, där även hon var med, har alltid varit en favorit och kanske också en form av eskapism för mig.

Framåt väntar en vår på Dramaten. ”Rage” och ”Pelicoträttegången” pågår båda till slutet av maj. Därefter hoppas Alva Bratt på att få fortsätta inom det hon har jobbat för sedan sin debut. Att spela mer teater och få ta del av ett teatersällskap.

– Det är något särskilt med teater, att allt händer i just den stunden. Det är både skrämmande och lockande, det där engagemanget. Att det ögonblicket aldrig kommer tillbaka, säger hon.

Läs mer:

Recension: Oerhörda krafter drar mot intet i ”Rage”

Jacob Lundström: Jag fattar applåderna efter aktionen på Dramaten

Fyra unga teaterarbetare: ”Gör någonting på riktigt! Var farlig, upprörande och utmanande”