Amanda Bergman: För mig är djuren en så stor del av det jag uppfattar som livskvalitet

Det är inte varje dag som en fullastad turnébuss bromsar in och parkerar vid westernridskolan Sandbyholm utanför Uppsala. Men så är Amanda Bergman inte heller någon alldeles vanlig artist. För den 36- åriga sångerskan har ljud och djur alltid gått hand i hand.

Eller åtminstone följts åt.

Det är en av försommarens allra varmaste dagar. En tryckande hetta ligger i luften, ändå är det som om någonting lättar när Amanda Bergman får sitta upp i sadeln. Vant och med ett avslappnat leende lotsar hon det tolvåriga stoet Gunnis Dynomite – en amerikansk quarterhäst med isblå ögon – mellan hagarna, förbi de breda tallstammarna och vidare ut bland fälten som ligger strösslade runt gården.

Det är här hon har lagt sina 10 000 timmar, säger hon en stund senare, när vi satt oss bland skinnfåtöljerna i det svala ridhuset. Det är på hästryggen som hon får oron att försvinna.

– Bland hästar känner jag mig ofta som den bästa versionen av mig själv, säger hon.

– Allt oviktigt faller bort.

Amanda Bergman hade aldrig tänkt att hon skulle bli artist. Hon läste miljöinriktning på gymnasiet, drömde om att arbeta med lantbruk och tillbringade all sin lediga tid i stallet. Musik var bara någonting hon höll på med. Att sitta vid pianot och låta orden och melodierna flöda var lite som att äta eller sova. Ett behov, ett naturligt tillstånd.

– Det blev snabbt en extremt viktig del av mitt liv, minns Amanda Bergman.

– Men jag hade ingen tanke på att professionalisera det.

Som barn drogs hon till pianot på övervåningen i föräldrahemmet i Gagnef om mornarna i väntan på att resten av familjen skulle vakna. Men innan hon tog en endaste ton så såg hon till att ge sig ut och mata hästarna.

– Jag väckte hela huset med mitt spelande. Mina storasystrar brukade dunka kvastarna mot taket från nedervåningen. Men jag bara fortsatte, jag var ett ganska drygt småsyskon på det sättet. Jag hade antagligen noll respekt.

Under barndomen och tonåren sjöng Amanda Bergman jämt och gärna. Föräldrarna var inbitna musiklyssnare. Skivor med Bruce Springsteen, Joni Mitchell, Bob Dylan, Neil Young och Leonard Cohen gick varma på vinylspelaren. Morgontimmarna vid pianot lade grunden för den där mättade, raspiga och samtidigt säregna sångrösten som blivit Amanda Bergmans signum i supergruppen Amason och som hyllad soloartist under eget namn. Den som ömsom tycks rymma en hel prärie i motljus, ömsom fullkomligt svälja den.

Det finns en långsamhet och en långsiktighet i jordbruket som jag tycker om och som jag även vill implementera i musiken.

– Jag var ett sådant där barn som tyckte om att låta. Jag sjöng, väsnades och visslade. Och ju mer illa jag lät, desto lugnare blev jag. Det var ett sätt för mig att reglera mig själv, tror jag. Jag släppte ut all skit, fick den att lämna kroppen. Och det har faktiskt lagt grunden till, och utvecklat, den sångröst som jag har i dag, säger hon.

– Jag är inte skolad alls. Jag har aldrig varit någon ”showare”. Numera känner jag mig trygg med min röst och i musiken, men jag vet fortfarande inte hur jag ska prata direkt till en publik.

I dag äger Amanda Bergman en gård drygt tio mil ifrån föräldrahemmet i södra Dalarna, där hon bedriver ekologiskt jordbruk och skapar musik tillsammans med sin man och låtskrivarpartner Petter Winnberg som även producerat hennes nya soloskiva ”Your hand forever checking on my fever”. Ihop har de bandet Amason, men också en fullskalig bondgård med 60 hektar mark, kor, får, höns och katter. Och två barn.

– Jag har alltid vetat att jag vill syssla med djur, natur och politik. Och de tre grejerna är ju lantbruk, nedkokat. Det finns en långsamhet och en långsiktighet i jordbruket som jag tycker om och som jag även vill implementera i musiken. Och i mina barn. Det är så mycket i samhället som kretsar kring egot, kring det kortsiktiga och ytliga, säger hon.

– Men om jag springer runt som ett stressat och prestationsinriktat träsktroll under hela deras uppväxt, då kommer de ju så småningom att göra exakt samma sak.

Vägen till den insikten har varit allt annat än rak. Det är ingen slump att vi befinner oss i ett nedsläckt ridhus. För Amanda är valet av plats snarare ett symboliskt befästande av en ny era i en solokarriär som till stor del bestått av en inre kamp.

Med djur, säger hon, får hon vara i vila. Komma åt delar av sig själv som annars kan bli begravda i måsten och borden, föreställningar och krav. Befinna sig i någonting intuitivt och mjukt. Men också närmast profant. Hon är inte religiöst lagd, men betraktar hästen som sin heliga graal.

– För mig är djuren, och den länk till naturen som de utgör, en så stor del av det jag uppfattar att livskvalitet är. Jag skiljer inte på vem jag är när jag gör musik, eller vem jag är när jag mockar skit.

För Amanda Bergman har stallet varit en trygg punkt i ett musikliv som präglats av höga toppar och djupa dalar. Redan 20 år gammal blev hon ett namn i svenska musikkretsar. Först som skygg och mytisk singer/songwriter under namnet Hajen 2008. Senare som Idiot Wind – ett alias hon hämtat ur en låt av Bob Dylan och som hon använde mellan åren 2010 och 2014.

Jämte Neil Young och Radiohead var Dylan hennes första stora musikaliska upptäckt. Men det som började med att hon lade upp tre lågmälda låtar rotade i folkgenren på plattformen Myspace växte snart till en internationell musikkarriär.

– Jag var inte redo för det och det fick konsekvenser, medger hon.

– Det var lite som att jag hade en tolvårings orienteringsförmåga och så skulle jag ut i en ganska hård och cynisk vuxenvärld, vilket resulterade i en rad obehagliga upplevelser.

I musikvärlden kapitaliserar man på ungdom och utseende, på snedvridna ideal som ingen människa kan leva upp till

Där andra kanske harvar på i några år i väntan på genombrottet så kastades internetfenomenet Amanda Bergman rakt in i strålkastarljuset. Hon hade förvisso tagit fiollektioner och gjort det till en sport att dissekera och diskutera låtar tillsammans med en kompis medan de arbetade i stallet. Men av att spela live som soloartist hade hon ingen erfarenhet.

– Det var en sådan dissonans mellan personen som skapat musiken, och den offentliga sidan av musikbranschen. Det är verkligen två helt olika världar. Många människor har det där klart för sig redan från början, men det hade inte jag. Jag hade inte stått i något garage och repat sedan jag var tio år. Jag började inte på noll, utan snarare på minus tio.

Och det kostade på.

– Musikvärlden är så sjuk på många sätt. Man kapitaliserar på ungdom och utseende, på snedvridna ideal som nästan ingen människa kan leva upp till. Och för mig blev den där clashen så stor.

– Jag menar, jag älskar musik. Och allt som finns i skapandet, den där inre världen som inte går att kapitalisera på. Det där djupt mänskliga som så ofta kan finnas, och förmedlas, i musik. Men jag är ingen typisk rockstjärna, jag kan inte leva ett sådant liv. Tvärtom behöver jag begränsningar. Att få arbeta med kroppen, så en åker eller gå runt och skrota i långkalsonger i dagar. Fast det förstod jag inte då.

Att ”trycka på exit-knappen”, som hon säger, låg inte för henne. I stället gjorde Amanda Bergman ”idiotiska saker”. Som att bygga ut sin lilla katalog live inför publik.

– Jag minns särskilt en spelning alldeles i början. Jag hade bara skrivit fyra låtar, men precis innan jag skulle gå på var det någon som sa att jag var tvungen att spela sex stycken. Så då satt jag där och fick i ren panik hitta på två nya låtar, i princip medan jag spelade dem. Jag skämdes.

Åren gick och skaran av fans tilltog. Musikpressen älskade henne. Amanda Bergman intalade sig att hon borde känna sig glad och tacksam. Hon tackade ja till allt, även när kroppen skrek efter vila. Tänkte att hon behövde skärpa sig, jobba på sin attityd. Men inombords kände hon sig som en bluff och obehaget i bröstet bara växte.

Tillsammans med ex-maken Kristian Mattson, också han musiker och artist under namnet The Tallest Man on Earth, turnerade Amanda Bergman i Europa och USA. Ibland som gästartist och ibland som förband. Och ju större scenerna blev, desto sämre började hon att må.

– Problemet var att jag inte hade kommit ikapp mina egna intentioner. Och det ledde till en massa skav och obehag. Jag vet exakt hur det känns att spela inför tusentals människor i Schweiz och plötsligt inse att jag inte längre vet hur man tar ett g på pianot.

Med tiden utvecklade hon en form av scenskräck. Stressen och oron satte sig i kroppen så till den gräns att den så småningom gav upp.

– Min hjärna gick liksom sönder till slut. Jag hade aldrig lidit av ångest innan, men när det var som allra värst blev den så stark att jag inte kunde komma upp från köksgolvet.

– I efterhand kan jag tänka att jag önskar att någon sagt; ”fan vad dåligt du mår nu, ska du inte sluta med musik?” Men jag var helt ensam i det där. Jag försökte ta mig samman, men jag blev bara mer och mer deprimerad.

Bandet Amason är det viktigaste jag har i min yrkeskarriär. Det har varit lite som min skola.

Att få ingå i ett band har hjälpt henne på vägen mot ett mer hållbart artistliv. Sedan 2012 är hon medlem i den omtyckta supergruppen Amason. Det Grammisbelönade bandet blev flocken som hon inte visste att hon behövde.

– Det är det viktigaste jag har i min yrkeskarriär. Amason har varit lite som min skola. Förutom allt musikaliskt har jag lärt mig sådant som jag inte fattade i början av min solokarriär. Som att det är okej att inte må toppen jämt. Att publiken kan få ut någonting av en spelning även om det är en liten spillra som står där på scenen och sjunger.

När hon gick med i bandet träffade hon också sin livskamrat, basisten Petter Winnberg.

– Musikaliskt var han väldigt lätt att tycka om. Och efter ett tag förstod jag att jag tyckte bättre om hela livet så fort han var i samma rum. Vi spelade ihop i ett par år innan vi blev ett par.

I dag har de ett djupgående musikaliskt partnerskap, ett som också sipprat in i Amandas två soloskivor.

– Vi fattade tidigt att vi måste vara extremt noga med att prioritera vår relation för gör vi inte det så spricker ju allt; musiken, bandet, gården.

När hennes första soloskiva ”Docks” släpptes 2016 var Amanda Bergman i så dåligt skick att hon behövde avbryta den efterföljande Europaturnén. I dag ser hon det som ett avgörande ögonblick. I stället för att bara köra på tog hon ett steg tillbaka.

– Vi hade precis fått vårt första barn. Det var inte direkt Djingis khan som gav sig ut på vägarna. Allting kom ikapp mig. Och någonstans där insåg jag att jag verkligen behövde få ordning på mig själv.

Med utbrändheten och depressionen kom så småningom insikterna. Hon ville leva på ett annat sätt, välja om och välja rätt. Sluta trycka undan den där drömmen om ett mer jordnära liv som rev och slet i henne. Efter år av kringflackande och ett par försök att bo i städer som Stockholm och Göteborg ville hon tillbaka till Dalarna. 2016 köpte hon och Petter gården i Näckenbäck och för första gången i sitt vuxna liv hade Amanda Bergman en plats där hon kunde rota sig på riktigt. Se saker växa. Så och skörda. Låta barnen springa.

– Att bli förälder är ju enormt avslöjande. Man tvingas att konfronteras med sig själv, men också med sin omvärld. På ett sätt blir man ju mer förtvivlad över hela mänskligheten ju äldre man blir. Men man blir också mer motiverad att finna något sorts hopp. För det vore ju helt befängt att skaffa barn till en värld som du inte tror på. Då får man ju försöka styra upp den. På det lilla sätt man kan.

Nu för tiden känner Amanda Bergman sig grundad i vetskapen om att hennes tankar inte spelar någon roll. Det är vad hon gör när huvudet börjar spinna som räknas.

– Det är skit samma om jag har ångest, skit samma om jag skäms eller om jag är rädd för att misslyckas. Det är mänskligt. Det viktiga är vad jag väljer att göra med de känslorna. För handlingarna trumfar alltid tankarna till slut. Det är så man lär om sig.

Hon har inte längre scenskräck. Men visst kan hon ofta känna den där instinktiva skammen, som följt henne ända sedan starten. Den som kommer av att ställa sig inför andra. Att bli tittad på. Men hon försöker att inte låta den ta plats. Att det dröjt åtta år mellan hennes två soloskivor har varit nödvändigt, menar hon.

Hon har ägnat sig åt gården, djuren och de två barnen. Spelat och släppt skivor med Amason. Fällt träd, skördat åkrar, märkt kalvar och arrangerat konserter i en av ladorna på gården under parollen Rockbonden. Övat sig på att arbeta med kroppen, i stället för mot den. Däremellan har hon skrivit egna sånger, tillsammans med sin man.

Nya skivan är en homage till Amandas pappa Olle, som insjuknade i lungcancer och hastigt gick bort i slutet av sommaren 2022.

– Min pappa var den kanske viktigaste personen i mitt liv. Det händer något med en när själva roten till ens existens försvinner. Man blir aldrig samma person igen.

De folkdoftande 60- och 70-talsskivor som präglade hennes barndom ekar genom soundet. Av sin pappa lärde sig Amanda Bergman inte bara vikten av musik. Han lärde henne också någonting grundläggande om de ritualer som kommer med att lyssna på den. Ofta efter jobbet sjönk han direkt ner i fåtöljen med hörlurarna. Där blev han sittande, tillbakalutad med slutna ögon, medan han lyssnade på Pink Floyd.

– Han kunde sitta så, knäpptyst, i säkert 45 minuter. Det var hans egentid. Han behövde nog den där övergången innan han kunde återgå till att vara fembarnsförälder igen. Och det var så jag själv förstod att musik kan vara en form av katarsis, en sorts rening, säger hon.

Nya skivan är ett tonsatt sorgearbete. I låt efter låt målas ett tätt, atmosfäriskt skymningslandskap där teman som saknad, förlust och separation flätas samman med en närmast livsomvälvande kärlek. Men här finns också en vild natur som inte låter sig tämjas, vare sig av asfalt eller maskiner och en förståelse för de kretslopp som till stor del påverkar allas våra liv.

– Jag försöker skapa musik på det ärligaste och mest utforskande sättet jag kan. Jag tänker på låtarna lite som svallvågorna av mina simtag genom livet.