När jag läser Alex Schulmans krönika (DN 6/5) om swiftie-pappornas intrång i tonårstjejernas värld känner jag mig häpen.
Och jag måste ställa frågan som jag önskat att jag inte hade behövt ställa: hade han reagerat på samma sätt om det var Bob Dylan eller Bruce Springsteen som pappor och döttrar bondade över? Skulle han resonera på samma sätt över pappor som går med sina tonåringar på fotbollsmatcher varje vecka?
Det är inget nytt att manliga och kvinnliga intressen och uttryck värderas olika. Därför kanske jag inte borde bli förvånad över att Taylor Swift, precis som många kvinnliga konstnärer före henne, enbart betraktas som en angelägenhet för kvinnor.
Men ändå blir jag det.
Den senaste tiden har män, inte minst så kallade swiftie dads, som uttrycker att de gillar Taylor Swift, mötts med kommentarer om att ”långsamt backa ut ur tjejernas rum”. Kristin Lundells krönika i Expressen (1/5) verkar anspela på Virginia Woolfs ”Ett eget rum” och därigenom slå vakt om tjejers frihet. Snarare smäller hon igen dörren till flickrummet och antyder att det som händer där inte angår någon annan – allra minst pojkar och män.
Den Taylor Swift-värld som målas upp i denna skildring är söt och gullig och totalt ofarlig, en Bullerby av tjejighet som borde hållas instängd tillsammans med tjejerna själva.
Alex Schulman beskriver i sin tur den ”Bullerby-känsla” som drabbar honom när svenska swiftie dads uttrycker sin glädje över det delade intresset med sina döttrar. Den Taylor Swift-värld som målas upp i denna skildring är söt och gullig och totalt ofarlig, en Bullerby av tjejighet som borde hållas instängd tillsammans med tjejerna själva.
Kontrasten kunde inte vara starkare till den Swift som jag och andra känner igen från hennes artistskap. Swift har byggt hela sin karriär på att, genom egenskrivna texter om känslor i alla dess skepnader, beskriva hur det är att leva och existera som kvinna i vår tid. Det smärtsamma, det pinsamma, det sorgsna, det arga, det överromantiska och det som egentligen är för mycket och jobbigt att ta i – men som hon ändå fortsätter att sjunga om.
Det är texter och skildringar vars litterära kvalitet och komplexitet bäst kan jämföras – om jag får vara så fräck – med just Dylans och Springsteens låtkataloger, snarare än med andra samtida artister.
Sett till detta, är det verkligen så vilt och galet att tänka sig att det även finns män som kan förstå och gilla Swifts musik, helt på eget bevåg?
Att barn och föräldrar förenas kring gemensamma intressen förminskas ju inte annars. Till exempel när en fotbollspappa, som Schulman själv, delar engagemanget för fotbollen med sina barn och bejakar denna tradition över generationerna.
Därför kan jag bara dra slutsatsen att den avgörande faktorn, som skiljer swiftie dads från de andra engagerade papporna, är att de hänger sig åt ett kvinnligt intresse. De lägger sin fritid och sina öron och sina pengar på något som är så pinsamt tjejigt – på världens mest kända kvinna.
Att säga att papporna ska backa bort från Swift är att säga att de ska lämna det kvinnliga intresset i fred, i den värld där det hör hemma: i flickrummet.
Läs också:
Svenska swiftie dads om varför de knockats av Taylor Swift
