Hon blev visserligen känd som ”dumblondinen” Karen Smith i den syrliga high school-filmen ”Mean girls”. Men det var först när hon skakade loss till Abba-hits i ”Mamma Mia!” som Amanda Seyfried fick sitt stora genomslag på filmduken.
Extatisk sång och dans står också på agendan i Mona Fastvolds suggestiva musikal ”The testament of Ann Lee” där Seyfried spelar smeddottern från Manchester som blev predikantpionjär och drömde om att skapa en politisk utopi i 1700-talets USA med hjälp av musik och skakiga dagslånga dansritualer.
– Jag har aldrig fått släppa loss på det här sättet på jobbet tidigare. För Mona är filmskapandet ett passionsprojekt, en högre kraft som man ger sig hän åt. Så blev det för mig också, ler Amanda Seyfried som kallar rollen för både upplyftande och terapeutisk.
Hollywoodstjärnan med den hyperintensiva blå blicken sitter tillsammans med den norskfödda regissören i ett rum på lyxhotellet Excelsior utanför Venedig. Deras suggestiva musikaldrama har just haft världspremiär i tävlingen om Guldlejonet på Venedigs filmfestival. Början av filmen utspelar sig i Manchester i mitten av 1700-talet och skildrar hur den olycksaliga Ann Lee ansluter sig till Shaker-rörelsen efter att ha blivit bortgift mot sin vilja och förlorat fyra spädbarn. Anhängare såg henne som den kvinnliga Kristus, medan utomstående anklagade henne för häxeri.
– Jag kände också en stark dragning till den här kvinnan, men utmaningen för mig var att spela en engagerad ledare eftersom jag själv egentligen är mer av en ”följare”. Mona byggde själv det här berget att bestiga, och vi alla andra följde efter, säger Amanda Seyfried som Oscarsnominerades för sin roll i David Finchers ”Mank”.
Förra året Oscarsnominerades Mona Fastvold som medförfattare till maken Brady Corbets mastodontverk ”Brutalisten” som vann tre statyetter. Hon råkade snubbla över historien om Ann Lee när hon gjorde research inför sin förra film ”The world to come” (2020), ett lesbiskt kostymdrama i västernmiljö.
Det var när hon letade efter en lämplig psalm att använda för filmen som hon kom över fyndet ”Pretty mother’s home”. Det visade sig att boken hade skrivits av den frigivna afroamerikanska slaven Patsy som blev en framstående ledare inom Shakerrörelsen efter Ann Lee. För en feministisk historieberättare var det som att hitta en guldåder.
– Wow! Jag blev helt exalterad när jag började läsa om Ann Lee: ingen har berättat den här historien förut. Men samtidigt tänkte jag, kommer världen verkligen att vilja göra det här med mig?
Hennes farhågor visade sig stämma. Det var ingen historia som lämpade sig som hisspitch för Hollywood-bossar.
Till slut lyckade de ändå skrapa ihop en budget på 100 miljoner – även om det är spottstyver när det handlar om att göra ambitiösa historiska filmer. Särskilt när man har ambitionen att skapa en ”spekulativ återberättelse” som inte sparar på krutet. Bland annat användes en replika av Ostindiefararen Götheborg, skeppet som sjönk utanför Göteborg 1745. Båten, som sägs vara världens största seglande träfartyg, byggdes på Eriksbergsvarvet i Göteborg och sjösattes 2003. Idag fungerar fartyget som museum.
Fastvold lade också enormt mycket tid på research – från att detaljstudera gamla bevarade teckningar till att lyssna på gamla ljudinspelningar av arbetarkvinnor från Manchesters bomullsindustri.
– Vi försökte hitta rytmen i deras tal för att skapa historisk äkthet. Eftersom Ann Lee var analfabet och inte lämnade något skrivet efter sig så vet vi inte exakt vad som hände, säger Mona Fastvold.
– Men helt klart är att det är en fantastisk historia som vi kan lära oss något av också i dag – att en fattig invandrarkvinna kunde skapa ett utopiskt samhälle byggt på radikala idéer om empati, fred och jämlikhet redan i mitten av 1700-talet. Det berör mig starkt.
För regissören hade Amanda Seyfried just de egenskaper som krävdes för att gestalta Ann Lee. Hon hade haft ögonen på skådespelaren sedan de jobbade tillsammans på krimserien ”Long bright river”.
Seyfrieds relation till tro och andlighet har dock varit allt annat än självklar. Som barn tyckte hon inte att kyrkan var särskilt givande men hon – tillsammans med sin dåvarande religiösa pojkvän – sökte hon andlig tröst efter att ha drabbats av svår OCD och panikattacker i 30-årsåldern.
– Religion kan vara vacker om den inte skadar, men i dag lutar jag mer åt buddism och naturen som är mitt heliga rum, säger tvåbarnsmamman Amanda Seyfried, som numera bor på en gård i norra delen av delstaten New York – inte långt ifrån där Ann Lee försökte bygga sitt eget utopia.
En viktig byggsten var att utveckla en form av gudstjänst som präglades av extatiska danser eller ”skakningar” – därav namnet Shakers.
– Det var aldrig meningen att visa upp coola moves, varje rörelse har en betydelse och handlar om kommunikation. Att hämta kraft från det gudomliga, säger Mona Fastvold.
Samtidigt menar Amanda Seyfried att skakdansen också hade en annan funktion.
– Eftersom de levde i celibat fungerade den extatiska dansen också ett substitut för sex. När jag läste manuset kunde jag inte riktigt föreställa mig dansen, för jag gillar inte dans, men jag älskar att röra mig, säger Amanda Seyfried.
Både Seyfried och Fastvold är djupt berörda av den förföljda Ann Lees tragiska öde.
– De gjorde allt för att trycka ner henne – terroriserade henne, ifrågasatte om hon ens var kvinna och slet sönder hennes kläder för att undersöka hennes kön. Att utmana maktstrukturer var hotfullt, särskilt för män, och därför försökte man tysta henne, säger Mona Fastvold och tillägger:
– Det var ingen perfekt religion och celibat är inget för mig. Jag är inte religiös och försöker inte övertyga någon, men det finns mycket att ta med sig från deras gemenskap. På inspelningen ville vi skapa en liknande slags samhörighet och trygghet, en plats där man kan vara fri och sårbar. Jag och Amanda förenades i viljan att återskapa essensen av Ann Lee, säger hon.
Mona Fastvold menar att Amanda Seyfried visade tydliga ledaregenskaper under inspelningen.
– Som huvudrollsinnehavare sätter man tonen på inspelningen. Amanda pratar med alla, tar hand om alla och har en jättestor väska med godsaker, mediciner, smärtstillande, nålar, tråd – allt man kan behöva. Hon skapar en kultur av jämlikhet och trygghet, säger Fastvold.
Filmen blev också ett sätt att uttrycka känslor fysiskt.
– Det var elektriskt när hundratals statister och dansare visste vad de skulle göra men ändå var fria. Vi tränade hårt, svettades och var helt slut. I slutet av inspelningsdagen satte ljudteknikern på ”I’m gonna be (500 Miles)” och hela teamet dansade loss – energin var enorm, berättar Seyfried.
Mona Fastvold får plötsligt feeling och uppmanar oss journalister runt bordet att göra samma klassiska övning som hon gjorde med sitt team.
– Kom hit, sträck ut armarna så här, alla, och dra tummarna bakåt och håll. Vi gjorde det ofta på inspelningen för att öppna hjärtat och släppa stress. Jag rekommenderar det – det är bra för ryggen också. Känner ni er bättre nu? Nästa gång gör vi den upp och ner!
”The testament of Ann Lee” visas på Göteborgs filmfestival 25, 26 och 28 januari.
Läs mer:
Cate Blanchett: ”Empatin är människans superkraft”
Tio filmfynd på Göteborgs filmfestival – från Gaza till Kreml
