Alla har varit så upptagna med energin som byggts upp runt Kamala Harris och de ukrainska framgångarna i Kursk – att det känns bra just nu – att det inte riktigt funnits plats för dåliga nyheter.

Och det trots att det handlar om en jordbävning: Tyskland är på väg att tvärvända.

Det var Frankfurter Allgemeine Zeitung som gjorde avslöjandet: Förbundskansler Olaf Scholz ser ut att ha räddat sin regeringskonstellation genom att kapa stora kostnadsposter i budgeten. Enligt Politico, som har sett detaljerna i utkastet, väntar nu en halvering av stödet till Ukraina 2025. Dessutom kommer den tyske försvarsministern bara att få en bråkdel av det tillskott han anser är nödvändigt.

Finansministern menar att det inte är några problem: frysta ryska tillgångar ska användas för att stötta ukrainarna i stället. En åtgärd som länge efterfrågats av USA, men som EU (lett av tyskarna) motsatt sig fram till nu. Och det är fortfarande oklart när eller ens om det kommer att bli verklighet.

Djupt oseriöst, alltså.

Och Olaf Scholz? Han säger sig vara glad över att partierna har kommit överens och att de nu tar hand om vår tids stora frågor.

Det är närmast ett hån. I praktiken håller han ihop sin regeringskonstellation i stället för att hålla ihop Europa. Han hanterar sitt eget politiska inbördeskrig i stället för att möta Rysslands angrepp med full kraft.

Och han gör det med usel tajming.

För nog var kraften i Kamala Harris kandidatur påtaglig under veckans partikonvent i Chicago. Men hon är inte på något sätt den självklara vinnaren i november. Den jublande euforin handlar snarare om en lättnad över att det nu finns en kandidat som kan vinna.

Och förstås: att det är av största vikt att hon lyckas med det.

Men Europa får inte förväxla betydelsen av att hon vinner med sannolikheten att det kommer att ske. Det är jämnt i mätningarna. Och vad händer om hon förlorar? Om både USA:s insatser i Nato och stöd till Ukraina plötsligt dras undan på det sätt som Donald Trump har talat om?

Då måste vi för första gången på lång tid stå på egna ben. Och om inte Europas största länder klarar av att fatta de nödvändiga besluten är säkerhetsriskerna inte längre begränsade till Ukraina. Det är den stora frågan i vår tid.

Osäkerheten är också en av anledningarna till att Ukraina nu tagit den stora risken att ge sig in i Ryssland, trots att de samtidigt är satta under press på egen mark. Volodymyr Zelenskyj inser att han måste förändra spelplanen, inte bara för att ruska om Putin utan även sina allierade.

Att Tyskland i det läget svarar med likgiltighet är förstås förödande.

Nog framstår det overkligt? Två och ett halvt år efter att kriget bröt ut har vi fortfarande en säkerhetspolitik som bygger på önsketänkande. Det faktum att Ukrainas motstånd har köpt oss tid verkar inte räcka. Och man undrar ju: vad ska européer säga om Trump vinner, Ukraina överges och Putin tar nästa steg? Att vi inte såg det komma?

Allt hände ju mitt framför oss. Vi var bara upptagna med roligare saker.

Läs mer:

Isobel Hadley-Kamptz: Därför avundas jag inte amerikanska väljare

DN:s ledarredaktion: Låna till sänkt flygskatt – är det vad Tidöpartierna menar med att investera?

Share.
Exit mobile version