En månad efter att Hamas mördade 1 200 personer, många av dem dansande ungdomar, ställde sig vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman på en demonstration och deklarerade: ”Nu kallar ni dem terrorister! Nu kallar ni dem Hamas. Men de heter Palestina!”
Bakgrunden till de orden, förklarade hon senare i en spektakulär radiodebatt, var att hon är intellektuell. Och sådana ”fördömer inte, vi förklarar”. Sedan fortsatte hon – genom att fördöma Israel.
Ingen borde väl därför bli överraskad när hon nu tar emot beskedet att Hizbollahs högsta ledare dödats med orden: ”Fuck! They got him”, ”Resist! Reorganize! Don’t give up!”
Medan många i Mellanöstern firar Hizbollahledarens död, sörjer Ekis Ekman.
Kajsa Ekis Ekman misstar omgivningens reaktioner på hennes knackiga demokratiska reflexer som ett intyg på att ”sanningen” inte längre spelar roll.
Mellan sina uttalanden om Hamas och Hizbollah hinner hon också bre ut sig i Aftonbladet Kultur. Där fortsätter hon att fördöma, den här gången hela samtiden. Sanningen spelar inte längre någon roll, klagar hon. Ingen säger vad de tänker, ”oärligheten har blivit vår tids soundtrack”.
Bättre var det förr, förklarar hon. 1972 kunde vår kung, då kronprins, beskriva Mao som en stor förebild. Men något fruktansvärt hände efter millennieskiftet. När kungen år 2004 hyllade det auktoritära styret i Brunei och berättade att sultanen ”var väldigt nära alla människor” för ”han bjöd ju in 30 000 människor i sitt slott, man kan ju inte bli mer nära”, fick han kritik.
Och det, menar Ekis Ekman, är ett bevis på att vår tid inte är intresserad av någon sanning.
Därför finns det inte heller några självständiga individer nu för tiden, ingen originalitet, suckar hon vidare. Samtidigt lyckas hon alltså själv gång på gång ställa sig på samma sida som dem som aktivt och hårdhänt slagit ned människors varje försök att vara självständiga och fria individer.
Och om man nu ska ta uppgiften att förklara på allvar: Mannen som dödats, Hassan Nasrallah, styrde inte bara sin terrororganisation med målet att förgöra alla judar, han har också aktivt gjort livet till ett helvete för befolkningen i Syrien, Libanon och varhelst människor funnits att trampa på. Verksamheten som Ekis Ekman verkar värdesätta så högt finansieras av ayatollor i Iran – och karteller som säljer kvinnor med samma lätthet som de säljer droger.
Vad exakt är det hon sörjer?
Anledningen till att andra människor klarar att fördöma Hamas, Hizbollah – och Mao för den delen – är inte att de är rädda att säga sitt hjärtas mening. Det handlar om att de allra flesta i Sverige i dag är överens om att människor har rätt att välja sina ledare, och att slippa undan våldsamt förtryck. Att terror inte kan ursäktas.
Kajsa Ekis Ekman misstar helt enkelt omgivningens reaktioner på hennes knackiga demokratiska reflexer som ett intyg på att ”sanningen” inte längre spelar roll. I praktiken är det bara hennes övervintrade och unkna världsbild som inte längre är relevant.
Åtminstone inte i den demokratiska delen av världen.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Sexslavar, knarkhandel och krigsbrott – det här är Hizbollah
Amanda Sokolnicki: Inte ens Anna Kinberg Batra kan återuppstå två gånger
