Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Alla som sett en valvaka vissna vet hur politisk sorg ser ut. Att förlora gör ont.
Men det som sker i Liberalerna just nu är något annat. För vad människor de senaste dagarna har förlorat är inte en kamp eller en strid – utan sitt parti.
Deras partiledare har valt att föra dem bakom ljuset och omfamna mannen som under så många år varit partiets uttalade fiende. Simona Mohamsson lovar – trots att hennes parti fattat beslut om motsatsen – att göra Jimmie Åkesson till minister. I gengäld har Sverigedemokraterna gått med på att hafsa ner några minnesanteckningar om olika sakfrågor de har pratat om.
Men i stället för att säga som det är – att det är ett desperat försök att rädda sig kvar med stödröster – väljer Mohamsson en annan väg: Detta handlar om att sätta sakpolitiken i centrum, påstår hon käckt.
Det är en förolämpning mot väljarnas intelligens.
För avtalet är förstås ”inte vatten värt”, konstaterar Ebba Busch (KD). Förhandlingar inleds först efter en valvinst. Däremot är det praktiskt att kunna säga att vi är ett lag nu, fortsätter en nöjd Ulf Kristersson (M).
Spelet blev alltså precis väldigt mycket lättare – för andra partier.
Det Simona Mohamsson gjorde med partiet i fredags går inte att reparera.
Därför möts nu Mohamsson av lika mycket ilska i partiet, som applåder utanför. Tidömaskineriet har varit bra på det: Att få vilsna L-ledare att känna sig sedda.
Varje gång en opinionsmätning har pekat nedåt har vi därför hört tankesmeder och ledarskribenter förklara att problemet är att det bråkas – att alla i L inte har kapitulerat. Skulden för att liberala väljare avskyr uppgörelsen med SD och flyr, har på så sätt förlagts till dem som förstod varför väljarna skulle reagera just så.
Den här gången kommer inte att bli något undantag. Om Mohamssons tilltag stoppas kommer de som satte ner foten att utmålas som ansvariga för att Liberalerna åker ur riksdagen.
Ska man verkligen bjuda på det?
Partitopparnas aktion på fredagen beskrivs – med rätta – som en manipulativ kupp. Simona Mohamsson har gått bakom ryggen på sitt eget parti, och ska nu forcera igenom det här ”avtalet” med Jimmie Åkesson genom att göra det till en kabinettsfråga: Den som vill stoppa det måste inom loppet av en vecka inte bara ta fram en motkandidat, utan också ministrar till flera poster.
Nu diskuterar därför förtvivlade liberaler hur de ska klara att organisera sig. Kanske kan Mohamsson utmanas av Birgitta Ohlsson? drömmer några. Och jag beundrar deras ihärdighet.
Men är det inte dags att – slutligen – säga något annat? Att det räcker nu. Att det är dags för personerna som drivit partiet till avgrunden att själva ta ansvar för sina beslut; det Simona Mohamsson gjorde med partiet i fredags går inte att reparera.
Därför finns heller inga skäl att utmana henne. Eller att ens dyka upp på mötet.
Vore det inte då bättre att i stället kalla till ett eget möte? Att på allvar börja prata om hur en liberal politisk framtid kan se ut – utan Liberalerna.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Nyss var min hårfärg ett problem för Ann Heberlein – nu skyller hon ifrån sig
Max Hjelm: Nu styr mina gamla vänner partiet – och dödar liberalismen
