Han är ingen duvunge: ingen annan har lett sitt parti i senaten lika länge som Mitch McConnell.
Och han varnar: Det som pågår just nu är farligt. Donald Trumps politik påminner om den som fördes före andra världskriget, säger han till Financial Times. Hans slogan är till och med densamma: Amerika först. ”Det var vad de sa på 30-talet”, påminner den republikanska veteranen. Tullar, isolering och en ovilja att ta ledarrollen satte i gång krafter som slutade i förödelse.
Trump är också ansvarig för stormningen av Kapitolium, konstaterar han. Den tillträdande presidenten försökte välta demokratin.
Så hur har McConnell då försökt stoppa det skräckscenario som han målar upp?
Han… röstade på Trump.
I potten ligger alltså, enligt McConnell själv, den amerikanska demokratin och ett potentiellt världskrig – eller att rösta på Demokraterna. Ändå klarade han inte att bryta en gammal vana.
Det visar hur svår situationen är som vi nu står inför, och hur mycket den kräver av den etablerade högern.
Och hittills har den misslyckats kapitalt: Borgerligheten har varit naiv, den har trott att nationalisterna går att kontrollera.
De senaste dagarna har varit en enda mardrömslik fars: För första gången sedan andra världskriget ska en österrikisk högerextremist få chans att bilda regering. Los Angeles står i lågor, precis som klimatpolitiken. Och efter ett par års oroligt spekulerande – kommer Trump att stötta andra Natoländer? – uppstod i veckan en helt ny fråga: Menar han allvar med att ta över Grönland, med militära medel om så krävs? Att ge sig på en Natoallierad?
Samtidigt ägnade sig hans högra hand, Elon Musk, åt att prata om att USA ska ”befria” britterna från den regering som de valt och hjälpa högerextrema Alternativ för Tyskland att vinna valet.
Den fria världens ledare har sagt upp sig.
Slutsatsen att Europa måste hålla ihop är inte bara en fråga om vad som är moraliskt rätt, den är också mycket praktisk.
Precis som McConnell ser den svenska traditionella högern allvaret i situationen: I SvD jämför moderatnestorn Olof Ehrenkrona med Sovjetkommunismen: ”Även den var en revolution uppifrån, toppstyrd, odemokratisk och med ett parti som övertog staten och såg samhället som ett hinder.”
Och när Sverigedemokraterna i veckan började yra om att George Soros tidigare lagt sig i andra länders angelägenheter på samma sätt som Elon Musk – och att etablissemanget minsann inte sa något då – var det också en moderat ur den äldre generationen som gav svar på tal. ”Soros har stött demokratiska rörelser i diktaturer medan Musk stöder auktoritära rörelser i demokratier, ser man inte den skillnaden har man inte sett skillnaden mellan demokrati och diktatur”, skrev Gunnar Hökmark kärnfullt.
Och den uppdelningen går rakt igenom Tidölaget.
Det är ingen tillfällighet att det var Jimmie Åkesson som – samtidigt som ryska trupper stod uppradade längs den ukrainska gränsen i början av 2022 – vägrade välja mellan Putin och Biden.
De som förstår skillnaden, en majoritet både i parlament och väljarkårer i de flesta länder, har fått en viktig uppgift. Den frihet och demokrati som västvärlden har lärt sig att se som självklar måste försvaras.
Men vad betyder det i praktiken?
Uppslutningen bakom Danmark i veckan var ett exempel: Slutsatsen att Europa måste hålla ihop är inte bara en fråga om vad som är moraliskt rätt, den är också mycket praktisk.
Om vi lämnar Danmark ensamma nu, står vi själva ensamma nästa gång.
Samma sak gäller förstås Ukraina.
Klarar den europeiska högern att – till skillnad från McConnell – också agera på sina ord?
Samtidigt som pressen på Europa är enorm, är förutsättningarna i vissa avseenden goda. Vi har både ekonomiska och politiska resurser att sätta emot, konstaterar Ehrenkrona: ”Men vi måste prioritera rätt och välja mer samarbete med likasinnade”.
Och det är sant.
Men klarar man det? Klarar den europeiska högern att – till skillnad från McConnell – också agera på sina ord?
Vi vet att det inte går att ta för givet: Även de som först förstår allvaret kan luckras upp i sin övertygelse när gamla vanor, gamla fiender – och kortsiktiga vinster – spökar.
Förhoppningsvis är hållbarhetstiden på de skarpa analyserna längre den här gången. För vi minns hur det lät en gång i tiden i samma del av borgerligheten om SD: Först var de tydliga med varför också Sveriges nationalister var otänkbara som partner, sedan bestämde sig plötsligt en stor del av högern för att sluta prata om det – för att det underlättade vägen till makten.
Denna gång måste Europas höger vara mer skarpsynt.
Läs mer:
Susanne Nyström: Många barn kan bara drömma om lyxen att vara ”kuddflicka”
DN:s ledarredaktion: Det här är Ebba Buschs show – därför blir det ingen ny kärnkraft
