Det är en kamp mellan två karikatyrer: den obildade, kulturfientliga högern – och den pretentiösa, världsfrånvända kultureliten.
Och det är en stark rollbesättning.
När filmfestivalen i Göteborg skulle invigas i fredags blev kulturminister Parisa Liljestrand (M) utbuad. Hon hade bestämt sig för att skapa dålig stämning (DN 25/1): Det är inte rimligt att politiker hela tiden ber om mer skatt, vi måste faktiskt prioritera, sa statsrådet vars regering valt bort just kulturen.
Manuset på Guldbaggegalan är detsamma varje år, fortsatte hon: Detta ständiga klagande på kulturbudgetar, denna ständiga skepsis mot det kommersiella.
Blir ni inte själva uttråkade av förutsägbarheten? sa inte Liljestrand. Men hon undrade nog.
”Jag vet att många kulturministrar före mig har försökt framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och företrädare i regeringen. De kanske får jättemycket uppskattning för det på galor och festivaler. Men det är inte politikens uppgift.”
Och hon har förstås rätt. Men fram till i fredags tillhörde hon själv just den kategorin. Hon har talat artigt på invigning efter invigning, berömt och tackat. Men nu har hon uppenbarligen bestämt sig för att ändra på det.
Hennes parti har bestämt sig för det.
Kort efter buropen hade ekat i lokalen skickade regeringskansliets medarbetare ut en video på händelsen. Ministerkollegan Benjamin Dousa (M) kallade henne för hjälte. Gunnar Strömmer (M) slog fast att hon gjort storartade insatser för kulturen – och påminde om veckans stora nyhet: att Kungliga Operan nu kommer att renoveras med hjälp av privata donationer.
För den som vill prata om privat finansiering av kulturen kommer det inte att finnas ett bättre tillfälle den här mandatperioden.
Och publiken på filmfestivalen svalde betet. En kulturelit som buar åt en minister som talar om återhållsamhet med skattemedel, det är ingen dålig scen för Moderaterna. De var mycket nöjda.
En kulturelit som buar åt en minister som talar om återhållsamhet med skattemedel, det är ingen dålig scen för Moderaterna.
Och då hade inte ens Ruben Östlund vaknat ännu. Regissören som Parisa Liljestrand som nybliven kulturminister inte visste vem han var, när hon i direktsändning fick improvisera och sa var en fantastisk författare. Och som nu råkar vara hedersordförande för filmfestivalen hon talade på.
I Aftonbladet rasar han och förklarar att det är dags för kulturpolitiker att ”växa upp och bli mindre pinsamt obildade”.
Men är det verkligen rätt argument?
Ruben Östlund är alltså personen som själv lät sig användas som verktyg för att håna Georgiens opposition, medan den utkämpade sin avgörande strid om landets demokrati. Och som, i stället för att be om ursäkt, fortsatte: ”Jag har inget att hälsa ’liberalerna’ i Georgien, förutom att de inte ska glömma klassperspektivet. Personligen är jag väldigt trött på dem som delar in människor i ideologier. Det känns nittiotal.”
Det är svårt att föreställa sig ett mättare medskick till människor som slåss för sin frihet.
Och detta ska alltså vara mannen som gjort sig ett namn på att genomskåda samhällets eliter?
Detta ska alltså vara mannen som gjort sig ett namn på att genomskåda samhällets eliter?
Men så är det väl så med kultur: Det är också en fråga om smak. Där vissa ser en mästerregissör ser andra en man som gör film efter film utifrån samma banala tes, uppklädd i spyor och rakade bringor: Hierarkier spelar roll – och kan när som helst sättas ur spel.
Och som sedan visar att han inte behärskar sin egen genre i verkligheten: Ännu en gång lyckas han springa andra makthavares ärenden.
Den här gången gav han kulturministern precis den föreställning hon önskade sig.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Brunsmeta inte en heilande man!
Susanne Nyström: Det värsta som kan hända en politisk skandal inträffade just i Alingsås
