I tisdags kom det chockerande beskedet: Johan Pehrson hade vunnit en seger!
Jo, det var sant.
Sverigedemokraterna såg – för första gången – ut att ha vikit ned sig i en förhandling med Liberalerna.
Angiverisamhället var inställt. När utredningen presenterades hade den urvattnats till att mest av allt handla om att myndigheter ska dela informationen med varandra: De anställda inom socialtjänsten, skolorna och sjukvården skulle slippa bli kuggar i statens nya utvisningsmaskineri. Precis det som Pehrsons parti förespråkat alltså.
Den liberala vakthunden hade lärt sig skälla.
”Jag är stolt över att Liberalernas krav nu blir verklighet…. Det är tydligt att Liberalerna gör skillnad i den här regeringen och för Sverige”, förklarade Pehrson högtidligt i partiets egen tidning NU.
Tror Forssell att väljarna är korkade? Eller är det han själv som har svårt att ha ordning på detaljerna?
Det var inte ens så komplicerat, förklarade riksdagsledamoten Fredrik Malm (L) senare i Aktuellt. I ett land med lagstadgad rätt att gå i skolan kan man ”ju inte samtidigt säga till lärarna som undervisar de här barnen att de har en skyldighet att slussa informationen till myndigheter för att familjerna ska utvisas. Jag tror alla förstår att det inte är logiskt.”
Alla förutom deras största samarbetsparti då, möjligen.
Men det var någonting som inte stämde. Sverigedemokraterna, som annars så lätt känner sig kränkta och tillplattade, var helt oberörda. Journalisternas ivriga frågor om hur det kändes att – till slut – vara förlorare i en uppgörelse bet inte. Den migrationspolitiska talespersonen Ludvig Aspling (SD) upprepade bara lugnt att helheten såg riktigt bra ut. ”Det här är inte hela saken”, förklarade han.
I Aktuellt den kvällen stod han bredvid Fredrik Malm, men tittade koncentrerat rakt fram, förbi Tidökollegan. Bara vid ett tillfälle – när programledaren pressade Malm om vad L har erbjudit SD för att få igenom det här – vände sig Aspling med ett försiktigt leende mot Malm.
Ja, vad skulle Malm svara? Han försökte med att ”det här är ju ingen kohandel, politik fungerar inte på det sättet”.
Inte?
Två dagar senare tog regeringen fram ett annat lagförslag. Det kallas inte ”informationsplikt” den här gången, utan ”ökat informationsflöde”. Syftet är ett annat – att rå på brottslighet i allmänhet – men för rektorerna blir resultatet detsamma: De kommer genom den nya lagen bli skyldiga att på eget initiativ anmäla elever till polisen om det kan handla om brott. Eller som fackförbundet Sveriges Skolledare beskriver det: ett tvång för skolornas ledning att agera informatörer åt myndigheter.
En ny angiverilag alltså, som förväntas träda i kraft redan om en månad.
Lagen som helhet bedöms med Lagrådets myndighetsprosa vara ”en stor principiell nyhet i svensk förvaltningstradition, vars konsekvenser inte går att överblicka”. Och som dessutom forcerats fram – den har inte hunnit bli granskad på ett rimligt sätt.
Det är alltså en ny angiverilag, som förväntas träda i kraft redan om en månad.
Det är inte länge sedan angiverilagar avfärdades unisont av högern som DDR-fasoner. Men så har också borgerligheten förändrats i mycket rask takt de senaste åren: Är staten till för människan eller människan till för staten? Det är inte längre en fråga med självklart svar.
Och efter veckans övertygande uppvisning måste frågan därför ställas till Liberalerna: Kommer de att stoppa det nya angiveriförslaget när det ska passera i riksdagen, där partiet har de avgörande mandaten?
Det är oklart vem som förtjänar att känna sig dummast. Partiet som utmålade sig till hjälte, vi som firade – eller migrationsminister Johan Forssell (M) som påstod att kritiker och medier hade skrämt upp människor helt i onödan. Men som två dagar senare själv var med och beslutade om förslaget som ska tvinga rektorer – och därmed indirekt deras lärare – att ange sina elever.
Tror han att väljarna är korkade? Eller är det Forssell själv som har svårt att ha ordning på detaljerna?
För det har inte den mycket samlade Ludvig Aspling. Han kunde med gott samvete be sina väljare att invänta helheten. Och le för sig själv medan Liberalerna i två dagar fick låtsas att de faktiskt är med och avgör regeringens politik.
Det är förnedring på en ny nivå.
Läs mer:
Susanne Nyström: Johan Pehrson har slutat fjäska för näringslivet – här är nästa steg
DN:s ledarredaktion: Först struntar vi i att lära barnen läsa – sedan förfasar vi oss över ungdomens förfall
