Nooshi Dadgostar uppmanas att avgå och Magdalena Andersson kallar till krismöte.
Den här veckan har präglats av röda inbördeskrig.
Och det är partiledarna själva som skapat dem. För vad trodde Nooshi Dadgostar skulle hända när hon i somras lockade väljare med det direkt felaktiga budskapet att EU-valet i själva verket var ett ”Palestinaval”?
Visst, delar av Palestinarörelsen uppmanade sina anhängare att ge Vänsterpartiet sin röst – men det är också de som i vredesmod nu kräver hennes avgång (Sydsvenskan 16/10).
Hon lät sig kidnappas. Och när hon äntligen börjar göra saker rätt kommer avgångskraven.
Men Dadgostar har tagit så lång tid på sig att reagera på judehatet som avslöjats i partiet den här sommaren att Judiska centralrådet nu meddelar att de inte kommer att bjuda henne till minneshögtider framöver.
Även Magdalena Andersson var förberedd på det inbördeskrig som nu brutit ut. För hon har visserligen haft en grupp i och runt partiet som alltid – oavsett var Sverige befinner sig – velat ösa på med lån för att kunna sätta sprätt på pengarna. Men de visste att de hade en unik möjlighet att få igenom sin önskan: för första gången på lång tid finns inte bara stora behov av investeringar, utan också de rätta ekonomiska förutsättningarna.
Ändå gjorde S i veckan upp med C, M, KD, L och SD om ett nytt finanspolitiskt ramverk som i praktiken skjuter de drömmarna i sank under det kommande decenniet.
”Lo(s)er!”, var den spontana reaktionen från fackliga Katalys biträdande chef till Fredrik Olovsson, som förhandlat för Socialdemokraterna. Dags för socialdemokrater att säga adjö till Magdalena Andersson! dundrade andra.
Sedan kallade partiet till krismöte.
Skadeglädjen till höger har förstås varit stor, striderna betraktas som en ny Tidöseger. Men frågan är om det är rätt sätt att förstå det som nu sker? Är det verkligen en tillgång för borgerligheten att det råder tystnad – stiltje – i Tidöhögern?
I praktiken har man väldigt likartade problem, bara att man inte talar högt om dem. Om man, undrar jag ibland, ens vågar tänka dem?
För samtidigt som Dadgostar nu tvingas ta strid mot antisemitism skriver SD-ledningen debattartiklar med udden riktad mot Svenska kommittén mot antisemitism, under rubriken: ”Det verkar som ni har en aversion mot oss”.
Det finns enligt SD:s egen undersökning ”starka indicier” på att en av undertecknarna, partiets starke man i Göteborg, är personen bakom kontot som förklarat att ”juden är roten till allt ont”. En annan av dem har avslöjats skratta åt ”skämt” om att döda djur är judar, en tredje anser att judar är okej så länge de är få – och en fjärde anser inte att judar kan vara svenskar. Den femte är Jimmie Åkesson själv.
Hur kan SKMA vara kritiska mot oss? undrar de.
En av dem har avslöjats skratta åt ”skämt” om att döda djur är judar, den andra anser att judar är okej så länge de är få – och den tredje anser inte att judar kan vara svenskar.
Den typen av lek med sanningen – och försöken att slippa undan ansvar – möter inte längre något motstånd från Tidökollegorna. Detta trots att det är uppenbart att SD:s mål med snyftartiklarna är att underminera SKMA:s auktoritet, så att kommittén inte ska kunna bevaka SD lika effektivt framöver.
Men till skillnad från V möter SD inget motstånd alls från regeringspartierna.
Det finns fler gemensamma nämnare. Desperationen som nu syns i S över att investeringarna uteblir är lika mycket Moderaternas problem. För det finns ett skäl till att det inte bara är fackliga tankesmedjor som är upprörda. Svenskt Näringsliv är minst lika kritiska: Sverige trampar vatten – och har gjort det i snart ett decennium. Investeringarna behövs.
Medan Ulf Kristersson imponeras av hur många presskonferenser hans regering håller med nya repressiva nyheter når Sverige bottennoteringar i tillväxt och toppnoteringar i arbetslöshet.
Ändå är statsministern påtagligt nöjd. Kanske är det för att han riktar blicken åt fel håll? För som moderaten Fredrik Johansson konstaterade i SvD redan i samband med årets Almedalstal, där Kristersson stolt berättade hur mycket han gör på jobbet: I ett borgerligt samhälle är ”det viktigaste inte är att regeringen får ’saker gjorda’, utan att människorna, företagen och samhället kan få saker gjorda.”
Och på den punkten underpresterar just nu Sverige.
Magdalena Anderssons parti vill tvinga henne att ägna mindre tid åt att beklaga vad Sverige är och mer åt att fundera på vad det skulle kunna vara.
Att höra Ulf Kristersson bre ut sig om tempot i sin politik är därför lite som att höra någon skryta om hur snabbt han cyklar där han sitter fastskruvad i golvet på sin motionscykel.
Ja, ni trampar – men rör ni er framåt?
Invandringen har på det viset varit extremt skadlig för Sverige: partiernas besatthet vid frågan har överskuggat det faktum att de saknar ambitioner för snart sagt alla andra avgörande reformområden.
Oavsett om frågan varit bostäder, arbetsmarknad eller skola har de svarat ”invandrare!”.
Och det har ansetts vara politik.
Striden i Socialdemokraterna står nu om huruvida S ska lämna den epoken bakom sig. Magdalena Anderssons parti vill tvinga henne till ambitionshöjningar – att ägna mindre tid åt att beklaga vad Sverige är och mer åt att fundera på vad det skulle kunna vara.
Moderaterna borde låta sig inspireras. När det är tillåtet att tänka fritt igen.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Vad gör man när gränsvakten också visar sig vara sadist?
Erik Helmerson: Från antisemitism till naken-tv på elva månader
