Den här gången kan ingen ens försöka påstå att det rör sig om legitim kritik av Israel. Under sommaren har flera vänsterpartister avslöjats med att sprida antisemitiska bilder och uttalanden, ibland tillsammans med en syn på terroristerna i Hamas som borde göra varje partiledare vansinnig.
Men Vänsterpartiets ledning har inte avbrutit sina semestrar i första taget.
När Nooshi Dadgostar – flera veckor av avslöjanden senare – till slut uttalar sig säger hon att ”det har varit väldigt viktigt för oss att agera så fort vi ser något som riskerar att slå split och sprida hat mellan människor” (DN 3/9).
Jaså?
Vänsterledarens tystnad handlar om att hon inte velat göra sig ovän med sina väljare. Stödet för Palestina antas ha lockat väljare i invandrartäta orter i EU-valet i somras och dessutom vill hon inte ha ett inbördeskrig i partiet. Ungefär så har många i den nya Tidöhögern (korrekt) beskrivit läget. Och de vet nog bättre än de flesta hur de där mekanismerna fungerar.
Att mumla och titta åt andra hållet är trots allt en förutsättning för att samarbetet med Sverigedemokraterna ska existera.
Kampen mot judehatet inte primärt verkar handla om omsorgen om landets judar, utan hur hårt man kan slå frågan i motståndarens huvud.
Därför måste det också betraktas som något slags rekord i hyckleri när Moderaterna nu går till fullt angrepp. Kulturminister Parisa Liljestrand (M) tycker nämligen att avslöjandena i V har mötts av en ”häpnadsväckande slapphet” (Expressen 6/9). Och hon har förstås rätt i sak. Men har hon lyssnat på sin egen partiledare?
Ulf Kristersson har uttryckligen lovat att hans samarbete med SD inte ska påverkas av att det fortsätter komma avslöjanden om rasism – och ren nazism – i partiet. Han tänker i stället ”ta fasta på hur partier agerar i riksdagen”. Och till skillnad från många andra löften har han verkligen lyckats hålla detta.
Så länge det bara ropas svenska översättningar av ”sieg heil” på SD:s valvakor, men inte i riksdagens kammare, kommer statsministern kunna sitta kvar vid makten med gott samvete. (Kvinnan på valvakan ”straffades” genom att omplaceras till ett SD-arbete i riksdagen.)
Men Kristersson lovade mer än så: han hävdade att hans princip om att fokusera på vad som händer i kammaren gällde alla partier, inte bara SD. Han behandlar Vänsterpartiet precis likadant, påstod han då.
Nu låter det annorlunda. Hans kulturminister tycker att det är fruktansvärt att oppositionsledaren är ”beredd att bilda regering tillsammans med ett parti som svävar på målet när deras företrädare uttrycker rasistiska konspirationsteorier riktade mot en av Sveriges nationella minoriteter”.
Jaså?
Man undrar: Ser ni er aldrig i spegeln? Förstår ni inte vilka ni själva har blivit? Är det så jobbigt att konfronteras med det att ni förträngt vad Sverigedemokraterna är för parti? Parisa Liljestrand undrar alltså hur Magdalena Andersson kan sjunka så lågt att hon beter sig som moderatledaren.
Vi lever i ett land där nyheten att 15 procent av befolkningen vore negativ till att ha en judisk statsminister tyvärr måste betraktas som någonting bra – eftersom det är en tydlig förbättring. Hamas terrordåd och det efterföljande kriget i Gaza har gjort svenska judars situation än mer utsatt än tidigare. Anmälningarna om hatbrott har femdubblats på ett år.
Parisa Liljestrand undrar alltså hur Magdalena Andersson kan sjunka så lågt att hon beter sig som moderatledaren.
Då är det viktigare än någonsin att alla partier sluter upp – och sätter gemensamma gränser. Men i stället har vi alltså fått en debattlek där kampen mot judehatet inte primärt verkar handla om omsorgen om landets judar, utan hur hårt man kan slå frågan i motståndarens huvud.
Det finns ingen anledning att tro att vare sig Nooshi Dadgostar, Parisa Liljestrand eller Ulf Kristersson vacklar i sin syn på antisemitism på ett personligt plan. Men ingen av dem är i dagsläget beredd att vara så obekväm som det krävs i den grupp som utgör deras maktbas – när det kostar dem själva någonting. På så sätt ökar också utrymmet för dem som just nu, i går och i morgon kommer att vilja förpesta judars liv.
Det hela borde vara enkelt? Ta striden mot judehatet i era egna sällskap, sedan kan ni prata.
Avslutningsvis, lite kuriosa: Samtidigt som Liljestrands uppläxning publicerades delade en av hennes Tidökollegor, en SD-tjänsteman i riksdagen, en ”opinionsundersökning” om vem som var den verkliga skurken i andra världskriget. Värst var – kan jag meddela – Winston Churchill.
Läs mer:
Erik Helmerson: Nej, V är inte det minst antisemitiska partiet
DN:s ledarredaktion: Det här behöver vänsterledaren Nooshi Dadgostar säga under sitt sommartal
