När dödsbeskedet kom hände något ovanligt: Alla gick samman. Kjell-Olof Feldt sörjs av Ingvar Carlsson, Moderata ungdomsförbundet (Muf), Magdalena Andersson och Timbro.
Vilken annan politisk gärning kan vänta sig den uppslutningen?
Han var en gigant, slår Muf fast. Det finns bara en finansminister som avreglerat mer i Sverige, fortsätter Timbro. Ingvar Carlsson minns hans förmåga till samarbete.
”Det är bra att gå och dö om man ska bli populär”, konstaterar historikern och författaren Gunnar Wetterberg lakoniskt när jag ringer. Han jobbade som tjänsteman nära Feldt under de mest händelserika åren. Och han har förstås rätt.
Göran Persson – som nu hyllar Feldt som ”en stor politiker” – radar i sina memoarer upp Feldt bland de ekonomer som Persson har så ”väldigt lite förtroende för”. Och Ingvar Carlsson var nog inte lika imponerad av samarbetsförmågan när Feldt kastade fram sin förödande bok om ministerlivet inför valrörelsen 1991.
Fram till dess hade han också för moderater mest varit mannen som fick Gösta Bohman att säga upp sig i vredesmod från sin efterlängtade regering, efter S skatteuppgörelse med de andra borgerliga partierna. Sabotören.
Tiden är intressant på det sättet. Saker tenderar att se annorlunda ut med åren.
I Feldts fall är det till hans fördel:
En socialdemokrat som, samtidigt som LO och stora delar av hans parti vill att löntagarna ska ta över företagen, planerar hur han ska sänka marginalskatterna.
En finansminister som, under åren som Socialdemokraterna gärna minns i ett Palmeskimmer, avreglerar kreditmarknaderna.
En politiker som, när Sverige står och väger, tippar reformerna åt rätt håll, även när det är obekvämt för hans eget parti. Vilka makthavare kan säga detsamma i dag?
För nu står vi och väger igen. Världspolitiken dånar – och mitt i den osäkerheten måste politikerna klara att driva igenom några av de största omställningarna i Europas historia. Samtidigt som kugghjulen i världsekonomin ger ifrån sig oroväckande ljud ska utsläppsnivåerna – lika ohållbara som pomperipossaskatterna en gång var – kapas snabbt. Och försvaret ska rustas snabbare än Putin hinner säga Gotland; i Trumps installationstal i veckan existerade inte längre Europa.
Så vem klarar att navigera oss rätt den här gången? Vem har den typen av självständighet i dagens aggressiva flockpolitik?
När Sverige står och väger tippar Feldt reformerna åt rätt håll, även när det är obekvämt för hans eget parti. Vilka makthavare kan säga detsamma i dag?
Det är förstås mycket begärt. Wetterberg beskriver i Feldt en finansminister som aldrig skulle få styra i dag: som lät departementet undersöka saker utan att regeringen gynnades av svaret, som gjorde begåvade tjänstemän till frifräsare och saknade kontrollbehov – men samtidigt efter åren som budgetchef behärskade detaljerna.
Som inte såg politik som den ofta betraktas i dag – en karriär för den som kan formulera och upprepa andras tankar på ett bra sätt – utan som en intellektuell, och framför allt kreativ, process i jakt på nya svar. På reformer.
Kanske är det också det som gör det så svårt för många att fylla samma funktion i dag. De rekryteras på helt andra meriter.
Då är det lättare att backa in i framtiden: Människor ska faktiskt inte behöva påverkas av klimatpolitiken! är Tidöhögerns försvar till varför den för första gången på 50 år ökar utsläppen i Sverige. Trots att alla som ser de utplånade kvarteren i Los Angeles förstår att det inte är ett alternativ.
När blev det fult att prioritera i det här landet? Att tänka nytt?
Och när Natochefen Mark Rutte säger att försvarsanslagen kommer att behöva växa rejält, på bekostnad av annat som i dag utgör medlemsländernas statsbudgetar, vill varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson veta av resonemanget.
Andersson säger att hon i stället vill höja skatten, trots att hon samtidigt klagar högljutt på den svaga svenska tillväxten – som skulle ta skada av hennes nya skatt.
Och Ulf Kristersson förklarar för SVT att finansieringen av försvaret faktiskt är en fråga för varje nation att besluta, och att Sverige redan visat att det går att klara av allt samtidigt. Inte ens moderater är alltså längre beredda att tydligt säga att välfärden kommer att tvingas till besparingar?
När blev det fult att prioritera i det här landet? Att tänka nytt?
Vad händer med ett samhälle där man inte vill tala om obekväma målkonflikter och vilka budgetposter som ska bort? Jo, saker försvinner ändå. Utan debatt och överväganden.
Och – definitivt – utan nytänkande.
Kanske ska hyllningarna av Feldt varken förstås som den förväntade artighet som ett dödsbud kräver, eller som att folk tar sig friheter: Att många tycker att det är lättare att förhålla sig till bökiga människor när de inte längre är i livet och kan säga emot.
Kanske är det snarare en arkeologisk process: ett kollektivt uppgrävande av en politikertyp som inte längre finns.
Titta, en rest från förr! En reformmakare – från tiden före flockpolitiken.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Tänk om det inte är barnen som behöver diagnoserna – utan skolan
Gina Gustavsson: Inte konstigt om unga inte vill skaffa barn – deras föräldrar är själviska 60-talister
