Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Den senaste veckan har förfärliga bilder spridits från Sudan, specifikt från den västliga staden el-Fasher som nyligen föll till den paramilitära rebellarmén Rapid Support Forces (RSF). Massavrättningar, kidnappningar och våldtäkter har avlöst varandra – enligt WHO klampade soldaterna till och med in på ett förlossningssjukhus och sköt ihjäl omkring 460 patienter.
Men för dem som har följt Sudans pågående sönderfall kommer scenerna inte som någon överraskning. Innan el-Fasher slutligen erövrades hade den varit belägrad i 18 månader, och tidigare i år visade satellitbilder hur RSF grävt en flera mil lång jordvall runt staden. Dels för att spärra in människorna som har sökt skydd där, dels för att fysiskt hindra inflödet av förnödenheter.
Desperata röster har därför varnat för att RSF ämnar göra staden till en så kallad ”kill zone”. Men som så ofta med Sudan har de vädjat för döva öron
el-Fasher var redan innan en mer eller mindre isolerad stad – förutom en samling svårnavigerade ökenspår finns det bara en asfalterad väg som binder samman den med resten av landet. En väg som RSF länge kontrollerat. Desperata röster har därför varnat för att RSF ämnar göra staden till en så kallad ”kill zone”. Men som så ofta med Sudan har de vädjat för döva öron, och vi ser nu resultatet av likgiltigheten.
Att el-Fashers fall var väntat betyder inte att det var ofrånkomligt. I åratal har hjälporganisationer, aktivister och underrättelserapporter – både i Sudan och internationellt – flaggat för Förenade Arabemiratens avgörande roll i att sponsra rebellerna. Via Tchad och Libyen smugglas stora leveranser av vapen, militärutrustning och sofistikerade Kinatillverkade drönare in till rebellerna i utbyte mot bland annat guld och bördig mark.
Den förtäckta involveringen i Sudan är det främsta exemplet på emiratets högsträvande ambitioner i Afrika. Från Röda havet till kontinentens västra kust har man på kort tid byggt upp ett vidsträckt nätverk av hamnar, logistiknav, gruvor och mineralavtal. Detta nätverk innebär ett gigantiskt och ständigt ökande inflytande över afrikanska länder, vars ledare säljer sina nationers långsiktiga självständighet för personlig vinning och en kortsiktig stärkning av statskassan.
Det är en form av maktprojicering som inte bygger på att annektera territorium utan på att ta kontroll över de råvaror som ekonomiskt svagare stater är beroende av.
I Förenade Arabemiratens ögon är Sudan intressant av flera anledningar: för sitt guld som har hjälpt till att göra Dubai till en av världens främsta guldhubbar, samt för jordbruksmarken som hjälper till att framtidssäkra den egna livsmedelsförsörjningen. Men också för sin position längs Röda havet, en av världens viktigaste handelsrutter.
Lyckas man dessutom ersätta Egypten som den mest inflytelserika nationen i regionen är mycket vunnet. Egypten är än i dag en sponsor av Sudans reguljära armé (SAF), RSF:s svurna fiende, men ju fler landområden rebellerna tar över, desto mer får Förenade Arabemiraten att säga till om. Sudans söndring och stöttandet av genocidala RSF-styrkor gör det tragiskt tydligt att emiratet inte skyr några medel för att avancera sina positioner i området.
Trots sin uppenbara roll i det fruktansvärda kriget har emiratet – en turistmagnet, flitig vapenimportör och upphöjt som en av västvärldens viktigaste allierade i Mellanöstern – helt undsluppit repressalier. Omvärldens ointresse för att förmå landet att upphöra med sitt stöd till RSF har delvis därför möjliggjort milisens skoningslösa framfart. Nyligen avslöjades att brittiska, kanadensiska och andra västerländska vapen hittats i händerna på rebellerna, vapen som alltså tagit omvägen via emiratet.
I och med erövringen av el-Fasher, den sista av regeringens provinshuvudstäder i den enorma Darfurregionen, har landet i princip klyvts i två mellan krigets huvudspelare: RSF i väst och SAF i öst. Ingen sida mäktar ännu med att helt besegra den andra och det som väntar den närmaste tiden är ett slags dödläge där etnisk utrensning, svält och ekonomiskt förfall kan fortsätta ohämmat. Sedan kriget bröt ut våren 2023 har troligtvis hundratusentals dött och bara i dag är minst 25 miljoner sudaneser i behov av nödhjälp medan 14 miljoner har tvingats på flykt.
Att oförrätterna i el-Fasher till slut verkar ha skakat liv i västerländska politiker är naturligtvis välkommet. Men med tanke på hur länge sudaneser bönfallit om hjälp känns politikernas bekymrade utspel om utvecklingen både yrvaket och på tok för sent. Vapnen har ju redan levererats och övergreppen utförs i detta nu.
Än är det dock inte för sent att påverka situationen i stort. RSF har instiftat en parallell regering i västra Sudan och ämnar uppenbarligen behålla de områden man erövrat. Men Sudan är ett enormt land och RSF kan rimligen inte konsolidera makten utan fortsatt uppbackning från Förenade Arabemiraten.
Det är alltså hög tid för resten av världen att omvärdera sin relation till emiratet. Från att strypa sina vapenexporter till att börja betrakta guldet som säljs i Dubais souker som en konfliktmineral. Från att kräva transparens om relationen till RSF till att utöva diplomatisk press.
Förenade Arabemiraten är inte bara en semesterort och ett finanscenter. Det är inte bara drömlika stränder, spegelblanka skyskrapor och ohämmad shopping
Men för att det ska ske måste fascinationen för emiratets överflöd, eller ”unlimited cash” som Donald Trump nyligen uttryckte det, brytas. Förenade Arabemiraten är inte bara en semesterort och ett finanscenter. Det är inte bara drömlika stränder, spegelblanka skyskrapor och ohämmad shopping.
Det är ett land vars skrupelfria ledare är beredda att finansiera ett mänskligt lidande på ofattbar nivå i sin jakt på ett neokolonialt afrikanskt herravälde. Först när vi är ärliga om emiratets skamliga inblandning och ser till att det upphör har Sudan en chans att vakna upp från sin mardröm.
Läs mer:
RSF-milisen i Sudan anklagas för massmord på civila
