Under dagarna efter USA:s illegala militära intervention i Venezuela har de amerikanska utspelen avlöst varandra. ”Kubas regering borde vara orolig”, hotar utrikesministern Marco Rubio. ”Världen regeras av styrka, kraft och makt”, konstaterar vice stabschefen Stephen Miller. ”Vi behöver Grönland”, upprepar president Donald Trump. Herrarna i Vita huset verkar nöjda med sig själva, berusade av tanken på vad mer de kan driva igenom militärt.
Men ett av de mer klargörande utspelen smög sig igenom i form av en tweet. På X, lade TrumpWarRoom, ett konto knutet till administrationen, ut en bild föreställande en gigantisk Trump som bredbent tornar upp sig över Amerika – från Kanada i norr till Argentina i söder. I ena handen håller han en batong med orden ”The Donroe Doctrine”. Inlägget delades sedan vidare av försvarsminister Pete Hegseth.
Bilden är en övertydlig blinkning till tecknaren Louis Dalrymples klassiska illustration från tidigt 1900-tal, som cirkulerade i satir- och humormagasin. I Dalrymples version är det Uncle Sam som brer ut sig och batongen – symbolen för USA:s militära makt – bär orden ”The Monroe Doctrine”. Monroedoktrinen är ett direktiv från 1823 utfärdat av den dåvarande presidenten James Monroe och som inledningsvis slog fast det oacceptabla i en fortsatt europeisk inblandning i den nya världen. Vad som till en början kunde ses som ett antikolonialt förhållningssätt kom dock kort därpå att syfta till amerikansk dominans på det västra halvklotet.
Man är alltså naiv eller okunnig om USA:s många historiska interventioner i Karibien, Central- och Sydamerika om man tror att ingripandet i Venezuela representerar en ny geopolitisk inriktning. Det är snarare en tillbakagång till en period då USA såg den väldiga regionen som sin bakgård, där man fritt kunde störta eller installera ledare, avkräva tribut och diktera reglerna.
Men vad Trump har gjort tydligare än tidigare är sitt syfte. Vita huset bemödar sig knappt längre med att förklä det hela i det traditionella: demokratifrämjande och kommunismbekämpning.
Visst, att förhindra ett ökat kinesiskt inflytande i Sydamerika finns med som ett argument i bakgrunden, men mest av halvhjärtad vana. Och försöket att skönmåla kidnappningen av Venezuelas omtvistade överhuvud Nicolás Maduro som en ”law enforcement operation”, ett slags juridiskt befogat polisiärt ärende, lurar ingen. Putin, som inte definierar invasionen av Ukraina som ett krig utan som en ”special military operation”, hade varit stolt över formuleringen.
I stället har Trump gjort det glasklart vad det handlar om: olja. Det är utvinnandet av naturresurser som intresserar Trump, inte fri press, demokratiska val eller medborgerliga rättigheter. I dagarna gick Trump ännu längre, och kungjorde att Venezuelas olja från och med nu ska levereras till USA och att pengarna som försäljningen genererar ska kontrolleras av honom själv. I en färsk intervju med Fox News programledare Jesse Waters upprepade vicepresidenten JD Vance budskapet. Övertagandet av Venezuela gagnar vanliga amerikaner eftersom det innebär att USA ”har kontroll över Venezuelas otroliga naturresurser” vilket bland annat säkerställer att ”amerikaner alltid kommer att ha tillgång till högkvalitativ billig energi”.
Den amerikanska presidentens agerande påminner om den brittiske industrimagnaten Cecil Rhodes som redan 1892 avbildades precis som Uncle Sam och Trump. Men i stället för att kasta sin skugga över Amerika sträckte han sig över Afrika. Illustrationen publicerades i det brittiska satirmagasinet Punch och gestaltade Rhodes vision om en tåg- och telegrafilinje mellan Storbritanniens afrikanska kolonier, från Egypten till Sydafrika. En del av hans ambition var att föra ”civilisation” till en kontinent full av ”vildingar”.
Men mest av allt var Rhodes intresserad av gruvor och mineraler. Likt Trump var Rhodes en affärsman som med hjälp av sitt kapital gav sig in i politiken och kom att styra över hela stater: först den brittiska Kapkolonin och senare kolonin han själv grundade: Rhodesia, dagens Zimbabwe.
Illustrationen där Rhodes står över Afrika, kallad Rhodeskolossen, publicerades under en tid då Storbritannien inte längre bad om ursäkt för sitt imperium. Den brittiska dominansen var ett faktum och inget annat land hade något att sätta emot.
På samma sätt kan Trumpadministrationens egna delande av Donroedoktrinbilden ses som ett tecken på att USA i allt högre utsträckning har frångått sin tidigare charad.
Resten av Amerika, och i förlängningen världen, är något för dem att sätta fötterna på
Man tillbringar allt mindre tid med att konstruera moraliska svepskäl för sina övergrepp, man blir alltmer öppen med att man i egenskap av världens mäktigaste nation har rätt att göra anspråk på Panamakanalen, kräva mineraler från Ukraina, annektera Grönland och kort sagt köra över oss andra.
En av 2000-talets lärdomar är att epitetet ”terrorist” låser upp alla tänkbara bekämpningsmetoder: drakonisk övervakning, godtyckliga frihetsberövanden, fängslanden utan rättegångar, till och med tortyr. Allt påstås vara legitimt i kampen mot terrorism.
Att det skulle sluta så här för Nicolás Maduro var därför väntat. Allt, från stämplandet av Venezuela som en fristad för ”narcoterrorister” till den exekutiva ordern som klassade fentanyl som ett massförstörelsevapen, har berett vägen för trestegsraketen som började med sprängningarna av påstådda knarkbåtar i Karibien, fortsatte med kapningen av oljefartyg och nu kulminerade i Maduros fängslande.
Det går att urskilja en röd linje från Rhodeskolossen och vidare till Monroe- och Donroedoktrinerna: tre bilder som på 1800-, 1900- och 2000-talet illustrerar den starkes rätt att plundra och härska efter eget behag.
Tvärtemot vad de självutnämnda Trumptydarna ofta påstår – att hans hot endast är retorik, att han spelar ett spel så taktiskt avancerat att vi vanliga dödliga inte förstår – är det hög tid att ta honom på orden. Hans administration ser sig på allvar som en global överherre, medan resten av Amerika, och i förlängningen världen, är något för dem att sätta fötterna på.
Läs mer om situationen i Venezuela.
