”Du måste berätta efteråt hur hon var!” är den vanligaste reaktionen hos bekanta i Paris när jag säger att jag ska träffa Amélie Nothomb. Som en av den fransktalande världens mest hyllade, lästa och översatta författare är hon känd långt utanför landets bokcirklar. Hon har vunnit en rad prestigefulla litteraturpriser och hennes persona väcker konstant fascination, trots trettio års medial exponering. I Sverige är hon märkligt okänd.

Hur hon är? Slagfärdig, lyhörd och chosefri.

”Psykopomp”, titeln på senaste romanen, är en religionshistorisk varelse som ledsagar döda själar till livet efter detta. Den är tredje delen i en serie som inleddes med ”Första blodet”, biografin om hennes pappa, och ”Törst”, berättelsen om Jesu sista dygn i livet. Cirkeln sluts i en lika delar profan och sakral treenighet.

– Utan att veta om det skrev jag en trilogi om fadern, sonen och den helige ande! utbrister Amélie Nothomb.

Den helige ande är förstås en av de viktigare kulturhistoriska psykopomperna, men i den självbiografiska romanen är författaren själv länken mellan de levande och döda – och mellan människorna och fåglarna.

Amélie växer upp i Asien som barn till en belgisk diplomat. Fåglarna i Japan, Kina och Bangladesh ger henne en känsla av kontinuum i ett liv fullt av uppbrott – tänk att både kunna flyga och sjunga!

När hon är tolv tar barndomen abrupt slut. Amélie utsätts för en överfallsvåldtäkt som familjen blir vittne till, men som aldrig verbaliseras utöver mammans spontana ”stackars liten”.

Fyrtiosex år senare menar Amélie Nothomb att den enda frasen var det som höll henne vid sina sinnens fulla bruk.

– Jag är fortfarande tacksam för det, om hon inte yttrat de orden tror jag på riktigt att jag hade blivit galen. Jag skulle ha tänkt att jag hittat på allt. Och samtidigt var jag i obeskrivligt dåligt skick efteråt.

Det är inte första gången Amélie Nothomb berättar om våldtäkten på en badort i Bangladesh.

– Jag publicerade en bok 2004, före metoo, där jag berättade om vad som hänt mig. Reaktionerna var hemska! Nio av tio personer menade att jag hittade på, att jag tog till vad som helst för att få uppmärksamhet. När ”Psykopomp” publicerades (2023 på franska, reds anm) var reaktionerna präglade av solidaritet och förståelse. Vi lever inte längre i samma värld, det är goda nyheter.

Den tolvåriga Amélie kanaliserar vanmakten genom att försöka lära sig flyga.

– Jag är syntesen av ett lyckligt barn och en totalt desillusionerad tonåring. Jag var ett lyckligt ägg, och efter att ägget gick sönder blev jag en mycket olycklig fågelunge. Jag hade enorma problem med att lära mig flyga, det är vanligt hos fågelungar, många får kämpa för att lyckas. Jag lade mycket tid på att skapa något som såg ut som en fågels flykt.

Fågeln blir ett ideal, ett sorts nuets geni som aldrig har råd att låta sig störas av utomstående intryck.

– Att flyga är att leva i permanent fara, för man befinner sig hela tiden i ögonblicket. Det är också en metafor för det perfekta skrivandet. Jag upplever skrivandet som en permanent fara, men jag behöver det för att känna mig levande.

I ”Psykopomp” resonerar Amélie Nothomb kring skrivandet som ett tillstånd av absolut nåd. Om ett förlag antar manuskriptet är det en bonus, men det är skrivandet som är det väsentliga. Och hon upplever denna nåd som alltmer svåråtkomlig.

– Mitt sätt att flyga är att skriva. Det är inte bara svårt, utan det blir hela tiden svårare. Nu pratar jag om det språkliga. Det är som att man varje gång måste vinna lite terräng för att flytta gränsen, och den blir allt svårare att flytta.

När vi träffas på hennes överbelamrade kontor hos förlaget Albin Michel i Paris är hon i full färd med att svara på dagens brevkorrespondens. En stor hög frankerade kuvert ligger på skrivbordet och väntar på att postas. Den som skriver till Amélie Nothomb får alltid svar, men det ska vara handskrivna brev som besvaras på samma sätt.

2015 fick hon en stol i Belgiska Akademien och dubbades till baronessa i det gamla hemlandet. Men trots en lång rad utmärkelser för sin litterära gärning är det publikens uppskattning hon sätter främst.

– Naturligtvis, utan någon som helst tvekan. Det händer ofta att kritikerna inte gillar mig. Allmänhetens uppfattning är mycket viktigare, eftersom deras jobb inte är att recensera dig, eller att läsa dig. Om de ändå gör det, beror det på att de verkligen är intresserade.

När hon slog igenom som 25-åring med den litterära mordgåtan ”Hygiène de l’assassin” (”Hygiene and the assassin” i den engelska utgåvan), sprängfull med referenser till Nietzsche, Céline och Sartre, blev hennes tuffaste uppgift att övertyga omvärlden om att det var hon som var upphovskvinnan.

– Jag förstod att det var en komplimang, men det var ändå en jobbig erfarenhet. Min förläggare var väldigt nöjd och ville visa upp mig, så han skickade runt mig på en massa cocktails i Paris. När jag sa vem jag var började folk skratta. ”Vem är det här äppelkindade barnet som påstår sig ha skrivit ’Hygiène de l’assassin’?!” Men eftersom ingen äldre man i de här kretsarna tog på sig författarskapet gick de till slut, flera år senare, med på att det var min bok.

Det trettiotal romaner hon publicerat sedan dess spänner innehållsmässigt över ett stort fält; det är uppväxtskildringar, bibliska berättelser, betraktelser över japansk företagshierarki och reality-tv. Amélie Nothombs litterära universum expanderar konstant, men berättelserna blinkar kors och tvärs till varandra.

Jesu vandring på Golgata utforskar kroppens gränser på samma sätt som den hetsätande överviktige huvudpersonen i debutromanen, vidare till den tonåriga Amélie som i ”Psykopomp” som håller på att svälta sig själv till döds.

Amélie Nothomb menar att anorexin paradoxalt nog räddade livet på henne, eftersom den var ett svar på traumat efter våldtäkten.

– Jag har träffat många som senare dött av anorexi och det är ett mirakel att jag inte gjorde det själv. Jag var väldigt sjuk och det tog mig lång tid att bli frisk. Jag tror ändå att anorexin fyllde ett syfte, helt enkelt för att jag var i så dåligt skick att jag behövde något så förfärligt som anorexi – och jag är medveten om att det här låter hårt – som en sorts kemoterapi mot det som hänt mig. Tanken var att närma sig döden så mycket som möjligt.

Den grandiosa tonårsflickan har en alldeles särskild plats i hennes oeuvre, inte helt olikt Monika Fagerholms jämnåriga Diva. Flickkvinnan som försöker spränga alla gränser på samma gång: är hon Gud?

Frågan hänger också över den 58-åriga Nothomb. Greppet att tala för Jesus i romanen ”Törst” (2024) skapade debatt i flera länder. Många upplevde Jesus tillbakablickar på livet som vanvördiga, när han resonerar kring lärjungarnas tillkortakommanden och hur han åtrår Maria Magdalena.

Det kan låta sensationslystet, men Amélie Nothomb bottnar i kristendomen bättre än de flesta.

– Jag är uppfostrad som katolik och Jesus är den figur jag varit mest besatt av i hela mitt liv. Jag visste tidigt att jag behövde berätta historien om Jesus som lidit för vår skull. Sen hände det som hände mig när jag var tolv. Jag led något fruktansvärt och jag tänkte ”men vad fan, Jesus led också och han valde det själv!” Hur kan en så moraliskt högtstående person välja det? Det måste vara ett misstag. Och hur kan detta misstag presenteras som ett prov på kärlek, på vår frälsning, när vi inte alls blivit frälsta?

– Den här historien gjorde mig galen och jag förstod att jag behövde gå till botten med det och berätta den så som jag förstår den.

Hon kallar sig ”icke-religiös mystiker”, flera av hennes romaner har en ockult klangbotten. ”Första blodet”, biografin över Patrick Nothomb, skrev hon kort efter hans död, i ständig dialog med pappan.


Om min förläggare inte tycker att ett manuskript ska publiceras säger jag till mig själv att jag bör lyssna på honom

– Jag inkluderar det i begreppet psykopomp. Om någon upplever sig bli kontaktad på riktigt av en död och vet att, nej, det här är inte självsuggererat, det händer verkligen, då betraktar jag personen som en psykopomp. Skillnaden mellan döda och levande är inte så stor för mig. Det finns förstås döda man inte gillade när de levde som försöker komma i kontakt med en och så visar det sig att de inte har förändrats. Då har man rätt att lägga på luren!

Det sista är karaktäristiskt för Amélie Nothomb. Hon blandar existentiella funderingar med dräpande vardagsnära slutsatser. Ofta är hon också oavbrutet rolig i text. Böckerna är sällan över 200 sidor långa och prosan präglas emellanåt av en nästan klinisk ordknapphet.

– Jag är rädd för en metaforisk död. En dålig mening och det är över! Och jag tror inte på korrigering. När du faller, när du missar en mening, då är det slut.

Det kan låta hårt, men självdisciplin är också ett av Amélie Nothombs ledord. Varje morgon mellan klockan fyra och åtta skriver hon utan uppehåll. Oavsett om hon kommit i säng sent, var än i världen hon befinner sig. Även om en närstående just har dött.

Efter visst experimenterande med olika substanser har hon landat i att en kopp svart te är det bästa för att skärpa sinnena, även om de psykedeliska ayahuasca-tripperna alltid är oförglömliga. Så pass att hon skrev en bok om det också, som stoppades av hennes förläggare. Tre av hennes manuskript har stoppats för att de ansetts ”omoraliska, illegala eller bara för deprimerande”. Men Amélie Nothomb tar det med jämnmod.

– Jag har en väldigt bra förläggare. Jag litar på hans omdöme och ser det inte som censur. Han är intelligent och vet att jag mycket väl kan bli publicerad varhelst jag vill. Om han inte tycker att ett manuskript ska publiceras säger jag till mig själv att jag bör lyssna på honom.

– För egen del har jag en god relation till ayahuasca, men jag har också sett människor reagera på helt andra sätt och helt tappa det. Det kan vara farligt.

Och alkohol?

– Det är omöjligt att skriva när man druckit champagne!

Amélie Nothomb

Född 1966 i Belgien. Bor i Paris och Bryssel.
Debuterade 1992 med ”Hygiène de l’assassin” (Mördarens hygien, ej översatt till svenska).
Har sedan dess skrivit drygt 30 böcker och mottagit en lång rad priser, blivit medlem i Belgiska Akademien samt fått titeln baronessa i Belgien.

På svenska finns romanerna ”Antichrista” (Bazar förlag), samt ”Törst”, ”Första blodet” och senaste romanen ”Psykopomp” (i översättning av Pär Svensson, Éditions J).

Läs fler artiklar av Johanna Frändén och läs fler författarintervjuer

Share.
Exit mobile version