Anastasia är Ukrainas första kvinnliga tunnelbaneförare

Hon har fått guldstjärnor på sina epåletter nu, Anastasia Mazurkova. En på varje axel. De fanns inte på hennes uniform när vi sågs för två år sedan.

– Då var jag inte heller tunnelbaneförare, säger hon.

Hon ler, men ögonen är trötta. Strax före midnatt kvällen före fällde ryskt stridsflyg en 500-kilos glidbomb som styrde rakt in i ett femvåningsbostadshus i hennes stadsdel Saltivka.

– Först hörde jag ”swoosh” och sen explosionen när bomben träffade huset. Otäckt. Jag somnade inte förrän efter klockan ett.

Vi träffar henne på perrongen på blå linjen som går ut till hennes hemkvarter. Hon har en kort paus mellan två arbetspass.

I maj 2022 fick DN:s läsare möta den plikttrogna Anastasia Mazurkova som bodde i Charkivs farligaste stadsdel Saltivka med sin diabetessjuka mamma.

Fotograf Anders Hansson och jag intervjuade henne på tunnelbanestationen ”Arbetets hjältar” som hade förvandlats till ett jättelikt skyddsrum. Stationen var full av folk som bott därnere i månader, dygnet runt, för att skydda sig mot ryska luftangrepp. Många var traumatiserade och vågade inte gå upp ovan jord.

Anastasia Mazurkova var 23 år då och jobbade som stationsvärd. Vi fascinerades av den unga tågnörden som talade varmt om tjeckiska lokmodeller och skrev essäer om fördelarna med rälsburen stadstrafik.

Hennes jobb då, 2022, var att hålla ordning på stationen. Hon skötte det oklanderligt – och drömde om att en dag själv köra tåg.

Två år senare har drömmen slagit in.

– Jag är Ukrainas första kvinnliga tunnelbaneförare. Nu finns kvinnor i Kiev som utbildar sig till förare, men jag blev först.

Att köra tunnelbanetåg är traditionellt ett mansyrke i Ukraina. Fram till 2017 var det stängt för kvinnor.

– Förbudet gick tillbaka till sovjettiden. Att köra tågen under jord ansågs slita på kvinnor, säger Anastasia Mazurkova.

Att hon numera kör tåg kan ses som en del i en radikal omstöpning av det ukrainska arbetslivet, där många kvinnor går in i mansdominerade yrken – som gruvarbetare, lastbilschaufförer och byggare.

Förändringen sker snabbt i en tid då kriget slukar många män. Totalt är över två miljoner ukrainare inkallade, de flesta män.

– Fem anställda i min grupp har försvunnit till militären, säger Anastasias chef, en lågmäld herre med tre stjärnor på uniformsaxeln.

Chefen (som inte vill ha sitt namn i tidningen) berättar om en biljettkontrollant som strider inne på ryskt territorium i Kursk.

– Vi hörde inget från honom på flera dagar och trodde att han dödats. Men han hade överlevt, som den enda i sin grupp.

Exakt hur många ukrainska soldater som dödats hemlighålls, men det är sannolikt långt över 50 000. Hundratals dödas varje dag. Några mil utanför Charkiv pågår blodiga frontstrider. Ukraina är pressat och förlorar städer och byar till fienden.

Många soldater såras och kan inte återvända till sina gamla jobb. Amputerade krigsinvalider blir en allt vanligare syn. Samtidigt pågår vardagslivet, och flera branscher skriker efter folk. Den pågående mobiliseringen gör dessutom att somliga män inte törs gå till jobbet, av rädsla för att bli tagna av rekryterare och skickade till fronten.

Fenomenet att kvinnor i krigstid går in i traditionella mansyrken är välkänt i historien.

– Krig är en så extrem händelse. Det skapar ett fönster där genusordningen bryts upp, säger Fia Cottrell-Sundevall, docent i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Hon har forskat om arbetsliv och krig och ser en paradox:

– Å ena sidan blir mansrollen väldigt traditionell: män förväntas med vapen i hand försvara landet. Å andra sidan ger just detta kvinnor möjlighet att ta sig in på nya domäner.

Att köra tåg, lastbil, buss och taxi har historiskt setts som typiska mansyrken i många länder. I Ukraina utbildas i år 350 kvinnliga ukrainska lastbilschaufförer, med hjälp av svenska biståndsmedel och företag som Scania.

Under andra världskriget ordnades liknande utbildningar i Sverige, berättar Fia Cottrell-Sundevall.

– Kvinnor utbildades till droskförare och spårvagnsförare när män var mobiliserade.

Återgår kvinnor och män till sina traditionella yrkesroller efter kriget? Många tror det, men det stämmer inte riktigt, menar Fia Cottrell-Sundevall.

– Visst kan det bli en backlash direkt efter freden, med nostalgi för hur det var före kriget. Men på sikt förändras saker.

Fia Cottrell-Sundevall säger att det svenska 1950-talet ”ofta framställs som ett hemmafrudecennium”.

– Men det var också en tid när könsbarriärer bröts – åt båda håll. Sjuksköterskeyrket öppnades för män till exempel.

Ukrainas nyligen slopade förbud för kvinnor att köra tunnelbana associerar hon till när Sverige en gång förbjöd kvinnor att arbeta i gruvor, under jord. Först 1978, när LKAB behövde städerskor, hävdes förbudet.

– Man trodde att arbetet under jord skulle försämra kvinnors förmåga att få barn. Och om man jobbar kväll och natt kan man ju inte heller vara hemma och ta hand om man och barn, säger Fia Cottrell-Sundevall.

Anastasia Mazurkova har mött liknande argument, att arbetet som tunnelbaneförare skulle göra det svårare att få och ta hand om barn.

– Men det är ju sant även för män, säger hon.

Ett blått tåg rullar in. Ukrainas enda kvinnliga t-baneförare ska lösa av den manliga föraren och köra mot ändstationen: hennes egen lokala station i Saltivka, där hon förr var stationsvärd.

– En del Charkivbor flyr ännu ner i tunnelbanan vid attacker. Stationerna är öppna dygnet runt.

Jag hinner inte ställa så många frågor under hennes korta jobbpaus. Vi kommer överens om att komplettera senare via Telegram, en vanlig chattapp i Ukraina.

När hon försvunnit in i tunneln kommer en nyhetsnotis: Tio skadades i den glidbombsattack som höll Anastasia Mazurkova vaken kvällen före. Oktober visar sig bli en av de värsta månaderna i Charkiv, med nio dödade och 130 skadade i totalt 25 ryska attacker.

I en sådan situation kan frågor om arbete och framtidsplaner bli absurda. Anatsasia svarar tålmodigt, med mörk humor och brasklappar som ”om jag lever då” och ”om min stad finns kvar då”.

Hon skriver att hon och hennes mamma saknar el efter bombningarna, men att internet funkar. Att hon nästan lyckades sova igenom en ny glidbombsattack nära hemmet.

Och att hon unnat sig en tågnördig resa till Haivoron i centrala Ukraina, där en smalspårig järnväg med ånglok finns.