I sin replik (DN 30/8) utgår Olof Bortz från att jag tycker att kriget i Gaza är ”problematiskt primärt på grund av hur det påverkar Israel och judar”. Så är det inte; liv, hälsa och välfärd är universella värden vars betydelse inte påverkas av vem som drabbas av förlusterna. Och även om mitt perspektiv påverkas av mina relationer och egna erfarenheter så ställer min och andras grundläggande mänsklighet krav på att jag försöker vara objektiv i mina politiska och moraliska slutsatser.
Jag har inte heller skrivit att Hamas startade kriget som om det ägde rum som en isolerad, oförklarlig händelse, det vore en förenklad historieskrivning. Även om Hamas självklart bar det omedelbara ansvaret för den fruktansvärda massakern av civila i israeliska samhällen längs gränsen mot Gaza, så ingår attacken och kriget i ett historiskt sammanhang som grundar sig på den olösta territoriella konflikten mellan palestinska araber och judar i området. Lösningen på den formulerades redan av Peelkommissionen i det brittiska mandatet 1937 – dela landet mellan folken för att förhindra ett evigt utnötningskrig.
Det är märkligt att en historiker som är verksam på ett centrum som fått sitt namn efter en av de främsta analytikerna av antisemitism i Sverige och Europa, Hugo Valentin, är så oberörd av antisemitismen som blossat upp i kölvattnet av protesterna mot Gazakriget.
Olof Bortz beskrivning av antikrigsrörelsen känns inte vid att den också gett plats för en opinion som strävar efter Israels utplåning, att Israel som ”bosättarkolonialt” projekt skall försvinna från kartan. Det är inte bara en totalt orealistisk fantasi som riskerar att göra målet om en tvåstatslösning svårare att uppnå, utan avslöjar också en historiesyn som visar att man inte lärt något av Förintelsen.
Läs mer:
Olof Bortz: Israel kan inte vara fritt så länge landet förtrycker palestinierna
Anders Carlberg: Svenska politiker stöttar Israel bäst genom att kräva vapenvila
