I EU-valrörelsen var ett av Alice Teodorescu Måwes (KD) viktigaste budskap att antisemitismen i Sverige ökar och måste bekämpas med starka medel. På sin hemsida skriver hon att judar i Sverige känner sig ”hotade och hatade”. Hon syftar på effekten av den våg av fördömanden av Israel som svept över världen och successivt intensifierats sedan Gazakrigets början, i takt med att antalet dödsoffer stigit.
Hennes iakttagelse är inte felaktig men den är ofullständig: I reaktionen på kriget finns inslag av antijudiska konspirationsteorier och ett ohöljt, generaliserat hat mot Israel, israeler och judar. Men i många andra finns sakligt underbyggda protester mot Israels krigföring och ockupation av palestinska områden som pågått sedan 1967.
När jag passerar det propalestinska tältlägret på gräsmattorna framför universitetets huvudbyggnad i Göteborg reagerar jag på ensidigheten och okunnigheten. Terrorattacken 7 oktober fördöms inte och det finns inga krav på att gisslan ska släppas. Demonstranterna tycks ställa sig bakom Hamas – en ultrakonservativ, kvinnofientlig, odemokratisk och fundamentalistisk terrorrörelse. Men jag förstår också varför man protesterar mot Israels intensiva krigföring. Bilderna och rapporterna från Gaza är så sorgliga och skakande att alla människor borde känna att kriget måste ta slut och att konflikten måste få en rättvis lösning.
Teodorescu Måwe identifierar en utbredd känsla av ovisshet inför framtiden och rädsla bland svenska judar. Ja, det finns egenskaper i proteströrelsen som skrämmer mig; att många tycks likgiltiga för att kriget startades genom Hamas attack, inte av Israel, bristen på empati med de israeliska civila som mördades och togs som gisslan 7 oktober, de stora kunskapsluckorna bland många av Israels motståndare om komplexiteten i konfliktens historia samt att antisemitismen i sociala medier tillåtits sprida sig i kölvattnet av antikrigsrörelsen. Ledarna för proteströrelsen mot kriget, inte minst Vänsterpartiet som gjort stödet för Palestina till en viktig del av sin politik, har en skyldighet att identifiera och bekämpa antisemitism som i sig är en form av hat som alltid leder till först otrygghet, sedan uteslutning och slutligen våld. Det är rädslan för den utvecklingen som gör framtiden oviss. Kommer våra barn och barnbarn att känna sig trygga som judar i Sverige, i skolor, på arbetsplatser och bland grannar i bostadsområden där dessa idéer får fäste.
Samtidigt känner jag ett förtroende för att det finns ett grundmurat avståndstagande mot antisemitism i Sverige, i våra institutioner och i befolkningen i stort. Och den oro som jag känner är lik den oro som andra upplever när hot och aggression kommer nära oss som individer – jag delar den med människor i bostadsområden som drabbas av gängvåld, med invandrare och enskilda i minoritetsgrupper som upplever att de möter fördomar och aggressivitet på arbetsplatser eller det offentliga samtalet. För att möta den måste samhället stå upp för allas lika rättigheter. Både enskilda och samhället i stort måste visa att vi tar otryggheten och, i förlängningen, våldet och vad det kan leda till på allvar, så att det i sin tur inte göder olust och rädsla i samhället. Rädsla och hat kan inte skiljas från varandra.
Det finns en annan aspekt av judiskt liv i dag som Teodorescu Måwe inte tar upp när hon på sin hemsida (2024-06-07) framställer Israel som ett tryggare land för judar än Sverige. Det finns en stark oro bland många judar, i diasporan och i Israel, inför Israels framtid. Sedan 2009 har Israel, under Netanyahus i stort sett kontinuerliga styre, utvecklats till ett land som domineras av nationalistisk extremism. Det har också bidragit till att Israel idag har fastnat i det förödande kriget i Gaza, att landet är en pariastat i många sammanhang och att krigstraumat biter sig fast i befolkningen under lång tid framöver.
Åren efter andra världskriget skapade landet Israel mening och framtidshopp för överlevande efter Förintelsen och resterna av ett folk som just genomlevt ett bottenlöst trauma. Idag, 75 år senare, är Israel ett land vars öde ligger i händerna på en korrupt och extremistisk regering. Genom sin krigföring mot palestinierna försämras förutsättningarna för en tvåstatslösning samtidigt som chansen för gisslan att överleva kriget minskar.
Många svenska judar, och judar överhuvudtaget, upplever att en viktig grund för deras judiska identitet – ett Israel som trots sociala och politiska utmaningar strävar efter fred och rättvisa – skakas i sina grundvalar. Det finns en genuin osäkerhet, både i Israel och i diasporan, för Israels framtid. Trots att antalet antisemitiska händelser har ökat i Europa är inte Israel det självklara valet för de judar som känner sig hotade av olika former av judehat. En färsk undersökning visar, tvärtemot vad Teodorescu antyder, att andelen judar som vill emigrera till Israel inte har ökat, trots en upplevelse av ökad antisemitism sedan 7 oktober (
(Overwhelming Majority of European Jews Feel Less Safe, but Not Planning to Leave, New Survey Shows, Haaretz 2024-07-22).
Samtidigt uppger en av fyra israeliska judar att de skulle lämna Israel, om de hade de praktiska förutsättningarna, enligt en studie från Jewish People Policy Institute (JPPI) i Jerusalem. På frågan om hur man ser på Israels framtid får JPPI svaret att 46 procent är ganska eller mycket pessimistiska.
Svenska partier kan stötta Israel genom att kräva vapenvila och ställa sig bakom en fredsplan som utmynnar i två stater. Bara så finns det en ljus framtid för Israel
Mitt ställningstagande är att stödja de demokratiska krafterna i Israel; de modiga människor som tydligt står upp mot en extremnationalistisk regering. De som vill ha fred, mänskliga rättigheter för alla landets invånare och en stark rättsstat. De som värderar gisslans och den palestinska civilbefolkningens liv högre än att ”utplåna Hamas”.
De ansluter sig till en fredslängtan som inte känner några gränser – men den saknar gemensam röst och inflytande över politiken som genomsyras av totalitära, messianska ideologier där den enskilda människan inte spelar någon roll. Fredslägret i Israel delar sin längtan med palestinier, libaneser, druser, iranier; grannar i en region som vilken dag som helst kan jämnas med marken i ett storkrig.
KD och svenska partier som vill Israel väl kan stötta Israel genom att kräva vapenvila och ställa sig bakom Bidens fredsplan som leder fram till två stater i ett stabilt ramverk som stöttas av USA och arabiska stater och som detroniserar Iran. Bara så finns det en ljus framtid för Israel. Bara så kan den antisraeliska stormen lägga sig – även om antisemitismen kan blossa upp igen, precis som annan form av rasism och gruppfördomar. Det är en del av den mänskliga naturen som människan måste lära sig tygla och avväpna för att den inte skal ta över våra liv.
Läs mer:
Viola Bao: Hur fortsätter man sin sommar i massutplåningens tid?
Martin Gelin: Bidens stöd till Netanyahus krig stötte bort de unga väljarna
Var tionde journalist i Gaza kan ha dödats
