Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

”Vad har de gjort med oss som sitter och väntar i detta landskap utan hav, fångna innanför tredubbla rader av taggtrådsstängsel i ett land som inte är vårt, för att dö av malaria och visselkulor, vibrerande som nerver av nylon, väntar på proviant från trupper som kanske aldrig kommer fram på grund av ständiga olyckor, bakhåll och minor, kämpande mot en osynlig fiende”…

En vältaligare dom över det portugisiska kolonialkriget i Afrika har nog aldrig fällts. Den avkunnas i romanen ”De förrådda” (1979) av António Lobo Antunes. Där visste författaren in på bara skinnet vad han talade om.

Sextio- och det tidiga sjuttiotalets råbarkade imperiefasoner i Angola och Moçambique var en skam för kulturnationen Portugal, den provins de gamla romarna känt som det sköna men trotsiga Lusitanien. Minnena från Afrika kom att färga hela Lobo Antunes författarskap. Han var läkarson, född 1942 och uppvuxen i den välbärgade portugisiska överklassen. Efter avslutad utbildning i medicin och psykiatri fick han pröva sina yrkesfärdigheter i Angola, ”Portugals Vietnam” eller, med en lika typisk som grov formulering, ”världens arsle”. När Lobo Antunes brännmärkte sina landsmäns moraliska åkommor – den koloniala härsklystnaden i Afrika, borgerskapets snobberi eller tokvänsterns fanatism – dög vilka ord som helst i hans mun.

Lobo Antunes läromästare framför andra var William Faulkner, vars släktromaner från sydstaterna kretsar kring en liknande nationell (eller regional) dekadens och värdekollaps. Men Lobo Antunes transponerade Faulkners hårdkokta frasering till de pikareska och burleska tonarter han kunnat studera hos Louis-Ferdinand Céline, den svarta galghumorns mästare i fransk 1900-talsprosa.

Därav det våldsamma tempo som kännetecknar Lobo Antunes genombrottsroman från 1983, den mäktiga ”Fado alexandrino”, en flerstämmig berättelse där fyra män tillbringar en blöt natt i Lissabon. Under flitigt supande redogör de för sina liv. Deras röster varvas med varandra och tidsplanen förtätas i monologerna. Så växer verket ut till en nattsvart men bitvis farsartad krönika över Portugal både före och efter nejlikerevolutionen 1974.

Där står, först som sist, Lissabon i centrum, de gamla borgarhusens, poeten Fernando Pessoas och den sorgsna men svidande vackra fadosångens stad, det blå kaklets och jugendhissarnas metropol men också den postkoloniala betongens Lissabon, kontinentens sydvästra utpost mot Atlanten och Amerika.

I Lissabon där dansar de, konstaterade på sin tid Erik Axel Karlfeldt och satte sig att lyssna till Atlantens fjärran violin. I ”Fado alexandrino” hörde emellertid stadens – närmare bestämt stadsdelen Benficas – förlorade son Lobo Antunes bara floden Tejos eviga toalettbrus. Det står en doft av lik, sperma och exkrementer kring denna bedagade skönhet, en plats i sönderfall, full av sjabbiga barer och grinande slum.

Ändå förblev Lobo Antunes lika bunden till sin hemstad som argentinaren Ernesto Sabato (en av hans favoritförfattare) till Buenos Aires eller James Joyce till Dublin. ”Visst rör det sig om hatkärlek”, bekräftade han när jag träffade honom i Stockholm 1994: ”Jag måste alltid återvända till Lissabon, även om det råkar vara – som Dámaso Alonso sade om Madrid – en stad med tre miljoner lik. Att skriva är för mig en katharsis, en sorts rening, bland annat just från Lissabon, men det är ju där jag är född och hör hemma.”

Lika viktig som litteraturen var nämligen tonkonsten för Lobo Antunes prosa

Hatkärleken blev påtaglig i den så kallade Benficatrilogin från nittiotalet, romanerna ”Betraktelse över själens passioner”, ”Tingens naturliga ordning” och ”Carlos Gardels död”. Lobo Antunes hade ett gott öga till den yttersta vänsterns konspirationsteorier och revolutionsdrömmar, i hans version en portugisisk motsvarighet till Jönssonligans svindlande planer och platta fall, ett tema som bitvis gör hans böcker hejdlöst roliga att läsa. Mot den här komiken bryter sig emellertid den barocka förgänglighets- och fåfänglighetskänsla som så starkt färgar Benficatrilogin över lag, i likhet med flera av Lobo Antunes senare romaner en familjekrönika där intrycket av obönhörlig tragik och nationellt förfall bara mildras av den musikaliska kompositionen.

Lika viktig som litteraturen var nämligen tonkonsten för Lobo Antunes prosa. Han lyssnade ständigt på såväl Bach som Mozart och siktade – berättade han för mig – mot att etablera ett symfoniskt mönster i sina romaner.

Nu är han borta. I Sverige kan vi skatta oss lyckliga över det femtontal av hans böcker som finns översatta till vårt språk, av Marianne Eyre och Örjan Sjögren. De tecknar en överväldigande lusitansk ödessymfoni, brusande av röster från när och fjärran, först som sist en av samtidslitteraturens stora tragikomedier.

Läs också:

Nobelpristippad portugis död – blev 83 år

Share.
Exit mobile version