Lyrik
William Shakespeare
”Sonetter”
Övers. Tova Gerge
Nirstedt/Litteratur
Om William Shakespeares artonde sonett skriver en av dess svenska översättare, poeten Eva Ström, med rätta, att den inte bara är ”sonettcykelns mest reciterade dikt utan också en av världslitteraturens mest berömda dikter överhuvudtaget”.
Så nog kan det vara berättigat med en snabbtitt på några av försöken att lyfta över det här kanoniska stycket (minns mästerläsaren Harold Bloom: Shakespeare är kanons centrum!) till svenska. Den är föranledd av ännu ett bidrag till våra tolkningar av de allt som allt 154 dikterna, Tova Gerges ”Sonetter”.
Originalet lyder enligt 1609 års utgåva:
Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm’d,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature’s changing course untrimm’d:
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow’st,
Nor shall death brag thou wander’st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow’st,
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
Några enkla iakttagelser kan göras på en gång. Det rör sig, med en grov term, om en kärleksdikt. Där finns ett älskat du, och frågan är om det är jämförbart med naturen, underkastad förgängelsens lag. På den nionde raden kommer poetens svar: din skönhet skall bestå, försäkrar han, eftersom den registrerats i min poesi. Hans rader är nämligen ”eviga”. De kommer att läsas så länge människor andas och ögon ser. Det liv som måste gå förlorat i biologin skall bestå i diktens värld.
Så inte undra på att diktarens tonfall blir triumferande: evighet får du från mig, och bara från mig! I likhet med andra poeter från de brittiska öarna undvek Shakespeare de trösterika blickar mot den himmelska saligheten som, i den tongivande Francesco Petrarcas efterföljd, var så vanliga på kontinenten. Det är inte i paradiset eller i den tredje himlen utan på boksidorna, närmare bestämt på just dessa boksidor, den älskade skall leva vidare.
Här måste jag begränsa mig till några av de senare försvenskningarna av sonetterna. Sven Christer Swahn 1981:
Ska du bli jämförd med en sommardag?
Du är mer älsklig, mera lagom het;
majs blida knoppar bryts av blåstens tag
och alla sommarens kontrakt går bet.
Ibland är solens ansikte för varmt
och ofta mörknar hennes gyllne drag.
Allt vackert tacklar av och får det armt,
bryts ner av ödet och naturens lag.
Din sommarglans ska aldrig blekna av
och mista allt på Dödens direktiv,
Han lyckas aldrig skryta med din grav,
min dikt och dina barn ger evigt liv;
så länge män kan andas, ögon se,
ska detta leva kvar och liv dig ge.
Swahn lyckas bra med ”sommarens kontrakt” som åtminstone ger en föreställning om originalets kortfristiga lån: vi leasar bara sommaren, pay back time kommer fortare än kvickt! Likaså lyckas han fånga den dubbla nedbrytningsprocess diktaren uppdagar i naturen: ödet, ”chance”, liksom naturens lag, det vill säga årstidernas växlingar, ”nature’s changing course”.
Att dödens direktiv innebär ett avsteg från originalet tycker jag inte gör så mycket, eftersom själva konstruktionen känns Shakespearesk, som hämtad från dramatiken. Däremot tycker jag att det är synd att Swahn blandar in duets barn i diktens tolvte rad. Jag kan gissa varför. Också fortplantningen stod på agendan i den elisabetanska poesins uppgörelser med dödligheten. Också genom avkomman lever vi vidare. Visst, men inte här, i sonetten 18.
Martin Tegen 2007:
Skall jag likna dig vid en sommardag?
Men du är av en älskligare sort.
I maj kan frostvind vålla obehag,
och bästa sommaren är alltför kort.
För starkt och hett kan himmelsögat skina
och ofta är dess gyllne anblick dold.
Det ljusa kan förvandlas till en pina,
naturens nyck blir plötsligt illa tåld.
Din ljuva sommar blir dock aldrig blek
och mister inte vad den skönast äger;
Ty Döden kan ej skryta att du svek
när du finns kvar i det som dikten säger.
Så länge mänskor andas, ögon ser,
så länge dikten livet åt dig ger.
Tegen – välorienterad i ämnet, några år senare aktuell med monografin ”Vem var Shakespeare? Sonetternas gåta” – avstår tacknämligt, till skillnad från Swahn, att normalisera himmelsögat till solen. Men faktum är att han tar flera steg bort från originalet. Han får jämnare flyt i texten på bekostnad av Shakespeares egenheter och kantigheter. Majs knoppar syns inte i Tegens version, sommarens hyreskontrakt är som bortblåsta, att det ljusa kan förvandlas till en pina blir närmast obegripligt, och den sista raden liknar mera ett pedagogiskt förtydligande (som dubblerar rad 12) än en slutkläm.
Eva Ström 2010:
Ska jag dig likna vid en sommardag
Du är mer ljuvlig, mera mild och ljum,
majs skira knoppar slits av vindens tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.
För hett ibland kan himlens öga skina
och ofta skymd är hennes gyllne hy,
allt som är vackert ska en gång förtvina,
av ödet ändras, allt är dömt att fly.
Men din sommars skönhet vissnar ej,
förlorar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas, ögon se,
ska detta leva kvar och liv dig ge.
Ström blir raka motsatsen till Tegen. Hon kryper Shakespeare in på skinnet. Det är bra att sommaren är både ljuvlig och mild, till och med ljum, och det är okej att den snart stänger ned. Himlens öga finns där, som av och till går i moln. Vissheten att naturens skönhet avtar får hos Ström en aforistisk utformning: ”allt som är vackert ska en gång förtvina”, vilket är just vackert. Sonettens standardiserade vändpunkt, i rad 9, markeras omedelbart, precis som i klassisk tradition, med ett adversativt ”Men”. Kontrastföringen blir tydlig och effektiv. De bägge indragna och parvis rimmade slutraderna, typiska för den engelskspråkiga sonettdiktningen, blir närmast ordagrant försvenskade.
Tova Gerge 2024:
Om jag ser sommardagen i din form?
Du är av mera mild och älskvärd sort:
Majs späda knoppar skakas ju av storm,
och sommarns kontrakt är alltför kort:
Ibland blir himlens blick för het till slut,
och ofta döljer moln hans gyllne drag,
allt skönt blir mindre skönt och ebbar ut,
av slumpen eller av naturens lag.
En evig sommar bleknar aldrig: din.
Din skönhet kommer ingen röra vid,
trots skryt gör dödsskuggan dig aldrig sin,
i rader sprids du, gror mot evig tid.
Om folk kan andas än, och ögon se,
så finns det här, och du ges liv i det.
Gerge avviker på flera ställen från sina föregångare. Hennes originella sätt att formulera sonettens inledande rad gör hela stycket dialogiskt, som om författaren fått en fråga: ”Ser du sommardagen i min form?”, och så svarar han med den här dikten. Flera fina saker: sommaren är både mild och älskvärd, check, och dess ”kontrakt” löper ut, check. Att allt skönt blir mindre skönt är kongenialt med originalet, och att ”dödsskuggan” ekar av vår gamla bibelöversättning (Ps. 23:4) är bara bra. Det enda jag har svårt med är att duet ”i rader sprids”. Att det ”gror” är fullt förståeligt (”thou grow’st”) men ”sprids”? Eftersom raderna kopplas bort från sitt attribut, ”eviga”, blir det också svårt att förstå att de avser verserna i en dikt. Lika gärna kan man föreställa sig raderna i en välskött rabatt.
Gerge profilerar sig. Hennes översättningar av år 2024 har ett ärende: kropp, genus och queer är viktigt för henne, och med all rätt när det gäller en diktbok som denna. Väl att märka behandlar både Swahn och Ström himmelsögat i femininum, medan Tegen håller sig till det neutrala ”dess”. Deras val är fullt begripligt, de bägge förras mot bakgrund av att svenskans sol gärna blir en ”hon”. Men den engelska solen är precis som latinets och de romanska språkens maskulin, så också hos Shakespeare – och Gerge.
Samma genuskänslighet framträder i slutraderna. Där har Shakespeare ”men” som får en föredömlig motsvarighet hos Tegen: ”mänskor”. Men både Swahn och Ström får svårigheter, tycker jag, med sina ”män” (även om sonetten ofta anses riktad till en ung man). Det låter, åtminstone 2024, som om duet ska leva för evigt så länge den manliga delen av befolkningen andas och ser. Det är inte rimligt. Gerge fyller i med ”folk”, vilket är bättre.
Gerge kompletterar sina tolkningar med ett utförligt efterord, där hon på personligt vis redogör för sitt arbete och sina – omfattande – studier i ämnet. Fokus ligger på ”fanfiction” (med Shakespeares i huvudrollen) och ”autofiktion”, där översättaren själv kommer i fokus, ”en kulturarbetare i fyrtioårsåldern” som fastnat för sonetterna alltsedan tonåren. Hon talar med sig själv: ”Visst finns det utrymme för en till svensk älskare här? Ingen av de andra är ju lika underbar som du, lika rytmisk, lika kapabel att uppfatta och uppskatta det queera läckaget, lika bra på dubbla språkliga lager, lika angelägen om att framställa sex utan nervöst hö-hö.”
Jag tror nog att Gerge underskattar sina föregångares känslighet för de tvetydigheter som kännetecknar sonetterna, men en smula self-boasting kan vem som helst behöva i sammanhang som dessa. Hon är fullt på det klara med att detta är en poesi som görs med ord – och rytmer – snarare än idéer. Det är därför som ras, kön och begär kan slira långt in i kanons centrum. Och det är därför som ytterligare svenska älskare är mer än välkomna.
Anders Cullhed är författare, professor i litteraturvetenskap och kritiker på DN Kultur.
Läs fler helsidor i DN Kultur:
Arne Melberg: Franz Kafka sökte frihet från den anonyma makten
Thomas Steinfeld: Tolstoj förtjänar inte moralisternas svartvita läsningar
