Det är inte osökt att god existentiell hälsa kan befrämja psykiskt välbefinnande. Och det finns data som talar för att det skulle kunna bromsa utvecklingen av övervikt, typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdom. Men kan det även stimulera oss att leva på ett hållbart sätt, i bättre samklang med vår omvärld? Är bristande existentiell hälsa rentav en gemensam faktor bakom flera av samhällets mest allvarliga symptom, själva den moderna tillvarons grundläggande patologi?
Det är frågor som säkert kommer dryftas ingående under det kommande året, mot bakgrund av Socialdepartementets och Folkhälsomyndighetens lovvärda initiativ att lyfta fram diskussionerna om den existentiella hälsan. Snarare än att ge färdiga svar på hur människor bör leva, som i nyårets sedvanliga hälsodiskussioner, handlar existentiell hälsa om att väcka frågor kring vad det innebär att leva. Kanske kan 2025 få bli den existentiella hälsans år.
Redan i Folkhälsomyndighetens nyligen publicerade delredovisning blev det dock tydligt att det är svårt att fastslå vad existentiell hälsa egentligen är. Precis som när det gäller människan riskerar alla definitioner att bli antingen för vida eller för begränsande. Kanske måste vi närma oss den existentiella hälsan på ett annorlunda sätt. Varför inte genom poesin.
”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!” skriver Tomas Tranströmer i diktsviten ”Schubertiana”. Han ger några exempel: tysthetslöftena, att bilens hjulaxlar bär oss, att snömassorna inte rasar ner. I ett tidigt diktutkast nämndes också ”diagnosen” som ett exempel. Men, fortsätter dikten, ingenting av det där går egentligen att fullt ut lita på.
Att utestänga existentiella frågor gör inte bara vården mindre mänsklig utan sannolikt också mindre effektiv
Det kan vara på sin plats att fråga om den existentiella hälsan verkligen är något som en hårt pressad sjukvård ska syssla med. Jag tänker att svaret är tvådelat. Att existentiella aspekter är en naturlig del i vårdförloppet är tämligen självklart inom cancervård och palliativ vård. Men det kan också handla om att dåligt reglerad diabetes inte alltid beror på att insulindosen behöver justeras utan på att sprutorna har blivit en symbol för den sjukdom som väcker sådan dödsångest och som patienten därför helst vill glömma. Att utestänga existentiella frågor i dessa fall gör inte bara vården mindre mänsklig utan sannolikt också mindre effektiv.
För det andra är det viktigt att lyfta existentiella frågor för att veta vad sjukvården inte ska syssla med, för att undvika att medikalisera problem som är en naturlig del av ett mänskligt liv. Hur många patienter har jag inte mött på min endokrinologiska mottagning som slussas runt bland remissinstanser på jakt efter det ämne, det hormon, den detalj som de förmodas lida brist på, när problemet i många fall snarast är en kronisk brist på helhet i tillvaron som svårligen kan ersättas med läkemedel.
Den som sätter sin tillit enbart till det mätbara kan få svårt att hantera livet. Det finns alltid ett prov till att ta – och oroas över. Hälsa handlar om något mer än korrekta mätvärden. Det handlar om att leva med tillvarons osäkerhet, att vila i det ovetbara.
”Schubertiana” hänvisar till en stråkkvintett som Schubert skrev under sitt sista levnadsår. Döden mitt i livet är ett vanligt tema hos Tranströmer, och dikten rör vid livets ofrånkomliga ovisshet.
Men den handlar också om det svenska språkets vackraste palindrom, den tillit som är central för den existentiella hälsan. Ofta är det först när vi öppnar oss för andra, engagerar oss i något utanför oss själva, som vi kan släppa taget om det som smärtar och få en nyorientering.
I ”Schubertiana” slår de fem stråkarna an en ton som öppnar för ett sökande men som också kan ge vägledning. I Tranströmers bildvärld beskrivs hur tonerna följer oss en bit på väg, som ledstången i trappan ”som hittar i mörkret”. Det är oklart om vägen leder neråt, mot den egna grunden, eller uppåt, till något utanför oss själva. Kanske handlar existentiell hälsa just om att våga denna dubbla klättring genom mörkret.
Tranströmer talar till många människor längtan efter ett sammanhang
Dikten ger oss inga färdiga svar, men osäkerheten innebär en öppenhet för olika möjligheter. Det vi kan lita på kan bara beskrivas med negativa termer. Som ”någonting annat”.
På detta sätt knyter Tomas Tranströmer an till en månghundraårig tradition av att använda språket för att tänja språkets gränser, för att närma sig det som egentligen inte kan fångas med ord. Det ligger nära den mystika tradition som är central i många livsåskådningar. Mystiken handlar inte om tvärsäkra påståenden om tillvaron eller någonting som står emot vetenskapen, utan om den personliga och högst konkreta erfarenheten att vi ingår i en verklighet som är större än vi kan greppa. Det är en erfarenhet som de flesta människor rimligen har gjort. I mötet med andra. I vårskogens lövsprickning. I kyrkorummet. I musiken.
Det går att se paralleller mellan Tranströmer och en annan språkvirtuos, Mäster Eckhart, som levde i övergången mellan 1200- och 1300-talen. Precis som Tranströmer nöjer sig Eckhart inte med att konstatera att språket är otillräckligt, utan använder det på ett sätt så att orden successivt förlorar sin ursprungliga innebörd.
Eckhart förebådar på ett sätt den moderna individualismen genom att rikta fokus på den enskilda människans inre mognad. Den väg han tecknar innebär att människan blir så tom på självupptagna tankar att hon kan fyllas av det stora. Paradoxalt nog har individualismens fortsatta utveckling medfört att många fylls så till brädden av sig själva att de blir avskärmade från verkligheten, inkrökta i sig själva.
Till skillnad från Eckhart skriver Tranströmer sällan om mystiken. I stället talar han till många människors längtan efter sammanhang i en fragmenterad värld genom att i vardagliga och precisa bilder skriva fram mystiken. Som då han i dikten ”Blåsipporna” visar hur de öppnar ”en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst”. Deras violettblå färg beskrivs som viktlös, så viktlös att den ger blåsipporna kraft att sväva. Denna anspråkslösa viktlöshet bjuder också oss att släppa tankarna på karriär, makt och publicitet och ta del i festen. Och framför allt att släppa föreställningen om att allting måste vara nyttigt.
Det kanske mest radikala i mystiken, sett med vår tids instrumentella blick, är att den inte handlar om att uppnå något särskilt syfte utan om det som primärt gör livet värt att leva. Detta hindrar emellertid inte att dessa erfarenheter också har en rad konkreta bieffekter, vilket åter knyter an till den existentiella hälsan.
I forskningsprojektet Livsstilsverktyget vid Göteborgs universitet har det visats att när människor stimuleras att reflektera över de omätbara aspekterna av hälsa – Vad handlar mitt liv om? Vad är väsentligt? – så får de också bättre blodsocker, vikt och blodtryck. Paradoxalt nog kan alltså ökat fokus på det omätbara som en bieffekt ge bättre mätvärden.
Det är som om han ser världen underifrån, från de tunna rötternas perspektiv
Tranströmers dikter bjuder oss att ta en hälsosam vändning från det instrumentella och tvärsäkra, som är så dominerande i samhällsdiskussionen, till det ödmjuka. I dem finns kraften i det svaga, i det vibrerande mötet mellan en tunn fiolsträng och en stråke. I blåsipporna som skjuter upp bland löven på förbisedda platser. Det är som om han ser världen underifrån, från de tunna rötternas perspektiv.
I dikten ”Kort paus i orgelkonserten” skriver han att han lever med ”ett orubbligt KANSKE”. Det går möjligen inte att säga mer än så om tillvarons ogripbara storhet. Men det kan räcka för att släppa det krampaktiga greppet om oss själva en smula och vidga blicken för att i det allra minsta och enklaste ana det stora mitt i vardagen.
Kanske finner vi just här en startpunkt för att fortsätta att utforska den existentiella hälsan – i våra egna liv och i vårt samhälle.
Anders Rosengren är läkare och professor vid Göteborgs universitet. Han har skrivit boken ”En oväntad glänta”, som utifrån Tomas Tranströmers poesi diskuterar den existentiella hälsan.
