Etta för hemmaseger, kryss för oavgjort och tvåa för bortaseger. Så löd instruktionerna när stryktipset lanserades i Sverige den 20 oktober 1934. På den första kupongen fanns tolv engelska fotbollsmatcher.
Stryktipset i statlig regi fyller alltså 90 år. Men illegala stryktips hade redan funnits i flera år. Och det var då det började talas om just stryktips eftersom kupongen var utformad så att spelarna fick stryka över alla matchresultat som inte ingick i deras tipsrad.
Ganska snart etablerade sig etta, kryss och tvåa i betydelserna ”hemmavinst”, ”oavgjord match” och ”bortavinst”. Verbet kryssa fick dessutom den nya innebörden ”spela oavgjort”.
I marknadsföringen talades det om att pricka in alla rätt som att få en tolva. I sportspråket var det en betydelse som rotade sig direkt. DN jämförde till exempel 1936 svårigheterna med att förutsäga vinnaren i ett boxningsmästerskap med ”att få en tolva på stryktips”.
Det stora steget in i vardagsrummen togs hösten 1969. Även det gjorde avtryck i språket. Kupongen växte från tolv till tretton matcher samtidigt som Sveriges Television visade ”Tipsextra” med direktsänd fotboll. För varje mål som gjordes i någon av kupongens matcher plingade det till i tv-rutan. Bland sportintresserade blev pling i rutan ett begrepp.
Men en sak skorrade en smula. Tolva i bemärkelsen ”alla rätt” var inarbetat. Nu försökte statliga Tipstjänst – om än med glimten i ögat – lansera tretta i samma betydelse.
Tretta förekommer sporadiskt än i dag men har inte riktigt etablerat sig
När beskedet om utökningen till tretton matcher kom var det många tidningar som tog upp den språkliga dimensionen av förändringen. ”Men tretton rätt? Ska det kallas en tretta kanske?” undrade Arbetet. ”En ’tretta’ låter ju onekligen långt ifrån lika naturligt som en ’tolva’”, tyckte Svenska Dagbladet. ”En ’tretta’ låter för tokigt”, suckade Expressen.
Ändå smög sig ordet in i medierna. ”Grattis till en ’tretta’”, skrev Aftonbladet och signalerade med citattecken att det inte var helt vedertaget.
Tretta förekommer sporadiskt än i dag men har inte riktigt etablerat sig. Skälet är att svenskan bara har den här typen av etablerade former för tal mellan noll och tolv: nolla, etta, tvåa – och så upp till tolva. Det går förstås att säga tretta ändå. Men för åtskilliga verkar det kännas lika avlägset som en storvinst på stryktipset.
Frågor om språket
Skylta gärna med tydligt förbud
Vi behöver sätta upp skyltar för att informera allmänheten om att tillträde innanför ett visst område är förbjudet. På skyltarna vi använt tidigare står det ”överträdelse beivras”, som ju är vanligt i skyltsammanhang, men krånglig och obegriplig svenska för många. Vad kan vara en bättre och mer begriplig omformulering? Vilka påföljder som väntas och av vem är inte klargjort, så vi kan exempelvis inte skriva: ”Om du ändå går in här får du betala böter.” Vi funderar på ”Överträdelse kan ge rättsliga påföljder” men det känns ju nästan lika krångligt som beivran.
Erika
Svar: Jag håller med om att ”Överträdelse beivras” är en krånglig formulering som kan vara svår att begripa. Ett förslag till er skylt är ”Förbjudet att gå in på området”, eventuellt med tillägget ”Brott mot förbudet bestraffas”. Om det stämmer kan man också skriva ”Förbjudet enligt lag att …”.
Linnea Hanell
Logiskt att man kan vara rädda
Jag har under senare tid noterat att pronomenet man allt oftare tycks betraktas som en pluralform, till exempel man är rädda. Det stör mig. Jag tycker att man ska följas av adjektiv i singular. Hur ser ni på detta?
Birgit
Svar: I Svenska Akademiens grammatik, SAG, nämns att man i talspråk och ledigt skriftspråk kan ta predikativ i plural, som i ditt exempel. Detta uppfattas av vissa språkbrukare som felaktigt. Men även om man grammatiskt betraktats som singular är det inte ovanligt att det egentligen syftar på flera personer, som dessa exempelmeningar från SAG visar:
I regeringen har man alltid lyckats hålla varandra under armarna.
Man tar var sin korg och går ut i skogen.
I vår klass läste man en saga var och återberättade den för kamraterna.
Med tanke på det är det helt logiskt att man också bör kunna säga man är rädda, men som din fråga visar kan det fortfarande uppfattas som störande.
Maria Fremer
Vill du också få svar på en språkfråga?
Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet.
För att få svar på språkfrågor, ring Språkrådet 0200-295555, måndag och torsdag 10–12. Eller mejla till svenska@isof.se.
