Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Förväxling av sin och hans/hennes, de och dem eller var och vart har alla varit pålitliga källor till irritation i mer än hundra år. Om jag skulle pressa in samtliga mejl jag fått om detta i en databas skulle den samlade upprördheten få det att blixtra och osa svavel genom stickkontakten.
Men det finns nya irritationskällor. En störningskomet som på sistone bidragit till oset i min mejlkorg rör ett språkbruk som är etablerat sedan århundraden.
I mediespråket används ofta konstruktionen ska ha för att signalera en viss osäkerhet. Den visar till exempel att uppgifter inte är bekräftade, att anklagelser inte är bevisade eller att det som sägs är en tolkning av ett förlopp.
Så har det alltså länge sett ut i medierna. ”Cabrera skall ha dött af sina sår”, rapporterade Aftonbladet 1837 från krigets Spanien. ”Under branden skall ha inträffat den olyckshändelsen, att en klampare Svensson från Majorna, genom en väggs nedrasande, blef skadad i hufvudet”, skrev Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1861. ”Hela besättningen skall ha omkommit”, berättade Ystads Allehanda 1874 efter en fartygsolycka.
Än i dag är detta en trotjänare i journalistprosan. Några färska exempel från DN är ”ska ha skadats”, ”ska ha evakuerats” och ”ska ha mellanlandat”. Gemensamt är att det handlar om pågående skeenden där alla detaljer ännu inte är klarlagda. Därför fungerar ska ha som en gardering. Uppgifterna är sannolika men kan inte riktigt betraktas som fakta.
Plötsligt har det här uttrycket av somliga börjat ses som både nytt och felaktigt. ”Det har ju inget med tvång att göra”, skriver en läsare som hävdar att det måste heta lär ha och inte ska ha.
Men ska är ett av svenskans vanligaste och mest arméknivsflexibla verb sett till bruk och betydelser. I text utgör någon form av ska ungefär vart hundrade ord. Just den här innebörden av ska, ”torde enligt vad det påstås”, är enligt Svensk ordbok belagd sedan 1442. Bemärkelsen ”vara förpliktad att” – som mejlskrivaren upphöjer till den enda gångbara – är belagd sedan 1285. Ännu äldre är betydelserna ”komma att” och ”ha för avsikt att” som inte heller innefattar något tvång.
Nyilskan mot slitvargen ska ha förbryllar. Ända tills jag lika syrligt som cyniskt kommer att tänka på när jag i Språktidningens podd för en tid sedan frågade latinisten Karin Westin Tikkanen vilket motiv hon skulle välja om hon skulle skaffa en tatuering på latin. Svaret blev Solo lingua bona est lingua mortua. Det enda bra språket är ett dött språk.
Frågor om språket
Ingen definition av bristande vandel
Uttrycket bristande vandel är numera vanligt förekommande. Vandel är ju ett substantiv synonymt med beteende. Sådant kan väl knappast sägas vara bristande utan snarare bra eller dåligt?
Erik
Svar: Ja, grundbetydelsen av vandel är uppförande, men ordet har framför allt kommit att beteckna ”sätt att leva sitt liv ur moralisk synvinkel”, som det förklaras i Svensk ordbok. Exempelvis skrev Gustaf II Adolf 1621: ”Bör dogh Presten gifva acht på theres lefverne och wandel som uti Soknerne boo och wistas.” (Ur den historiska Svenska Akademiens ordbok.) För att ringa in betydelsen behövs ofta fler preciseringar än bara bra/dålig – exempelvis hederlig och oförvitlig på den positiva skalan och tvivelaktig på den negativa.
Tidigare har man ofta använt vandel med en bestämning: ekonomisk vandel, sexuell vandel, allmän vandel. Det har dock ibland, men inte alltid, kommit att användas synonymt med gott uppförande; vandelsintyg i lite äldre svenska var underförstått intyg om oförvitlig vandel, inte någon annan sorts levnadssätt. ”Du ädla mö i handel, jag är en man av vandel”, diktade Erik Axel Karlfeldt i ”Sång med positiv” (1923). Man får väl förmoda att det skulle betyda något positivt.
Så om man tänker sig att vandel är synonymt med gott uppförande (vilket för all del inte är självklart) blir väl bristande vandel logiskt. Det förutsätter i och för sig att alla i samhället är överens om vad motsatsen, som väl skulle vara just oförvitlig vandel, är. Jag kan nämligen inte hitta någon juridisk eller ens allmänspråklig definition av vad bristande vandel är för något.
Gabriella Sandström
Båda formerna går bra för nämnden
Bör jag skriva nämndsinitiativ eller nämndinitiativ?
Håkan
Svar: Båda förekommer och båda är korrekta, men formen utan foge-s är generellt vanligare i sammansättningar med nämnd. Exempelvis är formerna utan s ungefär dubbelt så vanliga i orden nämndledamot och nämndkansli.
Ola Karlsson
Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Har du också en språkfråga? Hitta svaret i Språkrådets frågelåda: frageladan.isof.se
