Olika sätt att se på siffror

Jag var på fotbollsmatch i går och under matchen redovisades antalet besökare. Då sa man ”dagens publiksiffra är 17 964”. Men 17 964 är ju inte en siffra utan ett tal. Varför heter det publiksiffra?

Malin

Det kan tyckas ologiskt att tala om siffra när man syftar på ett tal som betecknar ett antal. Men detta är vanligt i allmänspråket, och publiksiffra är sedan länge ett etablerat ord i svenskan. Det finns med i Svenska Akademiens ordlista och tas även upp i den historiska Svenska Akademiens ordbok i artikeln publik, tryckt 1955. När jag söker i en stor databas över presstexter får jag över 90 000 träffar på publiksiffra.

Det här är ett typiskt fall där den exakta definitionen som används inom ett fackområde (matematiken) krockar med allmänspråkets mer flexibla användning. Betydelsen för siffra är mycket riktigt ursprungligen ”tecken för något av de nio första heltalen eller noll”. Men Svensk ordbok tar också upp betydelsen ”antal” med exempel som ”åttatusen åskådare är en bra siffra” och ”siffran för valdeltagandet var 82%”. Jag förstår att det här bruket kan irritera den som vill hålla fast vid den ursprungliga, exakta betydelsen, men den utvidgade betydelsen är så pass etablerad att den också tas upp i ordboken.

Gabriella Sandström

Tänk på ben när du skriver om b:n

Hur skriver man om flera exemplar av bokstaven b? Jag menar att det korrekta är att skriva b:n medan en kollega säger b:na. Exempel på mening: ”De fyra b:na i …” eller ”De fyra b:n i …” Vad är korrekt? Och varför?

Malin

I bestämd form plural är den korrekta stavningen just b:na. I obestämd form skriver man b:n (eller bara b).

Det här följer samma mönster som övriga ett-ord som slutar på vokal, men det maskeras lite av att vi skriver b och inte be som vi säger det.

Ett äpple, två äpplen, de där äpplena.

Ett be, två ben, de där bena. Ett b, två b:n, de där b:na.

Adam Horn

Share.
Exit mobile version