Utställning
Anastasia Savinova och Erik Thörnqvist
Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiater 2024
Bonniers Konsthall, Stockholm. Visas t o m 19/1
2000-talets konst har inga specifika stilar. Idag hämtar konsten motiv, metoder och material från världens alla aspekter och bildens alla områden. Blandformerna har ännu inga namn. I vår samtid skapar varje verk och konstnärskap sin egen stil.
Utställningen med Anastasia Savinovas och Erik Thörnqvists verk på Bonniers Konsthall, Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiater 2024, är tidsenlig. Deras konst kommer ur skilda språk och visas separat, men bygger på samma metod, att samla in och koppla ihop.
Vägen till Anastasia Savinovas bildvärld är först rak och emotionell, sedan omskakande och intellektuell. Jag slår mig ner i hennes installation ”Tidal Gathering”, Tidvattensammankomst i min översättning.
I den smala, dunkla gången är sällskapet åtta toppiga, rundformade varelser, omsorgsfullt klädda i skimrande blåmusselskal (från Göteborg), vita sötvattensnäckskal (från skånska Vombsjön), måleriska ankfjädrar, svepande sjögräs och reptillika laxskinn. ”Waterwalk encounters” kallas figurerna, tillkomna under de senaste åren.
De tycks alla närmast vaggande vara vända mot det hål i väggen där en videoloop visar sakta rullande havsdyningar. ”Oceanic cathedral” heter den. Är det därifrån varelserna kommer? Eller är det dit de ska? Öppningen har formen av en spetsig urna eller ett heligt kärl, lite raspigt i kanterna.
Något gåtfullt rörande utspelar sig här. Kanske för att figurerna i sina kroppar bär andra kroppar; fågelns, den åldrade kvinnans, forntidens stiliserade gudinneskulpturer, sagornas vänliga väsen. Och tänker jag, den delbara ryska trädockan – Babusjkan.
Savinova samlar på naturföremål, det har hon alltid gjort. När de kopplas till varandra samlar hennes konst även på nya betydelser. Inuti verken flyter minnet av barndomens flod Volga. Och av faderns ikoner, där varje liten del bär en mening.
I den mäktiga rumsinstallationen ”Dialects of the deep” (2023) summeras Anastasia Savinova ärende. Där hörs havets ljud och fiskarnas parningsläten i en komposition skapad i samarbete med ljudkonstnären John Andrew Wilhite och forskaren Rebekah Oomen.
Från taket svävar tre övergivna träfiskebåtar från norska Kirkenäs. De sjunger. Det är lätt att förstå hur konstnären såg valfiskar i båtskrovens form. Ur båtkroppen tränger inte bara sången utan också klasar av blågröna glasflöten. Fiskar stegrar sig under fortplantningen. Andlighet, erotik och djuphavsforskning i samma rum.
Vägen till Erik Thörnqvists verk i närapå industriellt utställningsljus är krokigare och mer sammansatt, byggda av kalla rörkopplingar, avgjutna kroppsdelar, blänkande aluminium, mjukt träsnickeri och rader av arkitektoniska och designhistoriska referenser.
Det tar ett tag innan jag ser den sorgliga berättelsen om funktionalismens rum och miljöer som ville väl men som i sin sociala och estetiska renhetsiver kontrollerade kroppen och dödade lusten. I synnerhet skolbarnets. Under uppväxten fyllde Thörnqvist sitt rum med alternativa legovärldar och bemålade Warhammergubbar, i hans egen tjänst.
Så småningom syns det tydligare hur Erik Thörnqvists objektverk samtidigt bygger in en motberättelse, en befriad och förmänskligad motestetik. Den geometriska klätterställningen i metall travar sin väg på nakna människofötter, konstnärens egna och avgjutna. Här låter han den eleganta funkisliggstolen, i inköpt kopia av Charlotte Perriands 1920-talsdesign, trevande resa sig upp och gå, med utsträckta armar och silverglänsande fotproteser.
Rörelsen är dock motsägelsefull liksom titeln: ”Standmaschine III”. Ängslig, tillmötesgående eller tvingande? Varje människa är en stol. Varje stol är en människa. Stolskulpturen ”Standmaschine I” i mjuk intarsia följer människans halvstående kropp och går således inte att sitta i. Men skickar en hälsning till förebilden, modernisten Josefs Hoffmanns ironiska ”Sitzmaschine”, maskin för sittande, från 1905.
Thörnqvists kritiska blandbilder är ofta brutala men skildrar också finstämt hur miljö och material stänger ute de avvikande och oönskade. I den kalla, vita kakelväggen ”Politics of a hole” öppnas ett sinnligt hål för kroppslig kontakt och beröring. På höga ljusgrå socklar vilar kontaktsymbolerna för den förbjudna homosexualiteten, som den gula nejlikan och den marinblå näsduken. Erik Thörnqvists byggda bildvärld formar en tragikomisk labyrint av lust och lidande.
Läs mer: Stipendium till unga konstnärer
Läs mer om konst på dn.se
