I danska Linea Maja Ernsts debutroman ”Bara till naveln” är det juni. Flädern står i blom och ett kompisgäng har samlats i en stuga vid en idyllisk skogssjö för att för en gångs skull hinna umgås – på riktigt. De är intelligenta, starka, vackra, inte längre helt unga men desto mer färdigformade. De är författare, redaktörer, akademiker. Men den här semesterveckan ska de bara vara. Så mycket det nu går i ett sammanhang där alla egentligen vill vara förmer.
Referenser till ”En midsommarnattsdröm” flyger och far när tilltrasslade relationer ska redas ut och hemligheter dras fram i ljuset. Sylvia är där med Charlie, men suktar efter Esben, som snart ska gifta sig med Karen. Nytransitionerade Kvitten studerar Grys make Adams självklara maskulinitet. Det heteronormativa stöts och blöts mot det queera, och i luften ligger avundsjuka, begär, saknad – men också gränslös beundran och kärlek.
Allt detta omgärdas av en performativ syn på vänskap, där vännerna söker sig själva i varandras blickar. Semesterveckan blir ett tillfälle att positionera sig och befästa sina roller i gruppen, en vecka där de helhjärtat ägnar sig åt ”att duka fram sin själ, men så fint uppskuren som möjligt”. Bildsköna frukostar och dignande fat med tjuvfiskade kräftor får representera gruppens upphöjda estetiska ideal. Och mitt i detta en fundering, en längtan: Kan det inte alltid vara på det här sättet?
Givetvis är det hela något så urbota pretentiöst, och det har vi alla olika toleransnivåer inför. I detta fall stör det mig inte, eftersom Ernst aldrig låtsas att hennes roman är allmängiltig – den befolkas av den mycket specifika sociala grupperingen före detta humaniorastudenter i trettioårsåldern, och det är gott så.
Likväl borde det bli fånigt när Ernst som i en pjäs radar upp kärnfulla beskrivningar av sitt persongalleri i fliken till omslaget, med uttryck som ”en omsorgsgudinna”, ”en naturlig drottning”, eller ”en drömpartner” som ser ut som ”en äventyrsprins”. Men Ernsts totala kontroll över romanens tonalitet gör att sådana detaljer bara förstärker helheten. Hon är återhållsam och fläker inte ut sig i sidospår, utan styr stadigt berättelsen framåt genom medvetandeströmmarna mot crescendot då gränserna till sist upplöses.
Ernst får det att fungera. Ja, det fungerar faktiskt
Dessutom bär romanen på en lysande självmedvetenhet som gör att jag både förlåter och charmas av dess skyhöga anspråk. Att som debutant inte bara försöka fånga midsommarens flyktiga magi i romanform utan dessutom göra det som en parafras på Virginia Woolfs ”Mot fyren” kräver mod på gränsen till arrogans men – Ernst får det att fungera. Ja, det fungerar faktiskt.
Och det beror på romanens andlöst vackra bildspråk, som förflyttar läsaren till juni, till skogen, till sjön, och till natten. Ernst förankrar omsorgsfullt sin metaforik i det naturnära – som när Karens sköra egentid vid vattenbrynet en tidig morgon innan det övriga sällskapet vaknar beskrivs som ”ett spindelvävstillstånd”. Ge mig ett åsnehuvud och kalla mig förtrollad, men jag är beredd att utnämna ”Bara till naveln” till en potentiell blivande sommarklassiker.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
