Det är slutet av augusti och jag står ute på trappan till en bastu norr om Lahtis och låter värmen ånga ut kroppen. Precis som Tove Jansson skriver i ”Sommarboken” är den finländska sensommaren kolmörk men varm. Det är inte höst än men sommaren lever inte längre.
Det är nära till nästa hus. Runt sjön bor mestadels äldre, strävsamma grannar. En av dem lär vara nedstigande släkting till Mika Waltari som skrev romanen ”Sinuhe egyptiern” år 1945, om krigströtthet och krigets meningslösa brutalitet.
Det här är Finland 2024. Vi har nio internationella vägövergångar till Ryssland. Resten är skog. Den beskrivs ofta som helig och ska fungera som skydd den dag Putin får för sig att vända blicken mot oss. Själv har jag under dagen plockat korgen full av svamp i en perfekt gammal grandunge. Men allt är inte helgat.
Samma helg som jag badar bastu skakas landet av århundradets miljöbrott. En av Stora Ensos skogsmaskiner har massakrerat tusentals hundraåriga flodpärlmusslor i Suomussalmi. Föraren har bett en miljöaktivist som försökt stoppa honom att ta av sig behån innan hon talar. Stora Enso urskuldar sig och hela Finland håller andan medan en handfull handlingskraftiga personer försöker rädda de musslor som ännu lever genom att släpa dem uppför vattendraget i plasthinkar.
Det här är Finland 2024. President Alexander Stubb gästar Musikhuset i Helsingfors. Han har fått önska sig ett stycke och föga överraskande valt Sibelius ”Finlandia”. Till samma toner har han simmat fram längs en bildskön finländsk fors i en video på Instagram. Som en he-man-figur iförd tajt våtdräkt levererar han perfekt innehåll för sociala medier. Vad vill han säga? Att han borde ses som en modern hjälte? En politisk influerare? En reklam för triatlon? Ingen vet riktigt.
Det ska bastas så klart. Men Helsingfors allra finaste bastuanläggning, den vid Georgsgatans simhall som gör att jag står ut med vintermörkret, är stängd för renovering i tre år. Det känns som en evighet och nämns inte när New York Times gästar stan i början av augusti. Helsingfors är vackert, skriver tidningen och rabblar upp trendiga kaféer. Progressivt och designfokuserat, anser de. Det är sant, hinner jag tänka. Helsingfors är världens bästa stad.
För att rädda sig själv har regeringen lanserat en kampanj mot rasism
Bland kommentarerna till texten klagar ändå turisterna på att huvudstaden är tråkig, ful, stängd. Förvänta er inte leende människor, skriver någon. Det verkar ha skett ett missförstånd: finländarna är inte världens lyckligaste folk. Vi är bara det minst olyckliga.
Det här är Finland 2024. Under sommaren skedde flera knivdåd med rasistiska motiv i landet. Politikerna grälar om nedskärningar och invandring. För att rädda sig själv har regeringen lanserat en kampanj mot rasism, men regeringspartiet Sannfinländarna vägrar delta i den. De kallar dokumentet för godhetssignalerande (!) och onödigt. Ett år tidigare har partiets ordförande, nuvarande finansminister Riikka Purra, åkt fast för att ha bloggat anonymt om sina rasistiska våldsfantasier. Över 100 000 finländare krävde då hennes avgång. Tills vidare sitter hon kvar.
Det här är Finland 2024. Jag går in i bastun igen. Petar in en till vedklabbe i ugnen. Värmen är uppe i 90 grader. Min hjärna smälter. Efteråt står jag åter ute på trappan, för länge. Huden knottrar sig. Jag fryser. Nej, det är inte höst än. Men sommaren har definitivt dött.
Andrea Svanbäck är kulturchef på Hufvudstadsbladet och skriver sedan i våras krönikor i DN Kultur. Läs också: Vuxna människor borde klara av att ägna sin sexuella makt en tanke
