Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
När Liberalerna till helgen samlas för landsmöte kan det vara sista gången i egenskap av riksdagsparti. Det är en svindlande tanke.
Liberalerna har ju alltid funnits. Det är ett av endast tre partier (Socialdemokraterna och Moderaterna är de övriga) som varit med sedan tiden före demokratins genomförande i Sverige. De har aldrig saknat representation i riksdagen. Det är det enda partiet som har ingått i samtliga borgerliga regeringar och, ej att förglömma, vid sidan av Socialdemokraterna det enda parti i modern tid som har regerat ensamma.
Risken för ett försvinnande är lätt att avfärda. Fler partier än Liberalerna har ju erfarenhet av att dras med låga opinionssiffror under en mandatperiod för att sedan lyfta lagom till valrörelsen. Precis som Liberalerna gjorde 2022.
Det är sådant man som partiaktiv behöver säga, för att övertyga väljare om att rösten inte är bortkastad och valarbetare om att det är värt att kämpa och journalister om att de ska ställa andra frågor än sådana som handlar om bristen på väljarstöd.
Och vem vet, det kanske ordnar sig den här gången också. Större under har skett. Men det räcker att konstatera att sannolikheten för ett utträde är tillräckligt stor för att vi behöver ställa oss frågan vad det faktiskt skulle innebära. För partiet, men också för svensk politik.
Den som önskar Liberalerna väl och vill vara hoppfull även i händelse av att det går så illa som det kan gå kan snabbt hitta några exempel från andra länder på partier som studsat tillbaka. De tyska liberalerna, FDP, fick exempelvis lämna förbundsdagen 2017 för att återvända igen fyra år senare. Som om inget hänt. (Sedan åkte de ur igen i år).
Visst går det att argumentera för behovet av strukturrationalisering. Det finns i praktiken inte en enda sakfråga där det behövs åtta olika perspektiv.
Även i Sverige finns ett enstaka exempel på återkomst: när Miljöpartiet tog sig in igen 1994 efter att ha missat fyraprocentsspärren 1991.
Liberalernas dilemma är att partiet är svagt nästan överallt. Medan FDP alltjämt har representation i åtta av sexton tyska delstater skulle ett valresultat för Liberalerna under 4 procent sannolikhet korrespondera med att man förlorar sina mandat i en majoritet av de kommuner och regioner där man fortfarande är representerade. I valet 2022 nådde partiet exempelvis över 5 procent i endast två regionval (Skåne och Stockholm).
Det vore en svag plattform att bygga på för dem som siktar på en återkomst 2030. Risken är i stället stor att många aktiva skulle ge upp sina politiska karriärer, alternativt lockas till andra partier.
Det svenska partisystemet är en trögföränderlig företeelse. Under fempartisystemets dagar talades det återkommande om Sverige som världens mest stabila partisystem.
En mer turbulent period följde där vi under drygt 20 år fick fyra nya partier varav tre visat sig långsiktigt hållbara (Ny demokrati var undantaget som bara överlevde en mandatperiod).
Visst går det att argumentera för behovet av strukturrationalisering. Det finns i praktiken inte en enda sakfråga där det behövs åtta olika perspektiv. Ett skäl till att partiledardebatterna blivit mindre intressanta är att det är många deltagare. Och så vidare.
Periodvis har i synnerhet Liberalerna och Centerpartiet varit så lika varandra att en sammanslagning har framstått som det mest förnuftiga. Men en fusion har i realiteten aldrig varit realistisk, inte ens när frågan diskuterades på hög nivå i början av 1970-talet.
Så varför inte låta väljarna lösa problemet genom att rösta bort ett av partierna? Minst får ryka först?
En och annan borgerlig opinionsbildare har luftat sådana tankar den senaste tiden, betydligt fler säger det mellan skål och vägg.
Själv har jag svårt att förlika mig med tanken och provoceras över andras brist på oro.
Jag skriver detta som någon som har röstat på Liberalerna ibland men aldrig varit medlem och nästan alltid varit kritisk mot stora delar av partiets politik. Så varför vill jag så gärna ha dem kvar?
Liberalerna är sannerligen inte alltid den mest pålitliga företrädaren för ett liberalt perspektiv. Liberalismen har lite för ofta försvarats bättre av andra partier, ibland i strid just med Liberalerna.
Jag kan till viss del rationalisera detta för mig själv i termer av sakpolitik. Att det i händelse av en ny Tidömajoritet vore så mycket sämre om det inte fanns ett liberalt parti som balanserade de andras farliga dans med tidsandan. Och att det i händelse av ett motsatt utfall verkligen skulle behövas så många mandat som möjligt i mitten, för att försvåra en kantring vänsterut.
Samtidigt vet jag att detta är något av ett önsketänkande. Liberalerna är sannerligen inte alltid den mest pålitliga företrädaren för ett liberalt perspektiv. Liberalismen har lite för ofta försvarats bättre av andra partier, ibland i strid just med Liberalerna.
Alla partier är unika men få är unika på ett lika speciellt sätt som Liberalerna. Inget annat parti rymmer en sådan frihetlig internkultur, inget annat parti uppvisar så ofta ett så stort glapp mellan ideal och praktik. Inte för att policyn nödvändigtvis är så värst dålig, men för att idealen är så högt ställda.
Inget parti kan irritera som Liberalerna. Inga andra kan ha fel på ett lika påfrestande sätt.
Det är ett nödvändigt salt i vår politiska kultur. Min oro gäller inte liberalismen, den överlever alla partier. Men oj vad jag skulle sakna den störiga folkpartismen.
Läs mer:
Lars Calmfors: Putin väntar på att Europa ska tröttna – vi måste visa att vi inte gör det
Andreas Johansson Heinö: KD vill förbjuda burka – och visar hur man övergett partiets ideal
