Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Ibland blir gamla akademiska kunskaper relevanta på oväntade sätt. De flesta som någon gång i livet har studerat statsvetenskap – jag gjorde en överslagsräkning och kom fram till att vi kan vara i storleksordning ungefär en promille av befolkningen, kanske ännu fler – har förr eller senare stött på de teoribildningar inom internationell politik som kallas realism och liberalism.
När det begav sig för min del, mitten av 1990-talet, fungerade realismen mest som en skrattspegel för anhängare av den liberala skolan. Den framställdes som en föråldrad, närmast primitiv, världsbild: stater reducerade till säkerhetsmaximerande aktörer och det internationella systemet som av nödvändighet anarkiskt.
Liberalismen visste bättre. Den insåg att demokrati leder till fred och handel till välstånd och förklarade hur såväl mellan- som överstatligt samarbete kunde vara till ömsesidig nytta för alla inblandade. Freden bevarades genom goda institutioner, inte den råa avskräckning som följde av att stater rustade sig till tänderna.
Det var då det.
I dag är realismen tillbaka. Vår tids mellanstatliga konflikter, upprustning och terrorism anses falsifiera liberalismens grundantaganden. I oroliga tider har vi inte råd med ogrundad idealism, sägs det, nu gäller att var och en tar ansvar för sin egen säkerhet. Och kan vi ens lita på Natos säkerhetsgarantier?
Kritiken av liberalismen illustreras förtjänstfullt av den amerikanska säkerhetsstrategi som presenterades i början av december. För vad är ”America first” om inte ett koncentrerat uttryck för statens inneboende strävan efter säkerhet? Handel anses inte längre vara fredsskapande utan framställs i strategin som ett nollsummespel i vilket det gäller att tjäna så mycket på andra länders bekostnad som möjligt. Och mjuk makt kan säkert vara bra att ha, men den ska utövas med rak rygg: här tillåts inga ursäkter för vår egen historia.
Mycket klokt har redan skrivits om denna yrvakna vurm för realismen. Men ett perspektiv saknas.
I 1990-talets seminariesalar presenterades nämligen inte två, utan tre, skolbildningar: realismen, liberalismen – och konstruktivismen.
I dag, med pågående krig i Europa och ett USA som hemfaller åt vulgärnationalistisk retorik, är det således inte förvånande att många återigen anammar realismen.
Den sistnämnda har alltid haft en uppförsbacke i svensk samhällsdebatt där många gör sitt bästa för att missförstå och förlöjliga allt som kan associeras med postmodernism. Det är synd, för konstruktivismen har mycket att bidra med.
Där realismens kärnvärde är intresset (statens intresse av makt, säkerhet, välstånd) och liberalismens motsvarighet är idéer (universalism, demokrati, regelbaserad världsordning) hamnar identitet högst upp i konstruktivismens verktygslåda. Stater, eller snarare de politiker och andra aktörer som talar i dess ställe, försöker förstå vilka de är och vad de borde vilja vara. Självbilder formar agerande, lika mycket som agerande formar självbilder.
Är Ryssland en stat eller ett imperium? Är Ukraina väst eller öst? Ska Sverige vara en moralisk stormakt med världssamvete – eller ett ganska vanligt europeiskt land? Varken realism eller liberalism räcker för att besvara sådana frågor.
Konstruktivismen har för det andra förtjänstfullt lyft fram betydelsen av normer och visat hur materiella faktorer har ett begränsat förklaringsvärde. Stater avstår exempelvis från att maximera vad som enligt realismen borde ligga i deras objektiva intresse, just på grund av att de följer normer.
En tredje styrka hos konstruktivismen är att den betraktar säkerhetshot som resultat av politisk konkurrens snarare än som objektiva fakta. Det finns goda argument för att Ryssland är det allvarligaste säkerhetspolitiska hotet mot Sverige. Men det finns också argument för att terrorhotet från våldsbejakande islamism intar en särställning – eller att klimathotet i själva verket är det mest existentiella.
Populariteten för teorier om internationell politik har föga förvånande visat sig hänga samman med vad som händer i internationell politik. Realismen dominerade under kalla krigets kyligaste faser. Liberalismens storhetstid sammanföll med avspänning och nedrustning. Konstruktivismen slog igenom när den gamla världsordningen raserats och nya – och nygamla – stater sökte sina roller, i konkurrens med alltmer betydelsefulla icke-statliga organisationer.
I dag, med pågående krig i Europa och ett USA som hemfaller åt vulgärnationalistisk retorik, är det således inte förvånande att många återigen anammar realismen.
Men vill man få en mångsidig förståelse av världen gäller det att ibland ta på sig omoderna glasögon. Realismen hade saker att säga, även när den framstod som mest töntig. I dag, när krig och säkerhet allt oftare motiveras med historia, identitet och moraliska anspråk, är det konstruktivismen som ger de mest intressanta – och kanske mest obekväma – insikterna. För när realisten vill se Rysslands krig mot Ukraina som en fråga om stormakters rättfärdiga behov av säkerhetszoner står konstruktivisten redo att smula sönder de nationalistiska anspråken: Vems historia? Vilken stormakt? Vems säkerhet?
Läs mer:
Andreas Johansson Heinö: Därför skulle jag sakna Liberalerna om partiet åker ur riksdagen
Andreas Johansson Heinö: KD vill förbjuda burka – och visar hur man övergett partiets ideal
