Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kassetten hade vi köpt på en bensinmack. Men just den här var inte en av Shells eller Essos egna lågprissamlingar utan ett några år gammalt originalalbum: ”Just like a woman”.

Nej, inte Dylan. Kikki Danielsson.

Det var en låt av Lasse Holm som fick ge namn åt hennes andra soloskiva men här rymdes även två Dolly Parton-covers och en Loggins & Messina; en perfekt inkörsport till musikhistorien för en 8-årig småländsk grabb med exakt allt kvar att upptäcka.

Störst intryck gjorde emellertid första låten på B-sidan: ”U.S of America”.

United States of America, I believe in the red, white and blue, sjöng Kikki Danielsson från Osby.

Denna på samma gång både lågmälda och svulstiga USA-hyllning var skriven av Donna Fargo, en av 1970-talets största och också en av de första kvinnliga countryartisterna som skrev sina egna låtar. Den släpptes som singel 1974 men blev aldrig någon större framgång och få andra amerikanska artister tycks ha spelat in den.

Det är svårt att föreställa sig, säg, Tommy Körberg gå loss på ”Marseljäsen” och komma undan med det

Däremot finns ett antal skandinaviska versioner, alla försumbara: svenska dansbandet Streaplers verkar ha varit först med en tam version från 1977. Året efter spelade norska countrysångerskan Lillian Askeland in den med norsk text, samtidigt som Wizex med Kikki Danielsson gjorde en svensk version med en till originalet helt orelaterad text (”Mitt liv går runt som en karusell”). Ingmar Nordströms gjorde en instrumentell version och Eddie Meduza en parodi (”Sverige Sverige fosterland, du är för jävla bra”).

Kikkis egen 1981-version är något helt annat, faktiskt mer övertygande än Fargos original.

I’m so proud to sing your praises and to live in the land of the free.

Det är inte alltid så lätt att reda ut var ens värderingar kommer ifrån. Att Reagan var the good guy hade jag dock koll på redan som 8-åring. Liksom att detta nog inte var en självklar uppfattning överallt i det tidiga 1980-talets Sverige. Vietnam och Watergate hade malt ner mycket av det moraliska kapital som den mjuka makten från framför allt Hollywood hade åstadkommit. Den tillfälliga andhämtning som Jimmy Carter utgjort för kulturvänstern var över, nu satt Ronald Reagan i Vita huset. Till mångas förfäran.

När ”US of America” framförs under en krogshow på Hamburger börs våren 1982 med Kikki, Elisabeth Andreassen och Mats Rådberg skriver Dagens Nyheters recensent följaktligen att texten ger honom ”äckelklump i halsen” och får honom att tänka på ”Vietnam, Israel och Libanon”.

När ”US of America” framförs under en krogshow 1982 med Kikki, Elisabeth Andreassen och Mats Rådberg skriver Dagens Nyheters recensent att texten ger honom ”äckelklump i halsen”

Countrymusiken byggde en ny länk mellan Sverige och USA när andra förbindelser revs. Cowboyhattar, läderstövlar och stora bältesspännen blev skandinavisk subkultur. Johnny Cash, Dolly Parton och Waylon Jennings hade hela tiden en svensk publik.

Free to think, as I chose, right or wrong, win or lose, where my only limitation is me.

Inte var det majoritetskulturen i 1980-talets Sverige som lärde mig att tänka så. De goda värderingarna kommer oftast utifrån. Jag tror det är svårt att överskatta betydelsen av den individualism som förmedlades genom populärkulturen för oss som växte upp under slutet av folkhemmet.

Jag hittar ett klipp på Youtube från SVT:s stora countrysatsning 1981 (jodå, det hände på riktigt), där Kikki sjunger denna patriotiska hymn med full inlevelse. Under ett Elvisinspirerat pratparti inför sista listas de skyldigheter och dygder som följer av att vara medborgare i världens bästa land. (Hej 2026 års debatt om svenska värderingar!) Bildproducenten lägger då in stillsamma turistbilder från Washington DC och låter kameran vila länge vid en vajande Stars and Stripes.

I will continue to be proud to pay taxes for the opportunity to live in the greatest nation in the world.

Kan en tjej från Osby verkligen vara amerikansk patriot?

Så hinner jag tänka, snart ett halvsekel senare, innan jag inser att frågan är felställd. Mer intressant: vad är det med amerikansk patriotism som gör den så inkluderande att en tjej från Osby kan förmedla den med sådan trovärdighet?

Det är svårt att föreställa sig, säg, Tommy Körberg gå loss på ”Marseljäsen” och komma undan med det. Svenska artister kan ju inte ens sjunga ”Du gamla, du fria” utan att det skaver. Alf Robertsons ”Mitt land” från 1982 är fortfarande den mest äkta Sverigehyllningen, med den för sammanhanget nödvändiga brasklappen: ”även om jag naturligtvis ifrågasätter ett och annat av sådant som händer omkring mig”.

Kikki Danielsson spelade in sin smäktande hyllning till den amerikanska nationen i en tid när svensk nationalism var helt obsolet, såväl politiskt som kulturellt.

Den äppelkindade patriotism som för många svenskar framstod som så löjeväckande primitiv på 1980-talet är sedan länge överspelad. Vi gick direkt från rigid antinationalism till vulgär chauvinism, utan att ens pröva att stanna en stund vid de ideal som Donna Fargo försökte förmedla. Jag är ganska så säker på att det var ett misstag.

Läs mer:

DN:s ledarredaktion: Regeringen sänker skatten med ena handen – och bidrar till höjningar med den andra

Susanne Nyström: Astrid Lindgren sopade banan med sosseeliten

Share.
Exit mobile version