Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
”Väldigt naiv liberalism.” Det är, tillsammans med ”slapp sossepolitik”, Ebba Buschs förklaring till att segregationen i dag blivit så omfattande att Kristdemokraterna nu vill förbjuda heltäckande slöjor – burka och niqab – i alla offentliga miljöer.
Uttalandet är illustrativt för den idépolitiska debatten. Dels eftersom naivitet har blivit den kanske allra vanligaste kritikpunkten mot liberaler. Dels för att denna kritik numera betydligt oftare kommer från höger än från vänster.
Påståendet att liberalismen är naiv har upprepats så ofta att sanningshalten knappt längre ifrågasätts. Liberaler tillskrivs, i bästa fall, goda intentioner men också ointresse för eller oförmåga att se konsekvenserna av en politik som värdesätter öppenhet, tolerans och pluralism.
Som i exemplet med kvinnor som bär niqab: det är en fin idé att alla ska få klä sig som de vill, men konsekvensen är att vi därmed viker oss för islamism och legitimerar kvinnoförtryck. Och då måste andra, mer verklighetsförankrade politiker, som Ebba Busch, städa upp efteråt.
Liberaler tillskrivs, i bästa fall, goda intentioner men också ointresse för eller oförmåga att se konsekvenserna av en politik som värdesätter öppenhet, tolerans och pluralism.
Liberalismen kontrasteras därför ofta mot realism. I ena ringhörnan de som värnar ideal, i den andra de som ser verkligheten som den är. Idédebatten som en kamp mellan dem som prioriterar principer och renlärighet och dem som inte förblindas av ideologiska skygglappar. Ideologi mot pragmatism.
Det är en falsk asymmetri. I själva verket är det likvärdiga ideologiska världsbilder som står emot varandra. Och naiviteten är med all sannolikhet jämnt fördelad över det politiska fältet.
Det kan förvisso vara svårt att avtäcka ideologin hos dem som värjer sig mot etiketter. Socialdemokraterna vill ju inte längre ha socialism, kanske inte ens mer socialdemokrati; de vill numera i första hand att Sverige ska bli mer som Sverige. Moderaterna lovade att få ordning på Sverige men håller sin liberalkonservatism tätt intill kroppen. Och Sverigedemokraterna tycks aldrig så besvärade som när framträdande medlemmar alltför tydligt artikulerar partiets nationalism.
Realismen framträder som ett slags överideologi. Men vi lever i själva verket i en djupt ideologisk tid där det blåser medvind för alla som tar spjärn mot liberalismen. Och i synnerhet för konservatismen.
Låt oss återvända till slöjan. Ja, den liberala instinkten är att tolerera livsval som inte faller oss i smaken. Liksom att vara vaksam inför det tvång som utövas i familjen eller inom gruppen. Därför landar liberaler ibland på olika sidor av förbud. Den förste att lansera någon form av slöjförbud i en svensk valrörelse var exempelvis dåvarande folkpartiledaren Jan Björklund som 2010 ville ge rektorer möjlighet att förbjuda heltäckande slöjor i skolan.
Från ett konservativt perspektiv äger däremot respekten för den enskildes livsval inte alltid ett egenvärde. Oavsett grad av frivillighet kan en konservativ hävda att vissa livsval eller kulturella uttryck inte hör hemma i samhället, enbart i kraft av att de anses främmande eller helt enkelt felaktiga. För den konservative kan slöjan vara förkastlig (eller nödvändig), alldeles oavsett grad av frivillighet. Det är nämligen inte slöjbärarens autonomi som är det viktigaste utan vad slöjan i sig symboliserar.
En följd av den plötsliga ängsligheten inför att stå upp för, inte minst religiösa, minoritetsuppfattningar återstår ofta inte mycket mer än ett populistiskt hetsande mot det mesta som anses osvenskt.
Det speciella med vår tids konservatism är att den har blivit så försvenskad, mer anpassad efter majoritetskulturens värderingar här och nu än efter den egna idétraditionen. Vilket i praktiken innebär försvar av en rad uppfattningar som vilar på liberala och individualistiska principer. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna är exempelvis båda ensamma i sina europeiska partifamiljer om att inte alls problematisera abort. Båda partierna röstade visserligen emot könstillhörighetslagen i riksdagen, men det saknade större betydelse eftersom Tidöregeringen gick vidare och verkställde riksdagsmajoritetens beslut. Inget av partierna försvarar längre någon form av sambeskattning. Och så vidare.
Jag tror att både liberaler och konservativa förlorar på att konservatismen reduceras till ett slags korrigering av liberala misstag. Dels för att det inte är sant – skrapar man på ytan är det uppenbart att konservativa faktiskt vill något annat, även när de lyfter på hatten för liberala principer. Men också eftersom konservatismen är ett värdefullt, ja nödvändigt, inslag i den idépolitiska debatten. Konservatismen må sakna utopiska inslag, men den konservativa idétraditionen är full av starka uppfattningar om ett gott samhälle och ett gott liv ser ut.
Det finns mängder av politiskt och existentiellt svåra frågor där liberaler behöver konservativt mothugg. Det kan handla om konsekvenserna av AI-revolutionen, svåra etiska avväganden till följd av medicinska framsteg, eller försvaret av andra värden än de pekuniära i en tid när den ekonomiska logiken tränger undan det mesta i sin väg.
Men som en följd av den plötsliga ängsligheten inför att stå upp för inte minst religiösa minoritetsuppfattningar – vad som länge var KD:s raison d’etre och vad som borde vara varje fristående opinionsbildares främsta drivkraft – återstår ofta inte mycket mer än ett populistiskt hetsande mot det mesta som anses osvenskt.
Det är varken konservativt eller fruktbart.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Georgien – på väg mot att bli en Putinvänlig enmansdiktatur
DN:s ledarredaktion: Sveriges röst ska ljuda klart för Gui Minhai




