Våren 1962 gick det blodiga kriget i Algeriet mot sitt slut. Den franska regeringen och den algeriska frihetsrörelsen FLN hade förhandlat fram ett fredsavtal. När den franske premiärministern Michel Debré presenterade innehållet i avtalet ropade en parlamentsledamot att han ”borde hängas”.
Jean-Marie Le Pen hade då suttit i nationalförsamlingen i sex år, invald 1956 för Pierre Poujades kortlivade skattepopulistiska småföretagarparti. 1959 hade han anklagat Charles de Gaulle för statskupp. Ytterligare något år senare greps han för olaglig strejk.
Han hade således redan gjort sig ett namn när han 1972 fogade samman Algerietveteraner med diverse fascistiska och antisemitiska rörelser och bildade Front National. Det kom att bli efterkrigstidens viktigaste högerextrema parti i hela Europa. De var först, oftast störst, och utan tvekan mest inflytelserika. I praktiken skrev de om regelboken för antietablissemangsrörelser.
Det första genombrottet kom i lokalvalen 1983. Året efter vann partiet 10 procent av väljarna i de franska Europaparlamentsvalen. Redan då brottades högern med frågan om huruvida de skulle samarbeta med ytterkanten.
Den socialistiska presidenten Francois Mitterrand såg emellertid sin chans att splittra högern och 1986 tillämpades ett proportionellt valsystem i parlamentsvalen. Återigen fick fronten 10 procent.
Likasinnade rörelser i bland annat Belgien, Nederländerna, Österrike och Västtyskland inspirerades (och finansierades) de följande åren till egna framgångar. Under 1900-talets sista kvartssekel var Le Pen den självklara ledaren för Europas högerextremister.
Le Pens idealsamhälle betydigt längre bak i tiden. Han var den sista länken i en kedja av reaktionär fransk nationalism som aldrig accepterade de principer på vilka republiken hade grundats.
Höjdpunkten kom i presidentvalet 2002 när Le Pen tog sig till andra omgången. Att han var chanslös mot Jacques Chirac spelade ingen roll, han bar förlusten som en seger, tillfredsställd med att ha hela etablissemanget emot sig.
Några fler personliga framgångar blev det dock inte för Le Pen. Resten av 2000-talets första decennium var motigt för hans parti. 2011 tog dottern Marine över rodret, därefter följde både namnbyte (till Nationell samling) och uteslutning av pappan, som blivit en belastning i en tid när framgång förutsatte ett mer städat språkbruk.
Som Hynek Pallas påpekar (Göteborgs-Posten 7/1) lyckades aldrig Le Pen själv följa det recept för modererad retorik – att stöpa om rasismen i kulturella termer – som hans parti så framgångsrikt anammade. Frågan är om han ens försökte.
Om Steve Bannons nyamerikanska nationalism grundas i en nostalgi över världen före 1989 och Mattias Karlssons (SD) i en motsvarande nostalgi över Sverige före 1968 låg Le Pens idealsamhälle betydigt längre bak i tiden. Han var den sista länken i en kedja av reaktionär fransk nationalism som aldrig accepterade de principer på vilka republiken hade grundats. De var antirevolutionärer i ett land där revolutionen är fundamentet för moderniteten.
Följaktligen ogillade Le Pen det storslagna tvåhundraårsjubileet av revolutionen som hela det officiella Frankrike var upptaget med 1989. Det var inte hans nation de firade.
Ordet rasism används numera mycket sparsamt i politiken. Men Le Pen var rasist. Sannolikt en stolt sådan. Judar, svarta, araber var enligt hans världsbild underlägsna vita fransmän. Varför skulle han då låtsas att det bara handlade om kulturkrockar? Det ökända uttalandet om Förintelsen som ”en detalj i historien” var ingen groda, tvärtom en spegling av en världsbild där judarnas öde inte betydde särskilt mycket. Och förlusten av Algeriet lärde han sig aldrig att acceptera.
Skiftet från Jean-Marie Le Pen till Marine Le Pen var inte bara kosmetiskt. Det finns kvalitativa skillnader mellan dem. Jean-Marie Le Pen var exempelvis reaktionär. Dödsstraff var en självklarhet (han propagerade för giljotinens återinförande). Skilsmässor och aborter var bevis på modernitetens misslyckande. Här står dagens Nationell samling för något annat.
Ett parti som samlar var tredje väljare är förstås också något helt annat än ett som samlar var tionde. Basen är inte längre ideologiskt motiverad rasism utan snarare en mer populistisk och främlingsfientlig reaktion mot samhällsproblem som associeras med invandring och globalisering. Det är ungefär den resa som även Sverigedemokraterna gjort.
I denna mening var Jean-Marie Le Pen den sista högerextremisten. Alla som efter honom vunnit stora framgångar har haft betydligt mer modererade budskap. Regelboken för de högerradikala har återigen skrivits om.
Men skiftet från högerextremism till högerpopulism och nationalkonservatism har inte varit och kan aldrig vara totalt. De ideologiska rottrådarna är alltför sammanvävda. Likt de vänsterpartier som raderat Lenin ur sina program ändå aldrig kommer bli kvitt leninismens spöke måste även högerpopulisterna ständigt förhålla sig till sina antidemokratiska rötter.
Jean-Marie Le Pen var en konstant. Trogen sina ideal oavsett tidsandan. Och nu, vid tiden för sin bortgång, mindre i otakt med den än under stora delar av sitt 96-åriga liv. Han kan vila lugnt i graven.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Kristerssons kritiker har fel – det vi lever i kan inte kallas fred
Erik Helmerson: Kim Jong-Un får bra betalt per kropp i Ukraina
