Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Man får inte bli sentimental. En dag kommer alla partier att ha försvunnit. Eventuellt ersätts de av nya. Eller så bärs framtidens liberalism av andra organisationsformer än de vi ärvt från förra sekelskiftet.
Den liberala idétraditionen började enligt den kanoniserade historieskrivningen med John Locke på 1600-talet. De första liberala partierna kom 200 år senare. Då var de stora idéerna redan färdigformulerade: rätt före makt, människovärdets okränkbarhet, tolerans av oliktänkande, välstånd genom marknad, individens frihet.
Liberala partier har gjort nytta genom att försvara, förvalta och förverkliga mycket av detta. Ibland genom politiskt hantverk, men inte sällan genom att undvika att stå i vägen för teknisk, ekonomisk och moralisk utveckling. Det är bara på de politiska ytterkanterna det är en nyhet att politiken är nedströms kulturen; liberaler har alltid vetat att det mesta i samhället ligger bortom den politiska maktens räckvidd.
Och varken vänstern eller högern har någon meritlista som kan utmana. Ibland har de stått på samma sida från början, i andra fall har de i efterhand försökt göra de liberala segrarna till sina egna. Några vitböcker om liberalismen kommer aldrig behöva skrivas.
De långa linjerna är nödvändiga både som tröst och förklaring. Liberalernas erbjudande till väljarna är inte längre unikt. Sverige är ett av världens mest liberala länder, såväl kulturellt som ekonomiskt. Det beror till stor del på att såväl socialister som konservativa under lång tid visat sig föredra liberal politik framför det som stått i deras egna urkunder.
Liberalernas erbjudande till väljarna är inte längre unikt. Sverige är ett av världens mest liberala länder, såväl kulturellt som ekonomiskt.
De senaste fyra åren har Sverige i allt väsentligt fortsatt på den linjen, trots det stora inflytandet från ett parti som under huvuddelen av sin existens använt liberalism som ett skällsord.
Någon gång före jul skrev jag på den här sidan att jag skulle sakna Liberalerna om de åker ur riksdagen. Det är åtminstone delvis sant, även i det längre perspektiv jag här skisserar. Det huvudsakliga skälet kvarstår: alla partier har fel om det mesta hela tiden men jag blir aldrig lika irriterad som när Liberalerna har fel.
Det vägval som nu ser ut att bli Liberalernas biljett ut ur riksdagen, den infekterade på-och-av-relationen till Sverigedemokraterna, skaver dock mindre hos mig än det tycks göra hos många andra.
Visst, jag inser också att det är ett svårsålt budskap. Men det signalerar samtidigt just den ambivalens som delas av väldigt många. SD är ett parti med till synes jordnära företrädare som förmår prata om politik på ett mer rättframt sätt än många andra. Men det är också ett parti grundat i en osmaklig blandning av vanföreställningar, extremism och populism.
Det är ett parti vars ledning länge var oförmögen att markera avstånd mot auktoritära förebilder, men som likväl tycks ha landat i ett för liknande partier ovanligt hårt avståndstagande från Donald Trump. Och det är ett parti uppbyggt kring kollektivism, nationalism och nostalgi, men som Liberalerna ändå tycks ha övervägande goda erfarenheter av att förhandla med under den gångna mandatperioden.
Bilden av partiet är helt enkelt svår att få ihop. Inte bara för Liberalerna utan även för många väljare.
Men hur sympatisk ambivalensen än är så lockar den uppenbarligen inte. Opinionssiffrorna går inte att snacka bort.
Kanske finns det en annan möjlighet.
Ett så litet parti som Liberalerna kan aldrig sätta huvudinriktningen för någon regering. Däremot kan man formulera villkor för medverkan och på riktigt sätta politikens innehåll före form.
Först på en sådan lista borde vara ett omedelbart stopp för den destruktiva och omoraliska utvisningspolitik som regeringen verkar oförmögen att ompröva. Exemplen är många på människor som gjort allt rätt – utbildat sig, arbetat, betalat skatt, integrerat sig – men ändå kastas ut ur landet.
Liberalerna ligger nu så illa till att de inte längre har något att förlora.
Man kan tycka att det borde vara mer svårsmält att sitta kvar i en regering, utan SD, som administrerar en sådan politik, än att pröva det omvända.
Ett andra krav borde gälla den ekonomiska politiken. Tidöpolitiken har haft en slagsida mot migration och kriminalitet. Det är en unik erfarenhet för en borgerlig regering och måste förbli ett undantag, motiverat av mycket speciella omständigheter, med eskalerande skjutningar och gängvåld.
Men för en borgerlig regering måste ekonomiska reformer komma högst upp på agendan. För Liberalerna vore det naturligt att sätta detta i sammanhanget av det exceptionella omvärldsläget. Medan många gör liknande analyser av orsakerna till att Europa tappar i ekonomisk styrka jämfört med USA (och Kina) finns inget parti som på allvar driver dessa frågor: om skatter på arbete, om regelbördan för företag, om hinder för innovation och så vidare. Det borde vara en självklarhet för en borgerlig regering inför 2026 att föreslå ekonomiska strukturreformer, och Liberalerna skulle här kunna göra skillnad.
Orealistiskt? Liberalerna ligger nu så illa till att de inte längre har något att förlora. Vilket, som bekant, bara är ett annat ord för frihet.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Att världens vackraste kvinna är svart ger högermän politisk infarkt
Lisa Magnusson: Det otäckaste är inte Jeffrey Epstein, utan kvinnorna runt om
