Sommaren 1988 nådde Bruce Springsteens ”Tunnel of Love Express”-turné till Europa. För första gången någonsin spelade han denna gång även bakom järnridån – i Östberlin, officiellt inbjuden av det östtyska kommunistpartiets ungdomsförbund.

Konserter med västerländska rockartister var inte helt ovanliga vid den här tiden, vare sig i DDR eller i andra delar av östblocket. Regimerna hoppades att det skulle kunna hjälpa dem att vinna lite förtroende hos ungdomarna.

Just Springsteen framstod dessutom som en ovanligt trygg bokning. En sångare som, enligt partitidningen Neues Deutschland, ”kämpade mot sociala orättvisor i sitt hemland” och med sin musik ”gav hopp åt ungdomar som drabbats av arbetslöshet i den kapitalistiska världen”. Och så hade han ju bråkat med Reagan och verkade, i alla fall enligt Stasis bedömning, vara positiv till sandinisterna i Nicaragua.

Perfekt. ”Konsert för Nicaragua”, stod det således på de 160 000 biljetter som såldes (eller delades ut till lojala partimedlemmar).

Nicaraguakopplingen var emellertid helt osaklig och triggade Springsteen att trots allt göra en politisk markering. Under ett mellansnack tog han fram en papperslapp ur fickan. ”Jag är inte här för att stödja eller kritisera någon regering”, läste Springsteen på hjälplig tyska, ”jag är här för att spela rock’n’roll”. Och så fortsatte han, efter en kort konstpaus: ”I förhoppningen att alla barriärer en dag ska rivas”. Sedan spelade han ”Chimes of freedom” av Bob Dylan.

Chauffören, som översatt Springsteens lilla tal åt honom, hade först skrivit ”murar” på lappen, men insåg i tid vad det skulle kunna innebära och sprang vid ett tillfälle mellan två låtar fram till Springsteen: ”Säg barriärer, säg inte murar!”

Budskapet gick fram ändå. Genomslaget var enormt. Det är en konsert det har skrivits böcker om.


Det är något djupt ovärdigt över denna strid med Trump, som oundvikligen smutsar ner alla som tvingas in i den

Springsteens styrka, vid sidan av det rent musikaliska, har alltid varit hans förmåga att skildra verkligheten utan att bli plakatpolitisk. Han erbjuder berättelser, inte budskap. Empati, inte ideologi. Identifikation, inte moralism.

Men kanske har Donald Trump förstört också detta.

På Europapremiären för sin ”Land of hope and dreams”-turné i Manchester häromveckan spelade Springsteen återigen ”Chimes of freedom”. Det var avslutning på en konsert under vilken han gjorde flera markeringar mot Donald Trump. ”Korrupt, inkompetent och förrädisk”, var orden Springsteen använde för att beskriva Trumpadministrationen.

Reaktionen blev besinningslös. Trump twittrade att Springsteen var ”talanglös” och ett ”torkat katrinplommon” som skulle hålla käften.

Under den andra kvällen i Manchester lät sig Springsteen inte tystas utan tillägnade i stället en låt till ”vår käre ledare”, med uppenbar anspelning på likheterna mellan Trump och den nordkoreanske ledaren.

Det är redan ett av de mer citatvänliga slagen i det destruktiva kulturkriget.

Jag önskar att det kunde sluta där. Det är något djupt ovärdigt över denna strid med Trump, som oundvikligen smutsar ner alla som tvingas in i den.

Visst finns det musiker som själva väljer att reducera sig till megafoner för politiska läger. Och visst kan även sådan musik bli älskad av dem med andra värderingar. Om detta vittnar inte minst åtskilliga borgares obesvarade kärlek för svensk 1970-talsprogg.

Men riktigt stor konst låter sig inte fångas av partipolitiska eller ens ideologiska gränser. Det finns ingen åsiktshomogenitet inom musikpubliken. Springsteen må ha kampanjat för Demokraterna i ganska många valrörelser nu, men det har inte hindrat även republikanska väljare från att fortsätta köpa hans skivor eller gå på hans karriärer.

Men nu stod han i Manchester och tog inte bara avstånd från Trump. Han gick mycket längre. Han pratade om hur de rikaste i USA ”njöt sadistiskt av smärtan de tillfogade amerikanska arbetare” och av att överge de fattigaste barnen i världen. Han kontrasterade USA med ett, underförstått, civiliserat England.

Det var faktiskt som en inverterad version av JD Vances tal i München.


Att på en av regimen sanktionerad scen i en kommunistisk diktatur, under pågående kallt krig, ifrågasätta den rumsliga förutsättningen för regimens existens, det är på riktigt

Jag är inte mer cynisk än att jag förstår värdet av att Springsteen och Taylor Swift och alla andra använder sina plattformar för att mana fler att, med Springsteens ord, väljer att ”höja sina röster mot auktoritärt styre och låta friheten ljuda”. Och jag är inte ute efter peace, love and understanding. Det som sjungs (och sägs) på en musikscen får gärna skava.

Men det måste vara på riktigt. Det måste vara intressant. Det får inte följa konfliktlinjer som någon annat har ritat upp.

Inspelningen från Berlin 1988 ger mig fortfarande ståpäls varje gång jag tittar på den. Att på en av regimen sanktionerad scen i en kommunistisk diktatur, under pågående kallt krig, ifrågasätta den rumsliga förutsättningen för regimens existens, det är på riktigt. Där och då ägde musiken en magisk kraft, kapabel att störta en regim.

Den senaste veckans rubriker gör mig bara ledsen. Trump har gjort Springsteen till ännu en musiker med ett plakat i handen. För det förlåter jag honom aldrig.

Läs mer:

Susanne Nyström: Är Alice Teodorescu Måwe i opposition mot sin egen regering?

Amanda Sokolnicki: Hjälp Gazabor till Sverige – vi kan inte bara se på

Share.
Exit mobile version