I januari 1975 kunde man i Svenska Dagbladet läsa en ilsken uppgörelse med den svenska konformismen. Under rubriken ”Efterlyses: Civilkurage” tecknade den unge moderate riksdagsledamoten Anders Björck bilden av ett inrökt och provinsiellt debattklimat. Sverige, skrev Björck, är ett land där det bara finns utrymme att föra en debatt åt gången och där den som vågar vara och tänka annorlunda utsätts för ”allmän mobbning”.
Åsiktskorridor, skulle det komma att kallas i en annan tid.
När Björck skrev sina rader stod det socialdemokratiska samhällsbygget så gott som färdigt. Ambitiösa välfärdsreformer hade framgångsrikt avlöst varandra i fyra decennier. Staten och den offentliga sektorn hade vuxit till en storlek få hade kunnat föreställa sig. Inkomstskillnaderna var på väg mot den lägsta nivå som någonsin uppmätts i ett industrialiserat land.
Även i en bokstavlig mening var det färdigbyggt: 1975 slutfördes miljonprogrammet. Av den utlovade miljonen hade det på tio år byggts 970 000 bostäder. Efterfrågan var sedan länge mättad. Trångboddheten var avskaffad som samhällsproblem.
Socialdemokraterna hade också vunnit makten över tanken. I de senaste valrörelserna hade mittenpartierna attackerat från vänster, med krav på ännu mer offentlig välfärd, ännu högre bidrag. I de borgerliga ungdomsförbunden var Karl Marx en mer gångbar referens än Adam Smith. När Palmeregeringen efter miljonprogrammen tog sig an nästa stora projekt och sjösatte utredningen om löntagarfonder uteblev det borgerliga motståndet.
Och medan fyrtiotalisterna firade Francos och fascismens död i Spanien och Nordvietnams seger över USA kunde deras barn för första gången ta del av Staffan Westerbergs ”Vilse i pannkakan” och Tage Danielssons ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.
1975 var det rödaste året i svensk historia. Man kan förstå att en ung konservativ som Anders Björck kände sig trängd i debattens korridorer.
Men han var naturligtvis inte ensam. Halva befolkningen var ingalunda socialister. Genom hela den socialdemokratiska storhetstiden löpte en djup värderingsspricka genom folkhemmet. Det fanns alltid stora väljargrupper som ogillade skattehöjningar, Vietnamdemonstranter, progressiv pedagogik i skolan, uppluckrad sexualmoral eller helt enkelt det mesta i det åsiktskluster som hade definierat de svenska värderingarna, om nu detta begrepp hade varit uppfunnet redan 1975.
Vi vet vad som hände sen. Vibeshift. Pendeln svängde över nästan hela fältet. Liberala idéer vann stadigt mark och individualism, snarare än kollektivism, blev det bestående arvet av 68-revolutionen.
Inte heller den här gången var alla med på tåget. Carl Bildt gjorde anspråk på ”den enda vägens politik”, men ingen retorik kunde överbrygga de uppenbara splittringar som fanns i Sverige vad gällde Europa, invandring eller privatiseringar.
”Sverige ska bli mer som Sverige”, skrev Magdalena Andersson (S) i en tidstypiskt nostalgisk programförklaring häromåret. Med det menar hon att Sverige ska bli mer som förr, när vi höll ihop som samhälle. Det är en verklighetsbeskrivning som kraftigt överlappar de sverigedemokratiska försöken att framställa sig själva som folkhemmets riktiga arvtagare.
Skillnaden mellan partierna märks främst i hur skulden för folkhemmets sönderfall fördelas: Var det mångkulturen eller nyliberalismen som utdelade den avgörande stöten?
Båda har fel. Folkhemmet vilade varken på någon unik svensk kultur eller socialdemokratisk fördelningspolitik – och mångkulturen hade mycket lite att göra med dess sammanbrott. Den nationella homogenitet som Andersson och Åkesson och alldeles för många andra eftersträvar och romantiserar, vilade i stället på samma institutionella grund, och historiskt tidsbundna förutsättningar, som nationsbyggandet i de flesta länder från 1800-talet och framåt.
En enhetlig utbildning med standardiserad undervisning i språk, geografi och kristendomskunskap. En järnväg som band samman landsändarna med huvudstaden. En allmän värnplikt som i praktiken handlade minst lika mycket om att fostra medborgare som att försvara landet. Massmedier i form av dagstidningar, och så småningom radio och tv, som med ojämförlig kraft skapat kollektiva minnen bland människor som i övrigt inte haft något med varandra att göra.
I dag ligger det mesta av detta i spillror, huvudsakligen på grund av orsaker som ligger bortom politikens räckvidd.
Det är naturligt att politiska rörelser som har sin grund i en uttjänt samhällsmodell sörjer dess undergång och tecknar dess historia i överdrivet ljusa färger.
Vad som bekymrar mig mer är frånvaron av borgerligt motstånd mot denna historieskrivning. Alldeles för många stämmer i stället in i den kör som sjunger de gemensamma värderingarnas lov.
Det är ett sällsamt politiskt projekt, givet den egna erfarenheten av långvarig opposition i ett land dominerat av socialdemokratiska värderingar.
Anders Björck hade rätt för 50 år sedan. Folkhemmets konformism var förljugen och förtryckande. Dit vill vi inte tillbaka.
Civilkurage efterlyses.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Trump kraschar in – och vänstern förstår ingenting
Susanne Nyström: Romina Pourmokhtari måste sluta låtsas att hon är slav under opinionen
