För två veckor sedan satt en man i sin podcast och berättade om drickskulturens ursprung.
”För länge sedan kom någon på att det vore synd om det bara var trevligt att gå på restaurang”, förklarade han. ”Borde man inte införa ett litet osäkerhetsmoment mot slutet av måltiden som skapar en lågintensiv men stadigt stegrande oro under intagandet av densamma?”
Det var dåligt förklarat. Mest för att det inte stämmer.
Det lär ha varit engelsmännen som uppfann dricksen någon gång under medeltiden när gäster som övernattade i förmögna hushåll odlade seden att trycka mynt i händerna på tjänstefolket som ersättning för det extraarbete övernattningen medförde.
Seden spred sig av oklar anledning till restaurangborden på det europeiska fastlandet för att slutligen, någon gång i mitten av 1800-talet, importeras till USA av förmögna och beresta amerikaner som ville leka aristokrater.
Européerna övergav snart leken men på andra sidan havet, där många svarta medborgare gick arbetslösa efter slaveriets avskaffande, blev dricks ett behändigt system för entreprenörer som ville dra nytta av desperationen. Varför betala för en servitris eller en piccolo när du kan få en som gör det gratis i utbyte mot spridda gåvor från gästerna?
Trots hårt motstånd blev seden systematiserad och i dag är många miljoner amerikaner sysselsatta i den här lite mjukare versionen av slaveriet – med inslag av frivillighet, osäkerhet och löner som ingen kan leva på (om de inte vadderas med dricks).
Det är ju inte bara det psykologiska stressmomentet som gör drickskulturen så dum. Det finns också en politisk dimension.
Nu låter det kanske som att jag tycker lika illa om drickskulturen som mannen med podcasten och det beror nog på att vi är samma person. Det enda som skiljer oss åt är att jag har läst några artiklar om drickskulturens ursprung medan den två veckor yngre versionen av mig sköt lite från höften när han skulle klä sin olust inför dricksandet i ord. Men olusten är densamma.
På senare år har drickskulturen sipprat tillbaka in i delar av Europa och inte minst Sverige, där vi är som galna i dåliga idéer så länge de kommer från USA.
Det är ju inte bara det psykologiska stressmomentet – att restaurangbesöket ska försuras av en vag konflikt som bara kan lösas med ett slags finansiellt teckenspråk – som gör drickskulturen så dum. Det finns också en politisk dimension.
Om du behöver anställa människor för att forsla näringsämnen från köket till borden så får du väl också ge dem en lön de kan leva på? Eller är de frilansare? Ett eget skrå som rör sig mellan restaurangborden i hopp om att bli anlitade av gästerna?
Jag känner samma olust inför drickskulturen som jag gör inför självbetjäningskassorna i matbutiken. Varför ska jag göra dina anställdas jobb om jag inte får avdrag på priset? Det är ju inte som att maten blir billigare i takt med att självbetjäningskassorna blir fler. Så var tar vinsten vägen när kassörskan försvinner (efter att hon har fått genomgå förnedringen att utbilda kunderna i hur man gör hennes jobb)?
Det kan låta som att butikschefen säger ”det finns lediga självbetjäningskassor där borta” men vad han egentligen säger är: kan du gå bort dit och göra mina anställdas jobb så att jag kan avskeda dem?
Det är väl ungefär samma sak med dricks, fast där skjuter man inte bara över kostnaden på kunden utan även ansvaret för personalens livsvillkor. Och det är ju också stressande!
Är den här servitrisen slarvig och grinig för att hon är lite oskön eller för att hon har spänningshuvudvärk? Och har hon spänningshuvudvärk för att hon stannade för länge på personalfesten i går eller för att hon måste bo i en slarvigt ventilerad garderob som hon hittade på Blocket Bostad för 16 000 i månaden? Med sitt lilla barn? Som har förkylningsastma? Och inga armar?!
Jag har varken lust eller kunskap att ställa diagnos under lugg – jag är bara en man som försöker äta sina dumplings! – och förresten är jag så konflikträdd att servitrisen skulle behöva knivhugga mig vid bordet för att riskera ett påslag under 10 procent.
Oron kring dricks är förstås svårare för neurotiker men vi äter ju i sällskap med ickeneurotiker och måste då hantera metakonflikten vid ett bord där ickeneurotikern vill straffa en snarstucken servitris med 5 procent dricks medan neurotikern vill ge henne 25 procent för att inte eskalera den redan olustiga stämningen.
Är den här servitrisen slarvig och grinig för att hon är lite oskön eller för att hon har spänningshuvudvärk?
Och det måste ju besvära även ickeneurotikerna att drickskulturen har börjat leta sig ut till inrättningar utan bordsservering?
Det har du väl märkt, att kaféer, barer och kiosker där man betalar innan man för egen maskin bär näringsämnena till bordet har skaffat kortläsare med dricksmenyer? Man förstår ingenting! Inga sträckor har tillryggalagts. Men man förväntas trycka 10, 15 eller 20 procents dricks. Man bara stirrar på kortläsaren, lamslagen av förvirring, tills kassören böjer sig över disken och hjälper dig att navigera förbi dricksmenyn.
Det är generande för alla inblandade. Eftersom vi inte är där än. Det är en övergångsprocess där ansvaret för kassörens livsvillkor sakta men säkert ska vältras över på dig. Drickskulturen försöker spåra ur. Den vill att du inte ska kunna köpa en påse Djungelvrål utan att korttidsanställa någon som trycker på knapparna. Och straffa honom om han inte ler medan han gör det.
Här kan du läsa fler texter av Andrev Walden, som Det finns ingenting bättre än ett gräl som kommer av sig och En gång stod jag upp för mig själv och det misstaget gör jag inte om.
