Jag sitter i en soffa i Oslo och försöker förklara den svenska marknadsskolan för en norsk journalist. Det syns på henne att hon inte tror mig. Hon gör smala ögon. Och när jag tystnar säger hon det rakt ut.
”Det låter lite för dumt för att vara sant.”
Eller något i den stilen.
Jag håller i alla fall med henne innan jag förklarar att det är just därför som vansinnet kan fortgå trots att en förkrossande majoritet av svenskarna är emot det. Bara omkring en av tjugo väljare tycker att vinstdrivande skolor är en bra idé.
Jag säger som det är. Att vi är ett folk som tror att vårt eget land är ovanligt normalt, att vi till och med kallar det landet lagom eftersom vanföreställningen om vår patologiska rationalitet är så utbredd.
”De flesta svenskar kan bara inte ta in att ett så normalt land – det normalaste landet i världen! – kan härbärgera något extremt”, fortsätter jag och här någonstans börjar jag väl låta som Fredrik Lindström. ”Så trots att vi är ensamma på jorden om den här pseudomarknanden – Pinochet övergav ju samma experiment – och trots att politiker med syltkladdiga fingrar syns tassa mellan partikanslier och styrelserum fortsätter skolbolagen att växa och svälja fler barn.”
Eller något i den stilen.
Hon hoppades väl att jag skulle säga någonting lagom konstigt
Ögonen blir i alla fall smala igen. Hon föreslår att jag nog är vänster och att det hade låtit annorlunda om jag var höger.
”Jag är inte vänster!” säger jag. Vilket kanske inte är helt sant men jag vill att hon ska förstå att den svenska marknadsskolan inte låter sig beskrivas utan att man låter som en ungsocialist på efterfest. Det kan inte hjälpas. Fakta om hur vinsterna skapas är liksom stämda i överdrifternas tonart.
”Hur som helst, om någon i Norge föreslår en bolagisering av skolan enligt svensk modell – släng den norrmannen i havet så fort ni kan.”
Ögonen sluts.
Hon vill lotsa mig i en annan riktning, tillbaka till romanen vi skulle prata om. Men det var hon som började! Hon styrde intervjun mot det politiska i hopp om att någon skulle läsa den. Hon hoppades väl att jag skulle säga någonting lagom konstigt, något som ryms i en rubrik, men jag sträckte mig efter det konstigaste vi har i cyklopernas land. Det där som låter för dumt för att vara sant. Eller så är jag bara dålig på att förklara. Jag har inte sovit ordentligt.
Mitt hotellrum saknar fönster men det var ingenting jag tänkte på när jag låg i sängen. Det enda jag kunde tänka på var dörren som satt där fönstret borde ha suttit.
Det var en ovanlig dörr. Hade aldrig sett något liknande. Eller det hade jag väl visst för den såg ut som en helt vanlig balkongdörr av glas men det fanns ingen balkong där ute. Det var det som var det ovanliga. Glasdörren ledde ut i en gränd mellan Arbeidergata och Grensen, vilket möjligen hade varit vanligt, eller åtminstone inte sinnessjukt, om rummet låg i markplan men det låg på sjunde våningen. Glasdörren ledde alltså rakt ut i luften mellan huskropparna. Jag fick känslan av att jag hade checkat in på en liten självmordsklinik i budgetkategorin.
De har verkligen ingen aning om vad vi håller på med här
I dagsljus var jag ängsligt road av dörren. Filmade den. Skickade filmen till sambon som frågade om dörren var låst och då skrev jag att den naturligtvis var låst fast jag inte visste säkert eftersom jag inte vågade känna efter. Sedan kom natten och med den tvångstankarna. Tänk om jag går i sömnen och öppnar dörren?! Jag har förvisso aldrig gått i sömnen förut men det vore typiskt mig att debutera så nära ett stup.
Nu tror du att passagen om dörren ska leda någonstans, kanske mot en liknelse som motiverar stickspåret i en text som tycktes handla om marknadsskolan, men jag var bara tvungen att få det sagt. Att det finns en obehaglig dörr i Oslo.
Tillbaka i Stockholm får jag ett sms från reportern med de smala ögonen. Hon har tänkt på det där jag sade om Pinochet och nu är hon förvirrad. Många länder har ju privata skolor, det är väl inget unikt för Sverige (eller juntans Chile)?
De har verkligen ingen aning om vad vi håller på med här.
Jag skriver att Sverige är det enda landet i världen som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av riskkapitalbolag; att de ofta skapar sina vinster genom att skära ner på sådant som lärartäthet, behöriga lärare, löner, skolbibliotek och skolgårdar; att de ertappats med att dela ut glädjebetyg för att göra sig själva attraktiva på marknaden och sortera bort ansökningar från ”besvärliga” barn ur kösystemen till förmån för ”enkla” barn som är billigare i drift.
Hon tycker att det låter ”skrekkelig” men när intervjun publiceras är allt jag har sagt om det svenska vansinnet komprimerat till ett citat på fyra rader. Sista stycket. Hon tänkte väl att läsarna ändå inte skulle tro på det. Och det gjorde hon väl rätt i för vi tycks ju inte tro på det själva, fast vi sitter i smeten. Inte en enda av de ansvariga har vi kastat i havet.
Men nu har jag i alla fall en gryende förhoppning om att en norsk journalist en dag ska korsa gränsen och göra smala ögon i ett reportage som åtminstone sätter käppar i hjulet för den som vill införa något liknande i vårt grannland.
Här kan du läsa fler texter av Andrev Walden.
