Angelika Andersson är ensam levande på sin arbetsplats. Men hon är omgiven av döda – de ligger på bårar, insvepta i vita lakan. Det är sex grader i bårhuset på sjukhuset i Kristianstad och de som ligger här ska göras redo att hämtas av en begravningsbyrå.
Bårhuset. En mytomspunnen, kuslig plats, scen för spökhistorier och tv-deckare. Ofta dolt i sjukhusens källare utan några skyltar som talar om vad som finns bakom dörren.
Men inne på Angelika Anderssons kontor är det varmt och väggarna är mjukt vårgröna och prydda med gammeldags skolplanscher. Krukväxter och en soffgrupp skapar en ombonad känsla långt från vagnarna i rostfritt stål som står på rad utanför dörren.
Som bårhustekniker är hon den som sköter verksamheten. En stor del av dagen går åt till administrativt arbete där de avlidna som kommer in ska registreras i datorsystem, hanteras och lämnas över till begravningsbyrån. Men det innebär också att göra i ordning den döda och i vissa fall ordna så att anhöriga får ta ett sista farväl. Och här har Angelika Andersson en unik roll – hon jobbar med kosmetisk rekonstruktion, vilket innebär att hon sminkar de döda.
Innan Angelika Andersson flyttade till Skåne för nio år sedan bodde hon i Finland där hon jobbade som make up-artist inom tv-branschen. Den bakgrunden skulle visa sig komma till användning när hon senare blev bårhustekniker.
– Jag såg ett Youtube-klipp på en kvinna som bodde i USA och jobbade med detta, som väckte mitt intresse, men jag tänkte att man inte har den typen av arbete här i Sverige, säger hon.
Efter att ha utbildat sig till undersköterska kontaktade hon sjukhuset i Kristianstad och fick komma in på ett sommarvikariat. Nu har det gått tre år och hon älskar sitt jobb. Men när hon skulle komma in på bårhuset första gången var hon nervös.
– Alla hade skrämt upp mig och på väg in stod jag i hissen och tänkte ”Jag hoppas inte jag svimmar”. Men när jag kom in släppte det direkt. Och sen när jag fick se avlidna för första gången så kändes det väldigt naturligt, säger hon.
När en avliden kommer till bårhuset börjar Angelika Andersson med att föra in informationen om personen i datorsystemet. Om det behövs beställer hon en obduktion. Ibland tar hon blodprov, tar ut en pacemaker eller tar kontakt med rättsmedicin. Men i de allra flesta fallen ska personen vidare till en begravningsbyrå.
För de fall där de anhöriga inte har hunnit ta avsked på sjukhus finns ett rum för det på bårhuset. Inför det gör Angelika Andersson i ordning den döda, och det är då sminkningen görs. Hon använder specialbeställt smink som är tillverkat just för att sminka döda. Vanligt smink är gjort för varm hud och därför svårt att använda.
Men det handlar inte om att göra någon snyggare, säger Angelika Andersson. Helst ska det inte alls synas att hon använt smink.
– Det kan ju komma väldigt onaturliga färger på huden som man inte tänker på. Det kan läcka galla och blir helt grönt och så ser vi ju inte ut när vi lever. När man ligger kan blodet sjunka ner så öronen blir lila. Det kan bli traumatiserande för de anhöriga att komma hit och se att någon är helt grön, det är sådant jag vill få bort.
Först neutraliserar hon hudtonen och använder hudfärgat smink, för att delvis täcka blåmärken och andra skador. Hon döljer dem inte helt utan det handlar om att tona ned.
– Det är väldigt individuellt. Vissa bara krävs det att man borstar håret och stänger ögonlocken på.
– När man kommer in som anhörig ska inte det första du ser vara ett stort blåmärke på handen. Det kan påverka sorgeprocessen, säger hon.
I dag är Angelika Andersson den enda som utför kosmetisk rekonstruktion på bårhusen i Skåne. Men nu ska hon lära upp sina kollegor på länets resterande åtta bårhus. Beskedet skapade en hel del reaktioner i sociala medier. Men Angelika Anderssons chef, Anton Wanstadius, håller inte med om att sminkningen skulle handla om att försköna någonting.
– Döden är inte alltid så fin och naturlig som alla tror. Det kan väcka en känsla man inte vill ha som ett sista farväl, säger han.
Kan det inte finnas en poäng med att visa döden så som den ser ut?
– De anhöriga kommer inte att tacka för det, de kommer kanske inte att kunna gå vidare i sorgeprocessen. Vi vill göra det fint för deras skull så att de kan gå vidare.
