Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Jag trodde att jag hade gjort mitt skräckalbum”, sa Florence Welch nyligen i en intervju om senaste skivan ”Dance fever”. Men så drabbades hon av utomkvedshavandeskap, med livshotande komplikationer. Vid den akuta operationen tömdes hennes mage på nära en halv liter blod. Tre år senare ger hon nu ut en skiva inspirerad av häxkonst och ”Buffy – vampyrjägaren”, där ångesten och fasan är om möjligt ännu mer påtaglig än på föregångaren.
Sin vana trogen arbetar den nu 39-åriga engelskan inte med undertext. Albumet har hon döpt till ”Everybody scream” och på omslaget poserar hon bredbent i en säng med svart järngavel, som en viktoriansk dam inför förlossning. Utforskandet av det ockulta har dragit musiken mot en ljudbild med mörkare drag. I det tunga midtempospåret ”One of the greats” eller den hypnotiskt malande ”Witch dance” hörs spår av det engelska 1960- och 70-talets psykedeliska folkrock. Mullrande bas och ylande körer visar också släktskapet mellan popstjärnan Welch och mer samtida, smalare aktörer i genren. Tänk kanadensiska Blood ceremony eller doom metal-doldisen Jex Thoth.
Tematiskt rör hon sig fortfarande kring ämnen som slappt kan klassificeras som tillhörande ”den kvinnliga erfarenheten”. Nära döden-upplevelsen, givetvis. Men också att vara kvinna i rocken. ”It must be nice to be a man and make boring music just because you can”, sjunger hon och det är rakt på sak, på precis samma sätt som det mesta Florence and the Machine har presterat de senaste femton åren.
Man behöver aldrig undra vad det här projektet vill säga. I så väl ord- som stilval säger Florence Welch alltid allt rakt ut. Eller förresten, nej: hon skriker det i ansiktet på en. För många av oss är ett sådant skoningslöst direkt uttryck för övertydligt, för grovt. Men har man gillat det hittills kommer man att tycka att också ”Everybody scream” är toppen.
Bästa spår: ”The old religion”.
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Sara Martinsson.
