Dansteater
”Aniara”
Av: Harry Martinson
Koreografi, regi: Carl Knif.
Ljusdesign, scenografi Jukka Huitila.
Musik, ljuddesign: Ville Leppilahti. Dramatiker: Robin N Spegel. Kostymdesign: Karolina Koiso-Kanttila.
Dansare: Kit Brown, Tomáš Červinka, Facundo Ebenegger, Jure Gostinčar, Hazuki Kojima, Marion Rastouil, Emma Välimäki.
Skådespelare: Tryggve Algeus, Frida Andersson, Johanna Friberg, Julia Hansson, Niclas Lendemar, Dennis Mortensson.
Scen: Skånes dansteater, i samarbete med Moomsteatern.
Speltid: 1 timme och 10 min
I min deppiga, lokala galleria hemma i förorten fanns en väggmålning. Jag minns inte riktigt motivet, men texten brände sig fast i mitt unga sinne. På en yta mitt emellan två butiker stod att läsa: ”Ty rymdens grymhet övergår ej människans. / Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.” Vem hade egentligen placerat dessa rader ur den existentiella ångestens stora diktepos i ett köpcentrum i Sollentuna? Kanske var det inte så konstigt ändå, Harry Martinson ligger trots allt begravd inte långt därifrån.
Med en tematik som tycks bli mer aktuell för varje nyhetssändning är det rätt självklart att ”Aniara” fortsätter att fascinera nya generationer, och dessutom ständigt uppstår i nya konstnärliga format – som opera, teatermonolog, balett, spelfilm och serieroman. I höst förenas två olika estetiska uttryck när Skånes dansteater nu gör sitt första samarbete med Moomsteatern, en mångårig Malmöinstitution som engagerar skådespelare med olika funktionsvariationer.
I Carl Knifs koreografi ut i intet ryms, paradoxalt nog, enormt mycket humor. När trötta och smutsiga flyktingar springer med sina ryggsäckar för att hinna med evakueringen från en brinnande planet sker det med ett slags lustig sorglöshet inför gränskontrollernas fascistiska estetik. När underverket till rymdfärja ska manövreras blir en dansares underkropp till styrpulpet, som för att understryka hur man kan ta sig för att leka med mänskligheten. Ur kurs, hur är det möjligt? När tyngdlöshetens salighet förbyts i en regelrätt dödsdans finns det fortfarande de som insisterar på fest, till tonerna av Scatman John. Är det så man firar sin egen begravning?
Det ska sägas att det korta formatet bäddar för ett något skissartat epos, där berättelsen markeras snarare än spelas mot Jukka Huitilas iskallt förförande scenbilder. Men i kontrasten mellan verklighetens krassa folk (Emma Välimäkis befälhavare, Dennis Mortenssons astronom – båda utmärkta) och Julia Hanssons hjärtskärande tolkning av den storögda Mimaroben fångas ändå många av de centrala spåren i ”Aniara”. När Miman (Johanna Friberg) låter sitt besjälade väsen säcka ihop under sorgens tyngd, ställs frågan på sin spets: Är hoppet en förbannad provokation – eller en mänsklig skyldighet?
Några decennier efter barndomen framstår de där raderna i köpcentret i ett annat ljus. Visst säger de fortfarande något väsentligt om oss, men framför allt är de skrivna av någon som fortfarande kan använda rymdens grymhet som en metafor. Som fortfarande har ett självklart jordiskt hem.
Läs fler scenrecensioner här.
