Journalisten och författaren Anita Goldman, för DN:s läsare ett välkänt namn, har med sin nya bok tagit ett kliv ut i ett för henne tidigare främmande landskap. ”Det vilda hoppets geografi” har växt fram i samband med att hon, efter att hon blev med hus och trädgård på Österlen i Skåne, sent i livet har fått upp ögonen för naturens helande och närande kraft.
– Man kan inte stressa fram något i naturen. Den har sitt eget tempo, sin egen tideräkning. Det förstår när man har möjlighet att följa vårens utveckling i en trädgård, säger hon.
I boken påpekar Anita Goldman att det planetära nödläget, det vill säga den pågående klimatkrisen, har sin grund i att människan har separerat sig själv från skapelsen. Den en gång goda och självklara relationen mellan människa och natur har skadats.
– Ska vi rädda den här planeten så måste vi ha något slags förhållande till det levande. Jag tror att det är i den änden som vi måste börja om vi ska ha någon chans. Den här kampen kommer att bli lång och tuff, någonstans måste vi hämta näring till den.
Separationen har pågått länge. Somliga hävdar att det började knaka i fogarna redan då människan slutade jaga och samla och började odla jorden. Anita Goldman å sin sida sällar sig till dem som menar att brytningen skedde på 1600-talet, då naturen skulle tuktas.
– Det var då man började se på naturen som något som skulle ordnas efter människan. Det är den tidens synsätt på det vilda som lever kvar och som har visat sig ödesdigert.
Den värld som är vår, där vi skövlar skogar, torrlägger våtmarker och fyller våra fruktkorgar i Sverige med exotiska frukter, är en värld på människans vilkor som tär på naturen. Med boken hoppas Anita Goldman få läsaren att se på världen med andra ögon.
– Vi får inte ta för givet att det är så här en modern värld ser ut. Granarna behöver inte stå i givakt i raka led och fälten där vi odlar vår mat behöver inte vara enorma. Våra parker behöver inte vara fulla med uteserveringar där man kan dricka vin. När matbristen var stor i Sverige under första världskriget odlade man potatis i Vasaparken i Stockholm.
Somliga menar att människan gör bäst i att ta ett steg tillbaka, så att naturen får en chans att vinna tillbaka sin vildhet. Andra menar att det är människans plikt att göra vad hon kan för att hjälpa naturen att återfinna sitt sanna jag. Anita Goldman tror på en medelväg.
– Vi kan ju inte bli jägare och samlare igen, men vi kan slå av på tempot. Problemet är inte att vi brukar jorden, utan hur vi gör det. Jag tror att långsamhet är långsiktighet.
Läs texter av Anita Goldman:
Anita Goldman: Potatisen mer politisk än man kan tro
Anita Goldman: Tiden som vi firar på nyår är ett våldsamt maktmedel
Anita Goldman: Människans rovdrift på naturen väcker jordens vrede
