Vet ni att en körsbärsröd Tesla Roadster med dockan Starman vid ratten nu för åttonde året cirklar ute i rymden? I februari 2018 sköts den upp med den kraftfulla Falcon Heavy- raketen. ”Surely, Mr Musk, du måste skämta!” utropade de klentrogna. ”Självklart är det ett skämt!” svarade världens rikaste man, till synes förvånad över att någon kunde tro något annat.
Vi har inträtt i den psykoplanetära eskapismens tidsålder, den yttersta tidens fascism som utmärks av exitkapitalism. Techmiljadärerna menar allvar med sina härskarambitioner. De har redan fångat oss alla i sina teknologiska nät, där vi hjälplöst sprattlar; beroende, kontrollerade, utnyttjade. Men de är inte nöjda med vår ofrihet och sina abnorma vinster. De vill ha mer och framför allt säkra sin personliga framtid.
Techoligarkerna är sannerligen inte dumma i huvudet och förutser en framtid präglad av permanenta kriser, brist och kollaps. I åratal har dessa skatteskygga individer drivit den extrema idén om att grunda egna teknologiska domäner, som nya suveräna stater på konstgjorda öar i internationellt vatten, så kallade seasteading, till exempel modifierade kryssningsfartyg, ombyggda oljeplattformar och specialbyggda flytande öar.
För att uttrycka det rakt på sak, de mäktigaste människorna i världen förbereder sig för världens undergång
”Deras högteknologiska privata domäner är i princip befästa räddningskapslar, designade för att de utvalda ska kunna utnyttja varje möjlig lyx och möjlighet till mänsklig optimering, vilket ger dem och deras barn en fördel i en alltmer barbarisk framtid. För att uttrycka det rakt på sak, de mäktigaste människorna i världen förbereder sig för världens undergång, ett slut som de själva frenetiskt påskyndar.” Så skriver Naomi Klein och Astra Taylor i en essä i The Guardian under rubriken ”The rise of end time fascism”.
Dessa grindsamhällen (gated communitys) etableras nu under president Trumps aktiva beskydd. Han stödjer principen att den 0.001 procenten som äger tre gånger mer än de nedersta femtio procenten av världens befolkning, har rätt att avstå från skatter och betungande regleringar. Techoligarkerna drömmer om att splittra regeringar och dela upp världen i hyperkapitalistiska, demokratifria fristäder under ensam kontroll av de extremt rika, skyddade av privata legosoldater, servade av AI-robotar och finansierade av kryptovalutor.
Härskande klasser har under tusentals år velat tillskansa sig stora geografiska områden och lägga dess befolkningar under sig för att kunna beskatta dem och exploatera rikedomar, naturfyndigheter och muskelkraft. Det har många gånger varit kontraproduktivt för jorden, ekosystemen och människan. Så var till exempel avskogningen – påhejad av ultrarika stadsstater som Florens – ett problem i Medelhavsområdet redan på medeltiden. Men dessa härskare har ändå befunnit sig på jorden och delat dess villkor, kanske till och med känt ett visst ansvar för framtiden. De påbörjade stora byggen – slott och katedraler — som de var medvetna om att de aldrig skulle få se förverkligade under sin livstid.
Men under ett galopperande planetärt nödläge har de superrika i dag vänt sig till psykoplanetär eskapism. De är fullt medvetna om att tillväxtkapitalismen nu töjt de gränserna till den grad att de riskerar att spricka. Eller med professor Joakim Rockströms ord: att planetära tipping points (tröskelpunkter) i jordens klimatsystem kan komma att överskridas och då leda till snabba och oåterkalleliga förändringar och katastrofer.
Om man då betraktar nödläget från toppen av pyramiden har man två val: att demontera pyramiden och bidra till en mer horisontell, cirkulär och hållbar värld. Eller hitta personliga vägar att fly materiella begräsningar. Exitkapitalismen är här. Den unge danske stjärnsociologen Nikolaj Schultz skriver: ”Naturligtvis är det inte endast genom teknik som dessa exiteers försöker fly materiella begränsningar. De kastar dessutom in några miljarder dollar i forskning för att förlänga gränserna för mänskligt liv med ett par hundra år. Det spelar inte så stor roll om vi talar om kroppen eller planeten Jorden, logiken är densamma: ’Dessa materiella gränser är inte min cup of the, så jag flyr dem, och jag lämnar resten kvar.’”
De megarika fossil- och techoligarkerna satsade många hundratals miljoner dollar på Trumps omvalskampanj med dess centrala löfte ”borra baby, borra”
De megarika fossil- och techoligarkerna satsade många hundratals miljoner dollar på Trumps omvalskampanj med dess centrala löfte ”borra baby, borra”. Trump har inte gjort sina donatorer besvikna. Presidenten har systematiskt rullat tillbaka varje hinder och begränsning av exploatering och ödeläggelse av planetens ekosystem.
Redan på sin första presidentdag i januari 2025 utlyste han ett energinödläge och USA lämnade Parisavtalet. I sitt installationstal sade Trump: ”Vi kommer att bli en rik nation igen, och det är det flytande guldet under våra fötter som kommer hjälpa till att göra det”. Nödläget gav honom makt att snabba på godkännanden av naturgasledningar och gruvprojekt, återuppliva kolindustrin och påskynda godkännanden av fossila projekt på allmän mark med planer på ny olje- och gasborrning över nästan 1,3 miljarder tunnland av USA:s havsvatten. Samtidigt har administrationen dramatiskt och konsekvent undergrävt en av landets snabbast växande industrier: förnybar energi. Stöd fasas ut, projekt avbryts eller ställs in, i en komplett walkover till Kina, som dominerar vind- och solkraftsindustrierna.
Med tillkännagivandet av ”Unleashing American commercial fishing in the Pacific” togs väsentliga skydd bort för att möjliggöra kommersiellt fiske, framför allt i ett jättelikt marint skyddsområde kallat Pacific Island Heritage National Marine Monument, skapat 2009 av president George W Bush och sedan utökat av Barack Obama.
Nästan 90 procent av världens marina fiskbestånd är fullt utnyttjade eller överfiskade. De få platser i världens hav som avsatts som stora, fullt skyddade havsreservat fungerar som ’fiskbankar’, vilket gör det möjligt för fiskbestånden att återhämta sig, skriver Greenpeace.
Attacken på världshaven tar sig även andra uttryck. Mer än hundra nationer stod just innan Cop 30-möter i Belém redo att godkänna ett internationellt avtal i London för att minska föroreningar från lastfartyg. Man kan lätt föreställa sig det enorma arbetet som lagts ned av så många experter och tjänstemän på att formulera ett sådant historiskt avtal. Även de larmrapporter som låg till grund för beslutet om det ohållbara i den nuvarande gigantiska transporten av varor över världens nedsmutsade och överutnyttjade hav.
Men då inledde Trump-administrationen en brutal påtryckningskampanj för att sätta stopp för reformen. Man hotade med tullar, visumrestriktioner, extra hamnavgifter, sanktioner och personliga repressalier mot enskilda diplomater. Representanter från fattigare och mindre länder kallades upp till möten vilka de beskrev som ”mycket otäcka”, ”personligt hotande”. Avtalet gick inte igenom. Trumps gangsterdiplomati lyckades. Världens hav förlorade.
Mycket av liknande slag genomförs i det tysta när det lämmeltåg av nyutnämnda tjänstemän, före detta ledande lobbyister och jurister för kemi- och oljeindustrin, bilindustrin och agribusiness marscherat in genom miljöskyddsmyndigheten EPA:s (Environmental Protection Agency) dörrar. Den som ansvarar för kontroll av bekämpningsmedel är en tidigare ledande lobbyist för sojabönsindustrin, en oljelobbyist med uppdrag att försvaga gränserna för avgasrörsföroreningar är nu ansvarig för bilutsläpp. Och så vidare.
Vi har svårt att få överblick, vi drunknar i skiten, precis som det var planerat att vi skulle göra
I slutet av 2025 slog administrationen till med storsläggan. Då presenterades planer på att i praktiken stänga ned en av världens främsta forskningsenheter inom geovetenskap: National Oceanic and Atmospheric Association. Många som forskar om klimat och väder runt om i världen har arbetat på eller med NCAR och reaktionerna blev starka. ”Bokstavligen vårt globala moderskepp, världens största samhällsklimatmodell. Att montera ner NCAR är som att slå med en slägga på nyckelstenen som håller uppe vår vetenskapliga förståelse av planeten,” sa en klimatforskare. En annan kallade det för ”ett intellektuellt krigsbrott”.
Under Trumpadministrationens första år har vi från första digitala parkett bevittnat dess krig mot immigranter, kvinnors rättigheter, medier, domstolar, myndigheter, utbildningsinstitutioner, forskningsorgan, det liberala Europa, det kämpande Ukraina och så vidare. Och så vidare.
Vi är förskräckta och vi är överväldigade. Vi har svårt att få överblick, vi drunknar i skiten, precis som det var planerat att vi skulle göra. ”Översvämma zonen med skit,” var mediestrategin som förknippas med Steve Bannon, Trumps rådgivare under första presidentperioden. Omöjliggör fokus och faktagranskning, skapa i stället kaos och urholka förtroendet för etablerade institutioner, för sanningskriterier, för framtiden.
En orangefärgad aggression mot Livet självt, en dröm om en digital gud som reser sig ur askan
Men ju mer jag har försökt sätta mig in i Trumpadministrationens antiklimatpolitik, desto tydligare blir det att den är själva motorn i vad denna galna epok handlar om; att låta kolet komma tillbaka och plasten bre ut sig, att oljan och gasen till varje pris ska flöda. Att se till att det ingenstans i systemet finns legala eller mänskliga eller tekniska hinder för den fortsatta skövlingen av planetens alla resurser: under jord, i havet, på jorden, i skogen, i luften.
Om vi fantiserat om hur försvararna av fossil tillväxtkapitalism skulle komma att se ut och handla när kollapsen närmar sig, så vet vi det nu. En orangefärgad aggression mot Livet självt, en dröm om en digital gud som reser sig ur askan av vår övergivna värld.
Anita Goldman är författare och DN-medarbetare. Hennes senaste bok är ”Hoppets geografi” (Natur & Kultur). Den handlar om vår civilisations kultursyn. Läs fler av Anita Goldmans texter i DN här.
