1.
Om den tid som vår planet existerar hade komprimerats till ett år, skulle Homo sapiens dyka upp de sista skälvande minuterna den 31 december. Industrialismen skulle inträffa klockan 23.59.58.
Det är något att begrunda denna helg då det är tiden som sådan vi uppmärksammar. Om vi firar den, vet jag inte. Det har varit ett tungt, mörkt och mycket våldsamt år i världen och just ingenting ser ut att bli bättre under det kommande året. Även många av oss som inte varit direkt utsatta på krigsskådeplatserna, har erfarit hur våldet trängt in i oss, gnagt på vår tillförsikt, tärt på vår grundläggande självtillit, den om att vi trots allt är människor, sociala varelser som vill varandra väl. Som behöver varandra och tar ansvar för att lämna världen lite bättre än vi fann den.
Det är som om pulvriserandet av hus och kroppar orsakat ett sjaskigt heltäckande damm som täcker allt och alla, solkar ned hela vår värld. Strax skall en ledare för den så kallade fria världen sväras in och också han förorenar den globala atmosfären med sin ondskefulla småaktighet, sin skrävlande lögnaktighet, sina angrepp och övergrepp, sitt förakt för svaghet. Förr kunde man stänga av radio och tv, och låta bli att läsa tidningarna. Numera finns han och all annan djävulskap i fickan, i handväskan, på nattduksbordet, endast en sekund och ett fjäderlätt pekfingertryck bort.
2.
Under det gångna året har världen inte endast blivit våldsammare utan även smutsigare och allt hetare. Vi avslutar nu det varmaste året som har uppmätts på jorden sedan mätningarna infördes. Tio fotbollsplaner regnskog förstörs i minuten. Den fertila matjorden som vi är totalt beroende av för att odla vår föda, ödeläggs i rasande takt av monojordbruket med sina kemiska bekämpningsmedel eller genom att den helt enkelt asfalteras över. Arterna försvinner lika fort. Även detta, tänker jag, är en form av våld. Men ett våld som vi upplever på ett mer oartikulerat vis, fast lika starkt som det organiserade våld som människan utsätter människan för. Det är dock inte lika spektakulärt och röner därför en mer ojämn uppmärksamhet.
I boken ”Slow violence and the environmentalism of the poor” skriver professorn Rob Nixon om hur detta slags våld – det kan till exempel vara kemiskt och radiologiskt – rör sig inåt, somatiserar till odiagnostiserade och obehandlade mutationsdramer på cellnivå, särskilt i de fattigas kroppar.
Från det narrativa perspektivet förblir dessa händelser osynliga, de passar inte in i den grandiosa berättelsen om seger och nederlag.
3.
Även tiden i sig har blivit våldsammare. Den går allt fortare och inte endast för sådana som jag, som hunnit till livets sista tredjedel. Vid mätningar har man funnit att vår uppmärksamhets- eller koncentrationsförmåga under de senaste tjugo åren minskat från 2,5 minut till 40 sekunder, längre klarar inte dagens människor att fokusera på en sak. Allt fler lyssnar på poddar, ljudböcker och tittar på Youtube i förhöjd hastighet. Forskning i Norge visar att talhastigheten i samhället ökat med 50 procent sedan andra världskriget. Antropologen Thomas Hylland Eriksen, som gick bort i slutet av detta år, visade hur hastighet har blivit till vår samhällsordnings överideologi, hur den smittar och alltid leder till krav på ännu högre hastighet. Historien om vår tid är accelerationens historia och hastigheten är en beroendeframkallande narkotisk drog, skriver Thomas Hyland Eriksen i ”Ögonblickets tyranni”.
Kunskap förlorar sin relevans i allt snabbare takt, det gäller att springa för att stå still. Så beskriver den tyske sociologen Hartmut Rosa accelerationens förödande inverkan på våra liv. ”Det senmoderna subjektets livssituation är som att befinna sig på ett halt, bakåtsluttande plan: tillvaron går ut på att hela tiden vara i rörelse för att inte bli ohjälpligt efter.”
Vi har numera hela maskinparker av tidssparande teknologi i våra hem, men tiden de sparar har vi inte, vi jagar den och vi springer allt snabbare för att hinna ifatt den. Den gäckar oss. Alla vet att stressen är vår största folksjukdom, den enskilt vanligaste orsaken till att bli sjukskriven. Den kaliforniske professorn Jacob Needleman skrev redan 1998 i sin bok ”Time and the Soul” om den epidemiska ”tids-fattigdomen”. Vi har utvecklat oräkneliga verktyg och teknologier för att vinna tid, men i stället finner vi att vi slösar med vår tid mer än någonsin, skriver han. ”Vårt förhållande till tiden är på det djupaste planet vårt förhållande till oss själva och till meningen med våra liv. Den djupaste roten till vårt moderna tidsproblem är varken teknologiskt, sociologiskt, ekonomiskt eller psykologiskt. Det är metafysiskt, det är frågan om meningen med mänskligt liv.”
Men i vår tid läggs ett psykologiserande och medikaliserande raster på alla metafysiska problem. Därför kan man få en diagnos om man lider av en förvanskad form av tidsuppfattning. Dyschronometri, anses vara ett medicinskt tillstånd. Och naturligtvis har vi i moderniteten kopplat en fobi även till tiden, kronofobi, uttryckt som en extrem rädsla för tiden och dess försvinnande.
Kronos var grekernas ord för tid – därifrån kommer vårt ord kronologi. Men de hade även ett annat tidsbegrepp – kairos – som står för tiden att handla, det avgörande ögonblicket. När kristna tog över begreppet, betecknade kairos tiden då Gud agerar, eller som Jesus säger när han kommer till Galileen; ”Tiden/Kairos är inne och Guds rike är nära”. (Markus 1: 15)
4.
Farten, snabbheten är inte något neutralt, som vi får lov att acceptera. Nej, den är ett slags våld mot människans och naturens natur, mot det levande. Biologin – läran om livet – verkade länge understödja synen på naturen som en biologisk maskin. En sådan, tänkte man sig, kunde vridas upp till vilken hastighet som helst. Men nu revolutioneras biologin. Biologerna förstår i högre grad subjektivitet, känslor och mening som väsentliga delar av liv i alla former. De är den här poetiska ekologin, som tysken Andreas Weber skissar i ”The biology of wonder. Aliveness, feeling and the metamorphosis of science”, som kan öppna våra ögon och sinnen eftersom farten inte endast är destruktiv, utan faktiskt naturvidrig. Trots oerhörda framsteg, har ingen ännu kommit på hur man kan förkorta graviditetens nio månader eller effektivisera vår tid för vila och vakenhet genom att sova snabbare. Det kan ta mellan tvåhundra och ettusenfemhundra år för jorden att skapa en centimeter produktiv jord, det vi kallar matjord. Att stressa matjorden med kemikalier fungerar inte i längden. Jorden sjukskriver sig, precis som människan. Arterna blir utbrända och försvinner. Skapelsen är överhettad, stressad, slutkörd. Det är maskinåldern som kört sönder den.
5.
Den moderna tidsuppfattningen har från allra första början brukats som ett maktmedel och medför ett våldförande. I det förindustriella samhället hade varje syssla sin egen sorts tid och arbetet mättes inte i tid, så som vi uppfattar den, utan i individuellt utförda uppgifter. Men i och med maskinsamhället skulle till slut varje handrörelse översättas till tid. Därmed var det inte längre den konkreta produkten som stod i centrum och inte heller handens eller den personliga erfarenhetens, utan endast den mätbara tid som det tog att tillverka den. Tid blev plötsligt pengar. Människan förlorade därmed det sensuella konkreta förhållandet till sin kropp, till tingen hon genom arbete skapade, till livet i stort.
Det gällde att snabbt disciplinera in miljontals människor i den nya penningrelaterade tiden. Skolorna kom att spela en viktig roll i tidsdisciplineringen.
Produktiviteten ökade exponentiellt, men arbetet blev alltmer begränsat och uniformt. Och för att klara kraven på enhetlig arbetstakt, samordning och övervakning byggde man fabriker där det nya tidstänkandet kunde implementeras i full skala.
Först på 1860-talet kom stoppuret, som gjorde att män som Frederick Taylor kunde mäta varje tidssekvens från ett nolläge. Arbetsmomenten blev alltmer detaljerade och separerade. Taylorismen, som den kom att kallas, förfinades och med den nya tidsenheten Time Measurement Unit (TMU) hade tiden för alltid förändrats. På en timme gick det 100 000 TMU, en TMU var alltså 1/28 sekund.
”Med TMU kunde man dela upp alla rörelser i mycket små enheter – böjning eller sträckning av olika kroppsdelar, förflyttning av hand en viss sträcka, gripande av föremål osv”, skriver Lennart Lundmark i ”Tiden är bara ett ord”.
Hur ofta hör vi någon säga att det löpande bandet är en biologisk och moralisk perversion? Nej, i stället står vi här stressade och vilsna och jonglerar med våra tidsklossar: arbetstid, övertid, fritid, tidsfördriv, tidspress, skärmtid, egentid och kvalitetstid.
Medan jag skriver detta följer jag på mobilskärmen en liten blå skåpbil som talar om exakt hur många minuter som återstår till dess att mitt bokpaket levereras. Allt fler av de texter som intresserar mig på nätet anger hur många minuter det kommer att ta för mig att läsa dem. Vad jag vinner på detta vet jag inte. Vad jag förlorar är alldeles uppenbart.
6.
Den underbare judiske filosofen Abraham Heschel kallade Sabbaten för ”ett tempel i tiden”. Sabbaten är den enda helgen som inte är bunden till någon naturlig cykel, inget sker i naturen på just sju dagar. Ändå – eller just därför – har sjudagarsveckan och Sabbaten kommit att inta en sådan monumental plats i vår civilisation. Detta att under en återkommande dag, förundras över Skapelsen, att erinra oss vår position som skapade och inte endast – som under veckans andra dagar – som skapare. Kanske är detta att skilja på helig tid och profan, fundamentalt för att människan ska inta sin måttfulla plats här på jorden.
7.
Tänk på vilodagen så att du helgar den.
Läs mer:
Anita Goldman: Vår tids viktigaste kulturfråga avgörs nu – ingen bryr sig
