Det är inte ens fem år sedan jag låg på en madrass i vardagsrummet och hostade lungorna ur mig. Övervåningen var under renovering. Möblerna stod staplade i vardagsrummet. Allt som inte var inplastat täcktes av byggdamm. Jag var i sluttampen av en AT-tjänstgöring och placerad på en vårdcentral.
Några veckor tidigare hade det börjat komma rapporter om en ny smitta i Wuhan. På internet spreds filmer med sköterskor i gasmasker som släpade döda på lakan. Oj, sade vi lättsinnigt på morgonmötet, hoppas den inte kommer hit, då blir det kaos. En farsot, skrev Camus, går över människans mått. Alltså säger man sig att farsoten är overklig, den är en ond dröm som går över.
Bara någon vecka senare började det på vårdcentralen dyka upp sportlovsfirare hemkomna från Alperna och Spanien. De hostade så konstigt, riktigt illa. Proverna tydde på virus snarare än bakterier, men de var underligt sjuka. I personalen bar vi inga masker eller skyddskläder. Vi visste inte. Jag blev sjuk veckan därefter. Först feber och frossa. Sedan försvann luktsinnet. Därefter hostade jag tills jag kiknade och kräktes.
Aldrig är människan så akut medveten om sin kropp som när hon är sjuk. Kroppen, vårt ankare i världen blir skör och svekfull i stället för den trygga referenspunkt vi är vana vid. I Camus roman ”Pesten” var Doktor Rieux för egen del aldrig rädd för smittan, men det var jag. Jag blev sjuk i ett tidigt skede, och var fullkomligt övertygad om att jag skulle dö. Även om jag tillfrisknade i första omgången skulle jag ju vara tvungen att gå tillbaka till jobbet.
Förkroppsligad paranoia är ett tillstånd där man inte längre vet vad man ska vara mest rädd för – sjukdomen eller sjukvården
Upplevelsen av kroppens skörhet blir i sjukdomen inte bara biologisk, utan också djupt existentiell. Sociologen Arthur Frank beskriver hur den sjuka människan hamnar i ett desorienterat tillstånd och upplever att hotet inte bara kommer från farsoten som plågar henne, utan även från de institutioner vars själva uppgift är att hjälpa henne. Frank kallar det ”embodied paranoia”, en slags förkroppsligad paranoia, som kommer av att kroppens integritet gått förlorad.
Inom sjukvården är det därför en väl etablerad rutin att byta ansvarig läkare efter att ha utdelat ett dåligt besked. Patienten kommer nämligen alltid att hysa något som påminner om illvilja mot den läkare som diagnosticerade sjukdomen, även om man logiskt inser att vederbörande kanske har räddat ens liv. Denna interna konflikt uppstod även under pandemin; detta hat mot de institutioner vars själva samhällsuppgift är att bota sjukdomar och hålla koll på pandemier. Ilskan över att kroppen och samhället destabiliseras riktas mot myndigheter, stater och läkemedelsföretag. Själva sjukdomen är alltför abstrakt, alltför ogripbar.
Sjukdomar, skriver Frank, drabbar numera kroppar (och i förlängningen samhällen) som påtagligt har luckrats upp av informationsålderns förvridna skepticism. Begrepp som frihet, vetenskap och sanning har politiserats, deras betydelser förvridits och blivit oklara.
Förkroppsligad paranoia är ett tillstånd där man inte längre vet vad man ska vara mest rädd för – sjukdomen eller sjukvården – samt en kvävande skuldkänsla över själva osäkerheten.
Jag har tappat räkningen över hur många människor jag sett dö. Samtidigt finns de som hävdar att covid-19 aldrig existerade, att pandemirestriktionerna främst var en metod för överstatlig kontroll, och att vaccin orsakar sjukdom snarare än skyddar mot den.
Bara genom att klarögt betrakta pandemin i sin hypermoderna kontext kan framtida pandemier hanteras
Nyligen klassade världshälsoorganisationen WHO spridningen av mpox som ett internationellt hot mot människors hälsa. Ännu är viruset inget akut hot mot rika människor i väst, men det kan snabbt ändras medelst ytterligare mutationer. Och vad händer om folk då vägrar att ta de vaccin som redan finns på lager? Vi kan drabbas av ytterligare en svår muterad fågelinfluensa som primärt dödar unga och friska. Klimatförändringar kan leda till spridning av ebola, denguefeber, eller smälta fram något uråldigt virus ur någon glaciär någonstans.
Virus har funnits långt före människan, och kommer finnas kvar långt efter att vi utrotat oss själva. Frank beskriver i en nyskriven artikel covid-19-pandemin som ett symtom på en ännu större sjukdom: det moderna samhället, ett globalt klimatnödläge och en brutal snedfördelning av resurser.
I boken ”The coming plague”, som gavs ut redan 1994, tecknar vetenskapsjournalisten Laurie Garrett bilden av en värld i obalans. Även om sjukdomar alltid plågat mänskligheten är det moderna samhället unikt i sin snabbhet; varor, människor och djur förflyttar sig mellan kontinenter med en hastighet tidigare otänkbar. Den industrialiserade djurhållningen, som baseras på att placera genetiskt snarlika djur i trånga utrymmen, skapar ideala förutsättningar för mutationer hos bakterier och virus.
Vi vill gärna inbilla oss att covid-19 var undantagstillstånd. Bara i Sverige dog nästan 24 000 personer, och smittan finns kvar, människor dör fortfarande. Bara genom att klarögt betrakta pandemin i sin hypermoderna kontext kan framtida pandemier hanteras. Att gå ner sig i kroppslig paranoia, och vända sig mot institutioner skapade för att skydda oss riskerar att ytterligare destabilisera ett samhälle som knappt begriper sin egen skörhet.
Läs fler texter av Anna Grönlund, till exempel Det är en befrielse att säga upp sig från vården
