Läsaren är inte dum, även om vår tid kan tyckas vara lobotomerad. Nyligen var jag i Gottsunda och hade poesiworkshop med mellanstadiebarn. Vi pratade om att ordet poesi kommer från klassisk grekiska och betyder ungefär ”att göra” eller ”att tillverka”, och att poesi handlar om att göra saker med språk. På frågan om någon kunde fler språk än svenska och engelska, räckte alla upp handen.

Vi gjorde olika poesiövningar. Pirriga av stolthet läste barnen upp sina dikter. De hade blivit nyfikna på lyrik och plockat in diktsamlingar i klassrummet. Läraren, som lite nervöst meddelat innan att hon inte var så ”hemma på det där med poesi” konstaterade att det varit oväntat roligt.

Kanske är det min mikropolitik att försöka öppna dörrarna till litteraturen för fler i samhället. Jag vill att människor ska veta att det konstnärliga rummet är möjligt. Bortom kommersen, våldet, de sociala hierarkierna. All levande kraft och skapelselycka som finns i estetiken, men också hjälpen att bära det stora mörker som ingen människa kan hålla själv. Verklig litteratur tar oss i anspråk, kräver uppmärksamhet, omsorg och tid; men ger dubbelt av det samma tillbaka. Det börjar alltmer kännas som en vansinnigt utopisk och naiv livshållning. Ekonomiskt hopplös, ständigt ifrågasatt och extremt slitsam, men det är nu en gång det val jag gjort. Som vit medelklassvensk uppvuxen i en hyggligt fungerande välfärd, vill jag insistera på att tala offentligt om skönlitteratur. Jag vet att jag låter som en pingstpastor, det kan inte hjälpas. Litteraturen är, har mitt dödsmedvetande låtit mig fatta, förmodligen det närmaste tro jag kommer.

Att skriva kritik är också ett slags poiesis. Dömt att misslyckas, då det är omöjligt att uppfylla alla kriterier på vad en recension bör innehålla:

Dagskritiken ska fånga läsarens intresse och vara kul, smart och inspirerande att läsa till morgonkaffet. Den ska presentera ett verk som ingen annan har läst. Läsaren ska förstå vad boken är för typ av bok, utan att för mycket, eller för lite, av innehållet avslöjas. Recensionen ska sätta verket i ett sammanhang. Tematiskt, stilistiskt, biografiskt, filosofiskt, politiskt, psykologiskt – utvecklingsmöjligheterna är många. Kritiken bör öppna för större intressanta diskussioner men samtidigt lyssna in och möta vad verket är ute efter. Boken ska inte användas som disktrasa för kritikern som ständigt vill bre ut sig om sina egna älsklingsfrågor.


En urtråkig roman kan diskuteras otroligt underhållande. Ett magnifikt verk ursäktar inte en slapp anmälan.

Recensionen ska innehålla tydliga värderingar och argumentera för dem, gärna med exempel. Läsaren har rätt att begripa vad omdömet bygger på och själv ges möjlighet att ta ställning. Det är en chans att bli delaktig i kritiskt tänkande och lära sig något nytt. Oavsett om boken är kvalitativ eller inte ska recensionen lysa av egen kraft. En urtråkig roman kan diskuteras otroligt underhållande. Ett magnifikt verk ursäktar inte en slapp anmälan.

Text möter text, trots att den kritiska texten inte kan vara lika konstnärligt egensinnig som skönlitteraturen kan tillåta sig. Det finns ett estetiskt utrymme som är kritikens eget. En stilistisk subjektivitet, i rörelse över det konstnärliga, det journalistiska, det akademiska, det pedagogiska och det krönikeartade språket, som varje kritiker behöver utveckla på egen hand. Här måste kritikern kliva fram och vara modig. Vilket lika gärna kan betyda återhållsamhet. Att skrika och flaxa kan vara dimridåer, den sirliga retoriken också. Inget skrivande tonläge är riskfritt.

Recensionen värderar texten, inte författaren, men måste kanske ändå förhålla sig till författarens persona. Givetvis ska en professionell kritiker också kunna uppskatta kvaliteten i böcker som ligger utanför de privata preferenserna. Kritiken ska dessutom bidra till det kollektiva minnesarbete där litteraturen ingår i en väv av annan litteratur, teori och idéhistoria. Dagskritik arkiveras, plockas upp av forskningen, ibland många decennier senare. Den bidrar till att skriva vår litteraturhistoria.

Allt detta på en mycket liten yta. Inte sällan med snar deadline, undermålig ekonomisk ersättning och konkurrerande prioriteringar på kultursidan. Det är uppenbart att det inte går att lyckas. Just därför är det så sporrande att ständigt försöka.

”Det tar MINST två år att bli en bra kritiker!” Ölglaset skvimpade när den manliga kritikern, ett decennium äldre än jag, vände sig mot sin kollega på baren dit vi gått efter frilansträffen. Jag hade precis börjat skriva i Göteborgs-Posten, nittiotalet var på väg att ta slut, jag minns fortfarande skamkänslan. Två år. Så länge, minst, ska jag vara en sopa. ”Men Anna, vi publicerar aldrig någonting som vi inte står bakom. Det är många på redaktionen som läser.” Sa Mikael van Reis, dåvarande kulturchef, några veckor senare. Jag var rädd. Som kritiker är man ensam. Måste vara det. Läsa själv, tänka själv, skriva själv i eget namn. Det är hela saken.

I dag kan jag tänka tillbaka på nittiotalet och min unga nervositet. Det är klart att det tar tid att bli en bra kritiker, tack och lov skriver man inte i ett vakuum. Kritikern ingår i ett stort kollektiv av redaktörer, redigerare, med flera. Tack alla som hjälpt mig genom åren! Ändå är det något med den där anspänningen som aldrig riktigt släpper. Osäkerheten ingår i jobbet. Bästa sättet att råda bot på den är att skaffa sig den auktoritet man inte har. Det går. Genom att läsa in sig, ta reda på mer, samla sidomaterial, hålla på till dess att man känner sig trygg. Ingen kritiker kan allt från början. Det ska låta stabilt i tidningen, det går att jobba sig till.

Min första recension fick rubriken ”Befriande åttaknopsdikter”. Den publicerades måndagen den artonde oktober 1999. Så här börjar den: ”Åtta knop motsvarar knappt 15 km/hm; det vill säga makligt cykeltempo eller frisk löphastighet. Arne Lundgrens tionde diktsamling bär titeln ’Alla segel dragande’, vilket förklaras av raderna ’Goda vindar, jämn fart,// åtta knop, alla segel dragande’, som det står i dikten ’Ålesundsfiskare’.”

Jag var tjugofyra år och hade ombetts skriva en ”provrecension” i notisformatet 2 500 tecken. Arne Lundgren hade jag aldrig hört talas om. AltaVista var sökmotorn på biblioteket, recensioner kunde levereras med fax. Jag lånade hem allt jag kunde hitta, om och av den inte vrålheta bohusländske författaren och översättaren, född 1925. Läste ihjäl mig. Skrev och skrev om. Nästan ingenting av det jag läst, tänkt och antecknat gick att använda. Så blev jag kritiker.

Att arbeta som kritiker gör att man lär sig att läsa, också sådant man inte annars skulle ha valt. Jag är glad för det. Helst vill jag läsa recensionsboken rakt av från pärm till pärm och låta texten hända. Sedan flödesanteckna allt jag kommer på efteråt. Därefter läsa in mig på vad som behövs. Gå tillbaka och läsa verket en gång till, noggrant med penna i handen. Processa. Sova. Skriva recensionen direkt på morgonen därpå. Poesi har jag skrivit mycket på nätterna, kritik är alltid morgonarbete.

Första meningen måste sitta, dagskritiken har ingen startsträcka. Citat är bra att exemplifiera med, men får inte vara för långa. Jag vet att man ska ”hålla en linje” och inte bli för spretig, vilket alltid är frustrerande. Många resonemang som skulle kunna utvecklas får strykas. Ibland är det smart att använda poetiska grepp. Redaktören håller inte nödvändigtvis med. Det blir fel, men med grava korrekturfel rasar auktoriteten. När en recensent stavade fel på titeln till min bok kunde jag inte ta recensionen på allvar. Korrekturläs.


Att tycka om litteratur och arbeta som kritiker, innebär att ofta bli besviken. Så måste det vara.

För kritikern kommer alltid en nästa recension. För författaren, som ofta arbetat många år med sitt verk, är just den recensionen den enda. Jag började skriva kritik innan jag debuterade som poet men det har varit nyttigt att se kritiken från andra sidan. Jag uppskattar läsningar där det är tydligt att kritikern läst och tagit emot verket. Förstått vad texten gör och vill, oavsett om recensenten gillar den eller inte. Naturligtvis önskar jag att alla ska älska mina böcker, det vill varje författare. Men människor har olika begär, blir inte kära i samma personer, kritiken behöver hantera både känsla och sak och sammanhang. Ren affekt går inte att argumentera mot. Det är förstås ljuvligt att enbart få kärlek i responsen, lika vidrigt att mötas av det motsatta. Som i alla konstnärliga uttryck är det känslan läsaren vill åt.

En människa som för första gången äter på en bra restaurang, kommer säga att det var det godaste den ätit i sitt liv. Krogkommissionen skulle kanske vara svalare, men kan efter tusentals restaurangbesök sätta fler aspekter i perspektiv. Känsloupplevelsen kan analyseras i hur och varför och på vilket sätt, vilket är vad kritik går ut på. Läsaren vill känna tillit.

Att tycka om litteratur och arbeta som kritiker, innebär att ofta bli besviken. Så måste det vara. Det fulländade verket existerar inte. För att roa mig, och i bästa fall läsaren, brukar jag söka efter gåtorna. Varje skönlitterär text gör något mer och något annat än den säger. Alltid finns det något att vrida och vända på, som driver frågan om vad litteratur är och kan vara. Lusten växer i det textnära sökandet. Ständigt olika, när det kommer till detaljerna, det är där kritiken börjar leva. Att något inte fungerar är ju lika intressant som att något gör det. Den reflekterande speglingen är mer spännande än betyget.

Nu har jag misslyckats med stil. Så här flåsigt brukar inte texten andas. Det finns för mycket att säga om litteraturkritik. Och samhälle, estetik, värde, villkor. Frågorna hopas. Ta dem vidare! Mitt teckenformat slutar här.

Madeleine Gustafsson-priset

Instiftades 2019 för att stärka litteraturkritiken och uppmuntra skribenter som har en förmåga att belysa både nyare och äldre författarskap. Prissumman är 50 000 kronor.

Tidigare pristagare är Hanna Nordenhök, Ulla Rhedin, Björn Kohlström, Kristoffer Leandoer och Valerie Kyeyune Backström.

Läs Anna Hallbergs bokrecensioner.

Share.
Exit mobile version