Direktsändningen närmade sig slutet, i 50 minuter hade väljare fått ställa sina frågor till EU-valets toppkandidater som stod vid sina pulpeter i den tillfälligt uppbyggda tv-studion. Utanför de jättelika fönstren bredde Öresundsbron ut sig i glödande kvällssol, inomhus tränges den inbjudna publiken runt spelplatsen.
Nu hade vi kommit fram till programmets sista frågeställare, en kvinna som undrade vad partierna vill göra för att fler ska välja tåget framför flyget på resor mellan EU:s länder.
Politikerna svarade engagerat och sakligt, och när den tågintresserade kvinnan fick sista ordet lät hon riktigt nöjd och hoppfull: ”Jag är positivt överraskad att det ändå finns ett intresse här bland flera partier. Politik är att vilja som det heter. Det viktiga är att det finns idéer, att ni vill något.”
Kanske borde jag så här i efterhand be om ursäkt för att jag klev ur min roll som kritiskt granskande journalist.
Här uppstod ett par sekunders förvånad tystnad. Situationen kändes så ovan att både politiker och vi programledare kom av oss för ett ögonblick. Det var som en frisk vind från en annan tid, när politiker berättade om sina visioner och förslag i stället för att skälla som bandhundar på motståndarlaget. Och som därmed gav väljarna en chans att bilda sig en uppfattning om vad som skiljer partierna åt.
Var det alltså fortfarande möjligt att prata och debattera politik utan illvilliga tolkningar, slag under bältet och hätska utfall?
Kanske borde jag så här i efterhand be om ursäkt för att jag klev ur min roll som kritiskt granskande journalist när jag kände en liten ilning av lycka över att politikerna i stället för att bekämpa varandra gav raka svar om sin egen politik. Min uppgift som programledare brukar ju annars vara att söka konfliktlinjer och smärtpunkter. Och kanske var det naivt av mig att glädjas över frågeställarens nöjda reaktion – det kan ju vara vanskligt att tro på politikers ord under valrörelser.
Men jag hade nått en gräns, jag hade fått nog av fientlighet och hatiska utfall i politiken, såväl i retorik som innehåll. Och det var en händelse några dagar tidigare som hade blivit droppen.
Jag befann mig i Umeå för att sända SVT:s första program inför EU-valet då jag blev hastigt utskickad för att intervjua Jimmie Åkesson som befann sig i samma stad. Den andra delen av TV4:s ”Kalla Fakta” om Sverigedemokraternas trollfabrik och anonyma konton hade just sänts, och nu ville alla nyhetsredaktioner höra partiledarens kommentar.
Regeringspartiernas företrädare hade samma morgon uttryckt upprördhet över att dessa anonyma SD-konton hade hånat och kritiserat dem själva, det stred ju mot överenskommelsen om god ton mellan Tidöpartierna. Men att kontona också spred hat mot människor i utsatta områden – som i den meme där en svärdbeväpnad Jimmie Åkesson kör in i Rinkeby på en stridsvagn, i sällskap av en groda som skjuter automateld – hade jag inte hört någon partiledare kommentera.
Ett par minuter in i intervjun frågar jag Jimmie Åkesson varför partiet inte vill stå för att man sprider budskap som kan uppfattas som hatiska mot invandrare. SD-ledaren svarar mig med ett ironiskt brett leende. Därefter kontrar han med att många uppfattar SVT som starkt vänstervridet, och att innehållet i de anonyma kontona handlar om satir. Det förstår väl alla!
Kanske var det det där iskalla leendet från Jimmie Åkesson som gjorde att det sansade tonläget, förståelsen och välviljan under tv-sändningen i Malmö kändes som balsam för själen. Att höra ett sakligt och framför allt respektfullt politiskt samtal var som att komma in i värmen efter åratal av toxiskt debattklimat där den som visar minst tolerans mot mindre lyckligt lottade medmänniskor vinner diskussionen.
Och kanske var det på grund av alla år i Twitter-kloaken, där piskrappen viner och karaktärsmorden avlöser varann, som jag dagen efter valet till Europaparlamentet återigen blev varm om hjärtat.
På väg till SVT fick Moderaternas nestor Carl Bildt frågan vad han tyckte om valrörelsen, och han svarade med att berömma en av valets kandidater. Men det var inte det egna partiets Tomas Tobé, eller någon annan på Bildts sida av politiken. Han gick åt rakt motsatt håll, till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt!
”Jonas gjorde ett jävla bra val. En mycket professionell och bra utförd valrörelse”, sa Bildt.
Va? hörde jag rätt? Gavs det en komplimang från en högerman till en vänsterman? Helt utan strategiska avsikter? Utan den minsta gnutta ironi?
Kanske finns det hopp trots allt. Och jag tänker på en papperslapp i tv-studion efter slutdebatten den 7 juni. En av toppkandidaterna hade glömt kvar sina anteckningar, med en uppmaning till sig själv. Där stod: ”Var sympatisk. Var lugn.”
Läs också:
Clara Sandelind: Upplysningsmännens rasism berodde inte på tidsandan – nu görs samma fel igen
Agneta Pleijel: Halva mitt liv klipptes bort och suddades ut
Bengt Westerberg: SD har fel – man behöver inte glömma sin historia för att hitta hem i ett nytt land
Somar Al Naher: Israel har vänner i arabvärlden – det är mer än vad man kan säga om palestinierna
Henrik Berggren: Vad ska vi ens ha Filminstitutet till när det beter sig så här?
Birgitta Ohlsson: Nio punkter för att rädda demokratin från högerpopulisterna
Liza Alexandrova-Zorina: Sluta drömma om att ryssar ska sätta stopp för kriget
Per Hagman: Det här lär bli den sista sommaren någon tar en Voi till sin fuckboi
Messiah Hallberg: Jag vet inte mycket om Åkesson – men han har inte en susning om vad som är god satir
